Jag var på trettioårsfest häromdagen. Det var fantastiskt trevligt och det var en av mina äldsta vänner och hennes kamrat, som fyllde år.

Det var också en satans massa akademiker där. Det vill säga, sådana som en gång gick på universitet men som nu inte längre gör det. Akademiker som återsamlas i grupp faller omedelbart tillbaka in i ett mönster som bygger på sång, glada tillrop och stolligheter i tweedkavaj.

Nu ska det sjungas, till exempel, och då går texten i stil med "Vi går över groggstänkta berg, falleSKÅL! och groggen ja den flödar Bacchus HEJ"

(här dunkar alla två gånger i bordet och skålar i C-dur)

Sedan så ska glasen riktas åt olika håll före och efter skål, vilket alla är noga med i början men mot slutet när fyllan slår till så sveper man mest runt med glasen i något slags trasigt mönster innan man dricker.

"Och supen den är min, och supen den är din, HEJ HEJ!"

(banka i bordet två gånger, ställ dig upp och vifta med ena armen)

Och så dricker alla igen. Under talen när någon säger att det skojas ju och dricks ju gärna en del här (någon ropar THOMAS KARLSSON och alla akademiker skrattar) så nickas det menande och skrockas. (THOMAS KARLSSON då)

Sedan, när borden röjs undan och musiken drar igång och snackset kommer fram, ja då är de precis som alla oss andra igen.

Jag lipade i slutet av Heavenly Sword.

(jag har alltså klarat det fina dataspelet nu)

Sedan var det Grey's Anatomy och då lipade jag också.

(vi tankade ner ett avsnitt, vi var tvungna att se hur det gick förMeredith)

Ja och så sedan så var det ju Idol och då åkte någon ut som förmodligen förtjänade att stanna kvar. Ni kan ju gissa vad jag gjorde.

Det är stora lipveckan helt enkelt.

I går var det fest på jobbet och det hade riggats tevespel. Alla fick spela Guitar Hero till 360 eller Motorstorm till PS3.

Amatörfasoner. Men ni behöver inte vara oroliga, jag styrde upp det hela. Jag stängde ner Motorfjant och drog igång Ninja Gaiden Sigma. Inom några minuter rullade huvuden och blodet sprutade. Festen blev spontant primal och folk åt med fingrarna, torkade sig inte om munnen och grymtade mest som konversation. Sedan slet de av sig kläderna och började svettas och slåss.

Det sista var inte sant. Men allt det andra hände på riktigt.

Eftersom mitt förra försök att vardagsblogga enligt den modell som används av folk som alltid bloggar oavsett om de har något att säga eller inte, blev en sådan oerhörd succé, så följer jag nu upp med ännu ett exempel.

Oj. I dag skiner solen. Jag tror det blir fint idag.

Ja, det gick ju bra den här gången också. Jag räknar med att H. Engdahl hör av sig vilken jävla dag som helst nu. Notera det subtila utelämnande av ordet "väder", är jag författare eller vad?

Det satt en ung tjej i kassan på Konsum i morse. När det blev den gamla damens tur, så skulle hon bara köpa lite blommor. En bukett.
"Jag tycker dom här är så fina", sa tjejen i kassan och drog fingrarna över kronbladen. "Dom har så fina färger."
Damen ryggade tillbaka. "Förlåt?"
"Dom är så fina, dom här blommorna", fortsatte tjejen oberört.
Damen var förvirrad i en sekund. Sedan sa hon: "Ja, det är dom. Jättefina. Och jag gillar färgen, de är röda och gula. Det passar ju så bra, nu när det är höst."
Och så fortsatte de att prata medan tjejen tog betalt som om de känt varandra väldigt länge. Jag stod vid sidan av och betraktade detta medan jag packade ner min mjölk och mitt bröd, och blev lite varm i magen.

Allting i mitt kylskåp smakar vitlök. Hanna hade fest i lördags och till det gjorde hon vitlökssmör. Det blev ganska mycket över och det står nu i kylen och muterar. Äggen smakar vitlök. Mjölken. Chokladkakan. Rädisorna. Ja, till och med salsan.

Det innebär att även jag smakar vitlök just nu. Men inte gammal, ingrodd dagen efter-vitlök. Utan färsk, nyskalad och kanske just ungsbakad vitlök. Så om du någonsin undrat hur en vitlöksmarinerad människa, så kan du ta dig en tugga av mig.

Jag träffade en vegan för ett tag sedan, och vi kom oundvikligen in på frågan som de är så trötta på, nämligen enformigheten i kosten. "Blir det inte svårt att variera sig?" frågade jag.
"Nä", sa han. "Jag har mängder av valmöjligheter. Jag har fler än köttätare."
Nehej du, det har du inte, tänkte jag. Och så tänkte jag också att den diskussionen kommer inte leda någon vart.
"Nej du", sa jag. "Det tror jag inte."
"Jo, jag kan göra -"
"Tyst. Lyssna nu. Du har inte fler alternativ än jag."
"Jodå. Jag kan till exempel göra en -"
"Tyst, sa jag. Jag kan äta allt som du kan äta. Och jag gör det gärna. Och jag respekterar din ideologiska hållning gentemot din livsstil. Men fler alternativ än jag, det har du inte."
"Jo."
"Okej. Säg något du kan äta, som inte jag kan äta."
"Mmm."
"Medan du tänker, så säger jag några grejer som jag kan äta, som inte du kan äta, och så kan du komma ikapp när du väl kommer på några av dina grejer."
Efter ett par rostbiffar, tonfiskar, oxfiléer, kotletter, skinkor, salamikorvar och kräftor senare så gick han bara. Det påminde mig om en grej som jag läste i en bok en gång och jag började skratta.

