Showing posts with label Julepolisen. Show all posts
Showing posts with label Julepolisen. Show all posts

20081207

Julepolisen rundar av

Johansson släpas därifrån, de greppar honom under armhålorna och drar honom mot skåpbilen. Han skriker och gråter men dörrarna slår igen och den kvällen får Johanssons familj ett samtal, att han föll i strid mot Sune-Lars, att han aldrig mer kommer hem. Men att han dog som en hjälte.
”De behöver inte få veta”, säger kapten senare till Rodriguez. ”De förtjänar bättre. De måste få en chans att börja om. Hans fru måste kunna träffa någon ny igen."
”Vad sa du?”
”Att han dog som en julepolis när han försökte förstöra lussekatterna. Att han räddade en kollega från ett glöggbad utan dess like, att han kämpade mot russin och mandel in i det sista. Att utan hans julemod, så hade vi alla varit bakta till pepparkakor nu.”
”Bra sagt, kapten.”
”Tack.”
”Vad händer i helgen då?”
”Ja, nu är det ju advent så nu åker julepyntet fram. Stjärnor, ljusstakar, någon tomte eller två kanske.”
”Åh vad mysigt.”
”Javisst, julen är underbar. Jag älskar verkligen julepynt. Jag ser fram emot att pynta upp huset med frugan och barnen. Vi kommer nog glögga lite också, barnen får alkoholfritt. Men inga lussekatter förstås, inte före Lucia.”
”Så klart inte. Ja, ha en trevlig helg då.”
”Du med, Rodriguez. Bra jobbat i dag.”
”Tack, kapten.”


20081206

Julepolisen frestas

Julepolisen har fångat in Sune-Lars och dragit en säck över hans huvud. Han förs iväg med handbojor, in i en svart skåpbil för att slukas av rättvisans mörkare aspekter.

Kapten går runt och beskådar förödelsen. Han suckar, förstår inte riktigt. Julegardiner. Pepparkakor. Lussekatter. Men så hör han ett ljud. Ett krafsande från garderoben. Hans blick smalnar, han osäkrar sin M4. Snor runt, sparkar upp dörren.

Där, längst in i garderobens mörker, sitter Johansson. Kaptens lärjunge – nej, mer än så! – skyddsling, förlorade son! Johansson har rustning, kravallsköld och visir. Han har geväret i ena handen. Och en lussekatt med varm juleglögg i andra.
Kapten är mållös. Johansson är paralyserad. Juleglöggen ryker. Han har lussekatt i mungipan. Russin på läppen. Han gapar som ett rådjur fångat av strålkastare. ”Kapten”, viskar han. ”Kapten ... förlåt ... jag har försökt sluta ... men ... när det börjar julelacka ... det går bara inte ...”
Kapten känner svekets kyla greppa hans hjärta, krama åt, slita ut, stampa på. ”Johansson”, viskar han. ”Av alla ... jag trodde din karaktär var orubblig ... du var som Frodo för mig ...”
”Men det är ju färsk saffran!” gråter Johansson när de andra samlas runt honom. ”Färsk saffran! Och glöggen är allldeles nybryggd.”
Kapten kan inte dölja sitt förakt. Han vänder bort blicken, vill inte längre se på sin förlorade son. Han säger till Rodriguez: ”För bort detta träck. Jag vill aldrig mer se honom. Han är inte längre min julepolis."


20081205

Julepolisen nästan tappar det

Julepolisen har gjort tillslag hos Sune-Lars, som har börjat julestöka innan förste advent. Det djävla aset. Johansson styr upp avslutet medan kaptenen håller Sune-Lars under gevärspipan.
Rodriguez, styrkans kanske mest dugliga polis, kommer in i köket. ”Kapten. Vi har hittat pepparkakor i vardagsrummet.”
”Fy fan.”
”Och han har juleskum i en röd skål på bordet.”
”Vilken sort?”
”Kapten, spelar det ... jag menar, vill du verkligen veta?”
”VILKEN SORT, RODRIGUEZ?”
Hon sväljer. ”Tomtar doppade i choklad.”
Kapten skälver, han tappar nästan masken. ”Finns det ingen ände?” säger han med darr på rösten.
Rodriguez fortsätter: ”Och han har ...” Hon får något i halsen, måste vänta en stund innan hon orkar mer. ”H-han har hängt upp ... ”
”VAD HAR HAN HÄNGT UPP, RODRIGUEZ? TALA TILL MIG! SVIK MIG INTE NU!”
”R-röda gardiner.”
Kapten pressat geväret hårdare mot Sune-Lars. ”Jag borde göra det”, väser han. ”Sådana som du ... som julepyntar innan första advent ... hur fan kan ni ... av all skit jag har sett ... det här ...”
Sune-Lars sneglar mot kapten och frågar: ”Allt detta är säkert bara ett trevligt missförstånd. Får jag erbjuda herrarna och damerna lite julekaffe, så kan vi säkert reda ut det här? Jag har fina lussekatter i frysen, de klarade sig nog från granatsplittret.”
Kaptens finger rycker kring avtryckaren, men Rodriguez lägger en hand på hans arm. ”Kapten”, säger hon. ”Han är inte värd det. Du kommer ångra dig resten av ditt liv. Tänk på din fru. Dina barn. På deras framtid.”
Kapten vänder bort blicken och geväret.


