20071127

Det börjar med att en tjej reser sig upp och kräks över hela golvet. Alla häpnar. Hon snubblar och i farten så skvätter hon upp lite kräka, som hamnar på läppen hos en IT-kille. Han skriker och springer därifrån, men i farten så kalvar han ur mungiporna och det skvätter ner några projektledare till vänster och några flashutvecklare till höger. De snurrar runt i sina stolar medan de fontänspyr över väggarna, och vår chef får en kaka rätt i ögat. Han häver sig över den ergonomiska stolens ryggstöd och kräks rakt fram, som i en tjock stråle. Det träffar väggen och studsar i vinkel över en Art Director, som får en stöt genom kroppen och kräks först åt ena hållet, sedan åt andra, sedan bakåt och därefter framåt.

Alla krälar i en grop av kräka, de tjuter och ylar som människorna i Sodom och Gomorra under de yttersta dagarna.

Alla utom jag. Jag sitter och knackar på en grej vi ska pitcha till Feta Kunden och ingen rör mig eller ser mig. En bit bacon flyger förbi från en designers näsborre och den missar mig med bara några millimeter. Jag duckar inte, väjer inte. Varför skulle jag? Jag sitter ju och skriver.

20071126

Vinterkräken är här. Och den bryter ner de mest härdade, till snyftande högar.

Runt omkring mig jobbar alla i sävligt tempo. Alla är lite coola, med schyssta IT-brillor, snygga kläder, fina frisyrer. Hela grejen.

Så staplar någon ut från toaletten, blek och rödrosig på samma gång. Med handen halvt för munnen och glansig blick, så säger hon: "Jag vet inte ... jag tror inte det ska vara så här ..."

Och alla kastar sig upp från sina stolar, dyker ner under borden, drar bombskyddet över sig, vrålar högt att nu är det fan klippt, helvete det här går åt helvete säger jag. IT-brillorna flyger all världens väg men det gör inget för de är tjockbågade och har plastglas så de tål väldigt mycket, man får smuts på jeansknäna men det är också okej för man duckar för vinterkräken.

"Jag måste hem ...", säger hon och stapplar därifrån. Man undrar om hon hinner hem innan nästa omgång laddas ur.

Sedan, när hon gått, så lugnar det ner sig och folk kryper fram. Fy fan, säger någon, den där vinterkräken alltså, den vill man inte ha. Usch nej, jag minns en gång när - oj kolla här, jag har fått mejl, najs. Internet.

Sedan så fortsätter allt som förut, ända tills nästa person kalvar ner sina byxor och rullar i sin avföring med ett hysteriskt skratt.

20071125

Jag har just skrivit klart en novell om en katt. Inte vilken katt som helst, utan katten Esther.

Jag visade den för Hanna. Den är väldigt kort, inte ens tre sidor. När hon hade läst klart, så fick hon något i ögonen och gick och la sig i sängen. Där låg Esther, och Hanna klappade henne långsamt medan de somnade tillsammans.

20071121

Hemma hos oss är det katter överallt.

Jag vaknar av att en katt ligger och sover på mitt ansikte. Då vänder jag mig om och får en kattnos i ögat, hon vill buffa lite den lilla katten. Jag kliver upp och går in i badrummet, då snubblar jag över en katt som ligger på värmeslingorna i golvet och undrar vad fan jag gör i hennes badrum. Sedan duschar jag och då är det en katt som kommer och slickar i sig vattendropparna efteråt. Vid frukost lägger sig en katt över tidningen när jag läser, eftersom det är ett jävla sätt att läsa tidningen när hon vill prata, en annan katt krafsar på mina ben och vill ha mat och uppmärksamhet, i den ordningen. När jag tar på mig jackan så hänger det en katt i fodret och tycker att ska jag gå redan?Och i mössan ligger det också en katt och vill veta varför jag stör henne när hon sover i sin mössa. Sedan går jag till jobbet och ta mig fan om inte en katt hängde med i väskan. Men hon somnar om när hon ser att det bara är jag, och jag klappar henne av och till under arbetsdagen och hör hur hon spinner med halvslutna ögon.

20071117

Ibland läser jag om Aristoteles Poetik, som vem som helst som är intresserad av något kreativt men framför allt att skriva och berätta historier borde läsa.

Hur som helst. I den boken är det ordning och reda. Aristoteles säger som det är. Så här ska man göra om man vill berätta en bra historia, säger han. Och håller ni inte med så kan ni dra åt helvete, säger han också.

Nu för tiden så är det ju livsfarligt att försöka etablera regler för skapandet. Så fort man säger att det här är mer rätt och det här är mindre rätt, så kan det bli ett sabla oväsen och folk säger saker som "Men det kanske känns rätt för mig" eller "Ska du tala om för mig vad som är rätt nu också?" eller "Enya kanske är rave för mig."