Nu ska jag prova att blogga lite som de som bloggar flera gånger om dagen. Nu kör vi.


"Oj. Fint väder i dag. Jag går nog en promenad. Hej då."


Ja, det gick ju ganska bra.


Håll utkik efter vidare storverk från mitt håll.

Jag såg en trailer för en rulle med Jodie Foster, där hon åker på däng och lackar ur för att samhället inte kan ta hand om förövarna. Hon tar saken i egna händer och börjar rensa runt, skjuta busar och så. I ett klipp så ser man en tidningsrubrik med stora bokstäver: "VIGILANTE!"

Och då tänkte jag: "Fan, det där är ju min bok. Den handlar ju om precis samma sak."

Sen tänkte jag: "Fast det gör ju ganska många andra böcker, filmer och serietidningar också. Det är inte direkt en ny idé."

Och då tänkte jag: "Ha! Var det det bästa ni kunde komma på? Ha ha!"

Nöjd med min egen förträfflighet så fortsatte jag äta popcorn.

Vi har avhandlat det här ämnet förut, alldeles nyligen faktiskt, men det tål att avhandlas igen. Ibland får jag brev från er läsare där ni frågar om jag är som Marcus i Vigilante, om man ska vara rädd för mig, som en brevbärare uttryckte det för inte så länge sedan. Han ringde på och sa ”Är det inte du som har skrivit den där Vigilante?”
”Jo, det stämmer”, sa jag.
”Jag har just läst den, jag tyckte den var skitbra.”
”Tackar.”
”Behöver man vara rädd för dig eller?”
”Nädå.”
”Fan vad gött.”
”Ja.”
(paus)
Så säger jag: ”Fucka inte till posten bara.”
”Hahahhahahahahaha”, skrattar brevbäraren.
Det rycker lite i hans ena öga när han fortsätter uppför trappan till nästa lägenhet.

I dag köpte jag en skitfin olivolja. Svindyr var den och den smakar gudomligt.

Nu poppar jag popcorn i den.

Hanna säger att det är lite som att kasta pärlor till svinen.

Men det måste väl bero helt på hur man ser på popcorn?

En vän till mig har lagt upp några bilder från våra tidigare år, när vi spenderade varje sommar på Tjörn. Det var en besynnerlig men självklar tradition. När skolorna stängde så rullade vi från olika håll i landet ut till Tjörn. Alla anlände under samma vecka. Man gick över bergen och längs med de små vägarna, från hus till hus, för att se vilka som hade kommit och vilka som fortfarande var på väg. "Är Richard hemma? Har Niklas kommit än? När kommer Henrik? Kommer Niklas i morgon? Har Mattias och Marcus kommit? Är Terese hemma? När kommer Linda? Är Anna där?"

Det var som en slags sammankomst,en självklar ritual där om någon av oss var sen, jobbade eller kanske rentav var ute och reste, så blev det också en besvikelse. "Är inte Henrik med?" eller "Ska Niklas jobba i två veckor?" Det rubbade balansen. Och när den saknade länken anlände, så blev alla alltid väldigt glada.

Vi åkte mycket båt, ut till öarna där vi letade efter klippor att bada från. Vi grillade på kvällarna, eller åkte vattenskidor eller tog långa promenader. Om det regnade så spelade vi kort eller såg på film. Ibland gick det en bra film i Skärmhamn eller Stenungsund, då fick vi skjuts av våra föräldrar när vi var för små för körkort och sedan tog vi bilarna själva.

Men mest av allt satt vi i ett dike och pratade och undrade vad vi skulle hitta på härnäst. Fastän vi visste att sitta i ett dike och prata en ljummen sommarkväll, är något av det bästa man kan göra.

Nu har jag käkat surströmming. Och för mig är det ett bevis på människans fantastiska förmåga att ständigt hitta nya sätt att göra saker och ting på. Hur fasen upptäckte man att majs kan bli popcorn? Hur kommer man på att kaffebönor kan bli drickbart kaffe? Och hur i hela fridens namn kan man tänka sig att något som någon glömde bort i äckligt vatten så att det luktar avlopp, faktiskt kan ätas?

Huruvida det kan ätas eller inte, är förstås öppet för diskussion. Nu är det gjort i alla fall och jag skulle vilja träffa killen eller tjejen som kom hela grejen och fråga: "Hur tänkte du här?"

Svensken vaknar.

JÄVLAR DET ÄR SOL FAN UPP MED DIG FORT NU FÖR HELVETE VI MÅSTE ÅKA TILL HAVET PACKA DEN JÄVLA KORGEN DÅ VAR ÄR DEN SATANS FILTEN HAR DU BADKLÄDERNA MED DIG SOLKRÄM OCKSÅ RING ALLA FÖRRESTEN TANKA BILEN OCKSÅ PARKERA DÄR SPRING NER BADA NU DÅ VI MÅSTE UTESERVERING GRILLA PÅ DEN I GRÄSET OJ GLÖMDE SLOTTSKOGEN HELVETE OCKSÅ

Svensken somnar.

Trött, med samma magsår som innan semestern.

Ibland är en mulen himmel en välsignelse.

Här är jag och Johan Theorin på Öland.

Fan vet vad vi kokar ihop.

Det kan ni fundera på.

Kanske är det inget större än att jag och Hanna ska få smaka på kroppkakor.

Men det är väl stort, om man aldrig gjort det förr och en god vän bjuder in?