Jag älskar hårt bröd eller knäckebröd som man också kan kalla det, beroende på varifrån man kommer eller vad man har för preferenser. Jag gillar i synnerhet ett sorts knäcke som smular ganska mycket, och också ofta i rätt stora bitar. Vi talar alltså inte bara om det här små, finströdda smulet utan stora klumpar som kan fastna i mungipan, trilla från läppen och blaffa ner rätt på köksbordet.

Det hela är en märklig syn, i synnerhet när jag försöker skriva och alltså gärna vill bibehålla en air av värdighet.

Det går åt skogen. Snart är det knäcke överallt, på golvet, stolarna, över väggarna och i taket. Hanna försöker ploga sig in i köket men kommer inte åt och ropar: "Är du där, Andreas? Är du där inne? Ska jag komma och hämta dig?"

Men jag är ju i knäckebrödens land, och där är alltid gott att vara.

Under just denna kväll så går jag genom parken runt Hagakyrkan. Det är mörkt ute, en sen kväll. Parken är full av tonåringar i sexton-sjuttonårsåldern, de är fulla och glada.

En av dem, en mörkhårig tjej, rusar fram och krokar arm med mig. Jag fortsätter att gå men jag är inte avvisande. Hon har blå ögon och solfräknar.

"Hej vad heter du?"
"Andreas."
"Hej Andreas."
"Hej."
"Vad ska du göra i kväll?"
"Jag ska ut med några kompisar."
"Okej. Vi har fest här. Hur gammal är du?"
"Trettiotvå."
"Okej. Röker du?"
"Nej."
"Inte?"
"Nej."
"Har du cigaretter då?"
"Nej, jag röker inte."
"Okej. Dina kompisar då, röker dom?"
"Nej."
"Okej. Du."
"Ja?"
"Jag älskar dig. Jag älskar dig så mycket. Du anar inte."
"Nej. Det gör jag nog inte."
"Hej då. Ha det underbart."
"Du med."

Sedan gick jag vidare och lämnade snart parken och tjejen som älskade mig, bakom.

Nej, nu är det dags för ett inlägg av meningslös kaliber igen. Sådant som man hittar på kändisars blogg, de som måste blogga nästan jämnt, som en daglig fix rätt i armen.

Here goes:

(wait for it)

Nu är det dags att gå och lägga sig. Hörs i morgon. God natt.

(whoa!)

Ja, det var väl inte så illa? Kanske inte mitt bästa men ändå gott nog, tycker jag.

Ja, inte nog med det förresten. Jag glömde ju nämna: Vi läste även en artikel i DN tillsammans, och diskuterade den sedan medan vi fortsatte att dricka kaffet. Slarvigt av mig att glömma det.

I dag var jag och Johan och käkade lunch på Akademibokhandeln. Det börjar bli något av en tradition. Det vill säga, vi har gjort det tre gånger. Varav två i rad. Där satt vi och drack kaffe, pratade litteratur, förlag och agenter. Emellanåt sa någon av oss något klokt, och då föll vi i svårmod. Ibland sa någon av oss något dråpligt och då skrockade vi gott. Det hände att någon av oss sa något stort, och då häpnade den andre över sin kamrats klokhet.

Ja, man kan nog lugnt säga att det var två litterära titaner som satt där och drack kaffet och käkade paninin i dag.

Jag hade tre-fyra uppslag till inlägg här nu, alla som var rätt okej. Men inget av dem var jättebra, inget kändes så fruktansvärt relevant. Jag är rätt säker på att ni hade struntat helt i vad jag hade att säga om just de tre-fyra punkterna jag hade på gång.

Så jag sket i alltihopa och tänkte att är det något jag ska göra, så är det att hålla kvalitetsfanan högt. Nu dricker jag vin och käkar pistagenötter och är rätt nöjd med min självinsikt om att det kommer rätt mycket dynga från mitt håll med ganska hög regelbundenhet.

Jag var på trettioårsfest häromdagen. Det var fantastiskt trevligt och det var en av mina äldsta vänner och hennes kamrat, som fyllde år.

Det var också en satans massa akademiker där. Det vill säga, sådana som en gång gick på universitet men som nu inte längre gör det. Akademiker som återsamlas i grupp faller omedelbart tillbaka in i ett mönster som bygger på sång, glada tillrop och stolligheter i tweedkavaj.

Nu ska det sjungas, till exempel, och då går texten i stil med "Vi går över groggstänkta berg, falleSKÅL! och groggen ja den flödar Bacchus HEJ"

(här dunkar alla två gånger i bordet och skålar i C-dur)

Sedan så ska glasen riktas åt olika håll före och efter skål, vilket alla är noga med i början men mot slutet när fyllan slår till så sveper man mest runt med glasen i något slags trasigt mönster innan man dricker.

"Och supen den är min, och supen den är din, HEJ HEJ!"

(banka i bordet två gånger, ställ dig upp och vifta med ena armen)

Och så dricker alla igen. Under talen när någon säger att det skojas ju och dricks ju gärna en del här (någon ropar THOMAS KARLSSON och alla akademiker skrattar) så nickas det menande och skrockas. (THOMAS KARLSSON då)

Sedan, när borden röjs undan och musiken drar igång och snackset kommer fram, ja då är de precis som alla oss andra igen.

Jag lipade i slutet av Heavenly Sword.