Och eftersom folk är så värdelösa på att lyssna idag så kommer man inte längre i diskussionen, och den med oförmåga att ta emot kritik rullar iväg och tänker att ja då fick jag rätt igen. Nu ska jag fortsätta skriva eller spela musik eller måla på mitt sätt för jag är bäst och dessutom fjorton år. Och alla som inte diggar mig är dumma i huvudet.

Annat var det nog på Aristoteles tid. Om unge Stilotles kom med en text till Ari, så kunde han säga "Stille. Du har slarvat med dispositionen, och den här karaktärsutvecklingen känns inte helt trovärdig heller." Och då kunde Stille säga "Ja men det kanske funkar för mig. Ska du tala om för mig vad som är konst och inte?" Och då kunde Ari säga "Om du inte vill göra som jag säger, så kan du dra åt helvete. Jag har skrivit pjäser och böcker hur länge som helst och känner dessutom Platon och som du vet så var han lärjunge till Sokrates, ska du tjafsa så här så kan du dra." Och då kunde Stille säga "Ja men skit på dig då gubbjävel." Och Ari säger "Okej, det var droppen, ta din toga och stick från mitt öppna torg som jag kallar klassrum." Och sedan var det färdigsnackat och efteråt tänkte nog Stille, "Det där kunde jag skött snyggare."

Jojo.

20071112

Jag älskar hårt bröd eller knäckebröd som man också kan kalla det, beroende på varifrån man kommer eller vad man har för preferenser. Jag gillar i synnerhet ett sorts knäcke som smular ganska mycket, och också ofta i rätt stora bitar. Vi talar alltså inte bara om det här små, finströdda smulet utan stora klumpar som kan fastna i mungipan, trilla från läppen och blaffa ner rätt på köksbordet.

Det hela är en märklig syn, i synnerhet när jag försöker skriva och alltså gärna vill bibehålla en air av värdighet.

Det går åt skogen. Snart är det knäcke överallt, på golvet, stolarna, över väggarna och i taket. Hanna försöker ploga sig in i köket men kommer inte åt och ropar: "Är du där, Andreas? Är du där inne? Ska jag komma och hämta dig?"

Men jag är ju i knäckebrödens land, och där är alltid gott att vara.

20071110

Under just denna kväll så går jag genom parken runt Hagakyrkan. Det är mörkt ute, en sen kväll. Parken är full av tonåringar i sexton-sjuttonårsåldern, de är fulla och glada.

En av dem, en mörkhårig tjej, rusar fram och krokar arm med mig. Jag fortsätter att gå men jag är inte avvisande. Hon har blå ögon och solfräknar.

"Hej vad heter du?"
"Andreas."
"Hej Andreas."
"Hej."
"Vad ska du göra i kväll?"
"Jag ska ut med några kompisar."
"Okej. Vi har fest här. Hur gammal är du?"
"Trettiotvå."
"Okej. Röker du?"
"Nej."
"Inte?"
"Nej."
"Har du cigaretter då?"
"Nej, jag röker inte."
"Okej. Dina kompisar då, röker dom?"
"Nej."
"Okej. Du."
"Ja?"
"Jag älskar dig. Jag älskar dig så mycket. Du anar inte."
"Nej. Det gör jag nog inte."
"Hej då. Ha det underbart."
"Du med."

Sedan gick jag vidare och lämnade snart parken och tjejen som älskade mig, bakom.

20071106

Nej, nu är det dags för ett inlägg av meningslös kaliber igen. Sådant som man hittar på kändisars blogg, de som måste blogga nästan jämnt, som en daglig fix rätt i armen.

Here goes:

(wait for it)

Nu är det dags att gå och lägga sig. Hörs i morgon. God natt.

(whoa!)

Ja, det var väl inte så illa? Kanske inte mitt bästa men ändå gott nog, tycker jag.

20071105

Ja, inte nog med det förresten. Jag glömde ju nämna: Vi läste även en artikel i DN tillsammans, och diskuterade den sedan medan vi fortsatte att dricka kaffet. Slarvigt av mig att glömma det.

I dag var jag och Johan och käkade lunch på Akademibokhandeln. Det börjar bli något av en tradition. Det vill säga, vi har gjort det tre gånger. Varav två i rad. Där satt vi och drack kaffe, pratade litteratur, förlag och agenter. Emellanåt sa någon av oss något klokt, och då föll vi i svårmod. Ibland sa någon av oss något dråpligt och då skrockade vi gott. Det hände att någon av oss sa något stort, och då häpnade den andre över sin kamrats klokhet.

Ja, man kan nog lugnt säga att det var två litterära titaner som satt där och drack kaffet och käkade paninin i dag.

Här nere är det slut.

Snopet va?

  © 'Sunshine' by 2008

Back to TOP