Onde Andy och hunden

Onde Andy är på jobbet. En av hans kollegor, Lars, har en jättefin hund. En stor golden retriever som älskar alla, som rusar runt på kontoret, jagar en gul boll, exploderar av lycka när det kommer nya människor, som ylar av glädje när det är dags att gå ut och som ylar av glädje när hon är tillbaka inomhus bland vänner.

Varje lunch går Lars för att äta med sina vänner. Onde Andy är inte en av dem.

Onde Andys ögon smalnar alltid strax innan lunch. Hans läppar glider isär. Han ler.

När alla går på lunch, så säger alltid Ondy Andy: "Jag kommer efter. Gå ni. Jag kommer snart." Sedan stannar han kvar. Hunden gnyr. Sänker öronen. Rusar runt, nervös, orolig. Hunden tror nämligen att Lars har gått och att Lars aldrig mer kommer att komma tillbaka. Hunden tror detta varje lunch. Onde Andy böjer sig ner, som han gör varje lunch, och viskar i hundens öra: "Hej hunden. Vet du vad? Lars är död."
Hunden gnyr ännu mer. Hon blir stressad och springer snabbare i ciklar.
"Lars kommer aldrig mer att komma tillbaka till dig."
Hon ylar och gnäller, det är hjärtskärande för alla utom Onde Andy.
"Vet du vad Lars sa innan han dog? Han sa så här: 'Jag har aldrig älskat min hund. Hon är inget annat än en bajsmaskin.' Och sedan dog Lars. Och nu är du fast här. Utan honom."

Medan hunden bryter ihop och inväntar slutet, som inte kan vara långt borta, så bär Ondy Andy sin mantel, han går uppför trapporna medan åskan rullar in utanför, det blixtrar och regnar och Onde Andy skrattar högt, högt, länge, länge.

Detta gör Ondy Andy varje dag, till lunch. Livet är härligt, tycker Onde Andy.