(jag har alltså klarat det fina dataspelet nu)

Sedan var det Grey's Anatomy och då lipade jag också.

(vi tankade ner ett avsnitt, vi var tvungna att se hur det gick förMeredith)

Ja och så sedan så var det ju Idol och då åkte någon ut som förmodligen förtjänade att stanna kvar. Ni kan ju gissa vad jag gjorde.

Det är stora lipveckan helt enkelt.

I går var det fest på jobbet och det hade riggats tevespel. Alla fick spela Guitar Hero till 360 eller Motorstorm till PS3.

Amatörfasoner. Men ni behöver inte vara oroliga, jag styrde upp det hela. Jag stängde ner Motorfjant och drog igång Ninja Gaiden Sigma. Inom några minuter rullade huvuden och blodet sprutade. Festen blev spontant primal och folk åt med fingrarna, torkade sig inte om munnen och grymtade mest som konversation. Sedan slet de av sig kläderna och började svettas och slåss.

Det sista var inte sant. Men allt det andra hände på riktigt.

Eftersom mitt förra försök att vardagsblogga enligt den modell som används av folk som alltid bloggar oavsett om de har något att säga eller inte, blev en sådan oerhörd succé, så följer jag nu upp med ännu ett exempel.

Oj. I dag skiner solen. Jag tror det blir fint idag.

Ja, det gick ju bra den här gången också. Jag räknar med att H. Engdahl hör av sig vilken jävla dag som helst nu. Notera det subtila utelämnande av ordet "väder", är jag författare eller vad?

Det satt en ung tjej i kassan på Konsum i morse. När det blev den gamla damens tur, så skulle hon bara köpa lite blommor. En bukett.
"Jag tycker dom här är så fina", sa tjejen i kassan och drog fingrarna över kronbladen. "Dom har så fina färger."
Damen ryggade tillbaka. "Förlåt?"
"Dom är så fina, dom här blommorna", fortsatte tjejen oberört.
Damen var förvirrad i en sekund. Sedan sa hon: "Ja, det är dom. Jättefina. Och jag gillar färgen, de är röda och gula. Det passar ju så bra, nu när det är höst."
Och så fortsatte de att prata medan tjejen tog betalt som om de känt varandra väldigt länge. Jag stod vid sidan av och betraktade detta medan jag packade ner min mjölk och mitt bröd, och blev lite varm i magen.

Allting i mitt kylskåp smakar vitlök. Hanna hade fest i lördags och till det gjorde hon vitlökssmör. Det blev ganska mycket över och det står nu i kylen och muterar. Äggen smakar vitlök. Mjölken. Chokladkakan. Rädisorna. Ja, till och med salsan.

Det innebär att även jag smakar vitlök just nu. Men inte gammal, ingrodd dagen efter-vitlök. Utan färsk, nyskalad och kanske just ungsbakad vitlök. Så om du någonsin undrat hur en vitlöksmarinerad människa, så kan du ta dig en tugga av mig.

Jag träffade en vegan för ett tag sedan, och vi kom oundvikligen in på frågan som de är så trötta på, nämligen enformigheten i kosten. "Blir det inte svårt att variera sig?" frågade jag.
"Nä", sa han. "Jag har mängder av valmöjligheter. Jag har fler än köttätare."
Nehej du, det har du inte, tänkte jag. Och så tänkte jag också att den diskussionen kommer inte leda någon vart.
"Nej du", sa jag. "Det tror jag inte."
"Jo, jag kan göra -"
"Tyst. Lyssna nu. Du har inte fler alternativ än jag."
"Jodå. Jag kan till exempel göra en -"
"Tyst, sa jag. Jag kan äta allt som du kan äta. Och jag gör det gärna. Och jag respekterar din ideologiska hållning gentemot din livsstil. Men fler alternativ än jag, det har du inte."
"Jo."
"Okej. Säg något du kan äta, som inte jag kan äta."
"Mmm."
"Medan du tänker, så säger jag några grejer som jag kan äta, som inte du kan äta, och så kan du komma ikapp när du väl kommer på några av dina grejer."
Efter ett par rostbiffar, tonfiskar, oxfiléer, kotletter, skinkor, salamikorvar och kräftor senare så gick han bara. Det påminde mig om en grej som jag läste i en bok en gång och jag började skratta.

Nu ska jag prova att blogga lite som de som bloggar flera gånger om dagen. Nu kör vi.


"Oj. Fint väder i dag. Jag går nog en promenad. Hej då."


Ja, det gick ju ganska bra.


Håll utkik efter vidare storverk från mitt håll.

Jag såg en trailer för en rulle med Jodie Foster, där hon åker på däng och lackar ur för att samhället inte kan ta hand om förövarna. Hon tar saken i egna händer och börjar rensa runt, skjuta busar och så. I ett klipp så ser man en tidningsrubrik med stora bokstäver: "VIGILANTE!"

Och då tänkte jag: "Fan, det där är ju min bok. Den handlar ju om precis samma sak."

Sen tänkte jag: "Fast det gör ju ganska många andra böcker, filmer och serietidningar också. Det är inte direkt en ny idé."

Och då tänkte jag: "Ha! Var det det bästa ni kunde komma på? Ha ha!"

Nöjd med min egen förträfflighet så fortsatte jag äta popcorn.