Frukost med luddet
Frukost. Jag äter rostad macka. Navelluddet äter fil och flingor. Det råder en pinsam tystnad i köket. Framför allt för att jag inte fattar varför jag äter frukost med mitt eget navelludd.
Luddet suckar och säger: "Tycker du ens om mig längre?" Jag lägger ifrån mig rostet. "Du. Du är ett navelludd, okej. Du är produkten av en fluffig t-shirt, lagrad i en skinngrop. Så lägg av." Luddet börjar gråta och luddar iväg in på toaletten. Jag stönar och följer efter, bankar på dörren och ropar: "Kom ut nu! Lås inte in dig där! Vi måste kunna lösa det här!" "Så sa du när vi åkte till Kanarieöarna också. Och se hur det gick!" Och jag som inte ens varit på Kanarieöarna.
2 kommentarer:
...Det blir inte lätt för dig att ta dig ur det här. Navelluddet kommer att kräva allt mer av din tid och ditt tålamod. Men det är ju som med en gammal släkting, man har inte hjärta att göra sig av med det och man vet aldrig vad man kan komma att ha för nytta av det.
Kanske kan du föreslå kollektivt boende? Luddet får dela bostad med sockluddet och vips så blir två bekymmer till ett....?
Jag gillar hur du tänker och jag tror att detta kanske kan funka. Vi får se hur det hela utvecklas.
Post a Comment