Min vardagsnemesis och telefonen

Det ringer i telefonen. Jag ligger och vilar middag och har egentligen ingen lust att svara. Men signalen ger sig inte, jag tänker att det kanske är något viktigt så jag kliver upp och letar rätt på telefonen för att svara.

"Hallå ja, det var Andreas här, vad kan jag göra för dig?"
"Oj. Förlåt."
"Ursäkta?"
"Då har jag nog kommit fel."
Och så lägger han på.

JAG FALLER NER PÅ GOLVET I FOSTERSTÄLLNING. MIN GRÅT ÄR STUM, MITT SKRIK ÄR TYST. STRUPEN TORKAR, MAGEN STRAMAS ÅT.

FAN TA DIG, VARDAGSNEMESIS. FAN TA DIG. SKA DU ALDRIG LÄMNA MIG I FRED?