20081204

Julepolisen gör tillslag

Sune-Lars sitter i godan och ro julestökar vid sitt köksbord. ”Jag gillar julen så mycket”, säger han till sin fina katt. ”Jag julestökar gärna lite i förväg.”

Dörren slås in. Tårgasgranater seglar genom luften, landar på golvet i vardagsrummet.
”GO GO GO!” vrålar kapten.
Medan gasen snabbt sprider sig och Sune-Lars hostar och gråter, så rusar ett tiotal svartuniformerade poliser in. De har dragna M4:or, en av dem mejar ner några tavlor och vaser, en annan sparkar in dörren till toaletten och spränger ut hela skiten med en granat. Så jävla rätt. Kapten själv tar skydd bakom köksväggen, gör tecken till Johansson och en till, som rusar förbi och smattrar iväg en salva. Varm glögg skvätter över väggarna, lussekatterna slits itu, pepparkakorna går i bitar, stjärnan i fönstret trasas sönder. Johansson är pricksäker, kaptenen känner stolthet över sin adept även i det här tajta läget.
Han rusar in, pressar Sune-Lars mot golvet med stöveln och placerar gevärspipan mot hans tinning. ”DET HÄR ÄR JULEPOLISEN! RÖR DIG OCH DU ÄR DÖDENS JULELAMM, GOSSE!”


20081203

Julepolisen rycker ut

Min granne Sune-Lars, som ju juleskändar som om det inte fanns någon morgondag, löser korsord i godan ro. Hans katt spinner framför brasan, radion spelar Kjell Lönnå. Det luktar glögg och pepparkaka.
Märk väl, mina vänner - det är fortfarande november. Hur kan ha med?
Men jag har ringt julepolisen, snart är han mer rökt än den proverbiala julelaxen.

Utanför har de svarta piketbilarna svängt upp och placerat sig. Tysta som ninjor så har poliser i svart uniform, med plexiglasvisir och kravallsköldar, smygit ut. De gör tecken med händerna, kusten är klar, de rör sig i formation runt Sune-Lars trappuppgång. Patrulledaren tar till orda:
”Målet är på plats. Jag upprepar, målet är på plats. Han äter pepparkakor. Han har tänt sina adventsljus. Han har julestjärnor i fönstret. Han har glöggen på värmning.”
”Vilket svin”, mumlar någon vars röst spricker i radion.
”Johansson! Jag behöver dig här och nu! Kan du hålla fokus? Om inte, så är du avstängd från operationen med omedelbar verkan!”
Johansson, som varit kaptenens skyddsling och stolthet sedan länge, svarar: ”Jag är med dig kapten!”
”Bra! Jag vet vad ni tänker. Vårt mål är är ett as. Han är vad som bor under leran i botten av skiten längst ner i dyngträsket. Men vi har ett uppdrag och vid allt som är heligt, vi ska slutföra det som de soldater vi är. Är ni med mig?”
Alla svarar Affirmative.
”Då tar vi den jäveln”, säger kapten och ger tecken för anfall.


20081202

Julepolisen

Detta tilldrog sig under november månad, ett par dagar innan advent. Jag passerade min grannes julepyntsfönster och vredgades över hans julepynt. Jag såg mig tvungen att knacka på hans dörr.

Han öppnar i kofta, tidning i ena handen och pipan i andra. Det luktar glögg och i bakgrunden spelas julemusik. Han har glasögonen nerskjutna på näsan. ”Andreas. Vad trevligt. Hur mår du?”
”Nu håller du käften gubbstrutt. Vi ska diskutera ditt julepynt och jag är beredd att ta julekonflikt.”
”Jaha? Men kom in då, jag har glöggen klar. Vill du ha pepparkaka?”
Jag stormar in i lägenheten. ”Juleglögg, säger du? Och det tycker du är julelämpligt?”
”Va?”
”Är det julafton än kanske? Är det ens första advent?”
”Lite glöggmys innan advent går väl bra. Man tjuvsmakar på julen lite.”
”’Hej jag heter Dum af Hufvud II och jag tjuvsmakar på julen. Jag rullar även i träck och spelar banjo på toaletten.’”
”Nu förstår jag inte riktigt ...”
Jag pekar på en tänd adventsljusstake. Jag skakar min näve framför honom. ”Du din jävul. Din lilla lilla jävul. Du vågar ta fram julepyntet, trots att det inte ens är advent."
”Va?”
”SNART SLÄPAR DU VÄL IN EN JULEGRANSJÄVEL OCKSÅ!”
Han håller fram ett fat med nybakade lussekatter. ”En lussekatt, kanske? Jag har importerat saffran själv.”
Jag slår undan fatet. Lussekatterna far all världens väg. ”Nu har jag fått nog. Jag ringer Julepolisen. Det här har pågått länge nog.”
Han rättar till glasögonen. ”Julepolisen? Finns det en sådan?”
”Att det gör. Och du ska få smaka dess vrede!”
Jag stormar ut, stormar sedan in igen och trampar ner så många av lussekatterna som jag orkar, och stormar sedan ut igen.


Här nere är det slut.

Snopet va?

  © 'Sunshine' by 2008

Back to TOP