I går kom jag hem sent igen, det hade ju varit fest som sagt, och korven var jätteledsen.

Har du varit med falukorven? grät den. Va? Har du det? Va? Va? Men jag sa att jag har inte varit med falukorven, jag tycker falukorv är en jävla styggelse och jag skulle aldrig kunna gå till falukorven. Äcklig korv i ugnsform med senap och skit, nej fy fan.

Hur ska jag kunna veta det? tjöt korven, och det blev ett mycket okonstruktivt gräl. Det slutade med att jag inte åt någon korv alls den kvällen och natten, utan bara ett par knäckemackor och en kopp vitt te. Vi är fortfarande osams, det känns inte bra att komma hem ikväll, man ska inte gå och lägga sig arg.

Nu är jag på jobbet. I kväll är det julfest här, jag ska hänga kvar en stund och se vad som händer.

Men allt jag egentligen tänker på är korven. Den är hemma nu, ensam, orörd. Hanna käkar ju inte korv vanligtvis så hon lär ju inte skära av en bit och mumsa till ett glas vin, direkt. Och då blir det ännu en kväll när jag kommer hem sent och måste förklara mig.

Hur blev det så här? Jag vet inte. Men jag vill tillbaka till min gamla relation, där jag och korvarna var lyckliga och aldrig grälade om småsaker.

I dag blev jag och korven osams.

Jag var ute och åt middag med några vänner. Sedan tog vi varm choklad och pistagemuffins på Condecco.

Sedan, när jag kom hem, så var jag mätt. Och då blev det ett sabla halabalo. För korven kände sig försmådd, den hade hängt där hela kvällen, sa den, och väntat på att bli mumsad på. Men när jag kommer hem, skär jag inte loss så mycket som en tandpetarbit. Jag öppnar inte ens skåpet där korven hänger. Så ni kan förstå att det blev oväsen så att grannarna bankade i väggen. Men jag förklarade ändå för korven att så här är det, ibland äter man korv och ibland inte, och det måste ni förstå, alla tre. Vitlökskorven hajade och även pepparkorven, men jag är osäker på om den andra pepparkorven som hade blandade sorters pepparkorn, faktiskt förstod eller om den bara sa så för att den visste att det var det jag ville höra.

I dag, på vägen hem från jobbet, så skulle jag och Christian gå förbi Masala och käka fantastisk indisk mat. Men det var fullt och vi fick ingen plats. Så efter ett par öl på ett annat sunkigt ställe så gick jag hem, och väl där hemma så fanns korven.

Jag berättade om min dag, alla tre korvarna lyssnade stilla och ställde bara frågor ibland. Sedan så frågade jag, hur har ni haft det i dag mina korvar, och då sa de att de hade mest hängt och inte gjort så mycket. En av katterna hade skrapat på skåpet som de hängde i och då hade de blivit rädda, men jag sa att det skulle de inte vara. I det här hemmet, sa jag, så är korven safe. Då blev de lugnare och sedan somnade de gott. Korvarna, alltså.

Jag var på Lisebergs julmarknad och där lyckades en dam i ett stånd övertyga mig att köpa tre enorma korvar. En med vitlökssmak, en med pepparsmak och en med mer pepparsmak. De var väldigt goda, men saken är den att jag har aldrig köpt mer än tre tunnskurna skivor salami samtidigt, någonsin. Och nu plötsligt köpte jag tre enorma korvar för flera hundra kronor.

Jag och Hanna och korvarna gick runt på Liseberg och såg på allt ljus och alla människor. Jag visade korvarna berg-och-dalbanorna och sedan gick vi till Stora scen för att lyssna på Lotta Engberg. Martin Stenmark var där så jag höll korvarna högt så att de skulle se honom ordentligt. Vi åt renskav i pitabröd också, men korvarna fick inte smaka, jag tror inte de hade gillat lingonröran som medföljde. Därefter gick vi på bio, jag la korvarna bekvämt tillrätta så att de inte skulle få träsmak under föreställningen. De hade nära till pop-cornen och drickan. Sedan gick vi hem, jag bar korvarna så att de inte skulle bli trötta. Ibland tog jag fram en korv när Hanna inte såg, och smög fram den vid hennes kind så att när hon vände sig om, så fick hon en jättekorv i näsan. Det tyckte jag och korvarna var väldigt roligt så vi upprepade det flera gånger.

Nu sitter jag här med tre enorma korvar i köket. De luktar väldigt mycket, katterna är alldeles hysteriska och jag förstår inte riktigt hur det gick till. Jag har aldrig köpt en hel korv någonsin, och nu har jag plötsligt tre. Lite som att gå från ungkarl till tvillingfarsa bara så där.

Då var det dags för ett Linda Skugge-inlägg igen. Nu kör vi, är ni med?

I dag är det lite mulet ute. Jag ska nog äta en smörgås sedan. Kanske med ost på.

Ja jävlar, hörni, där satt den.

På måndag ska vi testa ett nytt fint spel som jag jobbar på, på ett gäng sköna lirare som jobbar Volvo. De är så att säga målgruppen för dataspelet.

Men det kommer att gå åt helvete, för två timmar innan så har jag varit och klippt mig. Och varje gång jag har varit och klippt mig, så blir jag förjävla snygg. Så alla testare kommer bara sitta och säga "Nej, det här går inte. Jag vill spela dataspelet men det går inte för Andy har klippt sig och allt jag kan göra är att sitta här och tänka att han är en sådan sval snubbe."

Det gäller både tjejer och killar, ska ni veta. Både tjejer och killar.

När jag kom hem från Stockholm, så var det alldeles mörkt. Jag gick och la mig. Hanna vaknade och sa: ”Andy, är det du?”
”Ja, älskling. Skönt att vara hemma.”
”Kan du kolla i garderoben?”
”Varför då?”
”Bara så att det bara är du och jag här. Och ingen annan. Som gömmer sig i garderoben.”
”Det är ingen i garderoben, älskling, det vet du väl.”
”Okej.”
Sedan kunde jag inte somna på tre timmar och låg bara och tänkte på att det kanske var någon i garderoben.

För inte så länge sedan, så fick jag den här frågan från någon: "Är du kändis?"
Varpå jag svarade: "Nej."
"Men är inte du författare?"
"Jo."
"Skriver du inte böcker?"
"Jo."
"Som folk köper?"
"Njae. Eller ja, jo, antar det."
"Ja men då är du väl kändis."
"Nej."
"Men du är väl inte okänd?"
"Nej, det förstås."
"Men inte heller kändis?"
"Nej just det."
"Så du är inte okänd men du är heller inte kändis?"
"Precis."
"Vad är du då?"
"Jag är författare."
"Jaha. Du ser inte ut som en."
"Hur ser jag ut då?"
"Som en kändis."
Sedan kom vi inte längre.

Varför heter den här satans bloggen Att Levla?

Jo, det ska jag förklara. Man levlar när det händer något i livet, något av vikt. Det är alltid av personligt värde och man kan inte säga att något som får mig att levla, får dig att levla. Men ett par exempel kan man ändå ta, som de flesta kan relatera till.

Om jag exempelvis får ett nytt fint jobb, då har jag levlat.

Om jag varit ensam ett längre tag men träffar en trevlig tjej, då har jag levlat.

Om jag vinner jättemycket pengar på lotto, då har jag levlat.

MEN - man kan också levla ner.

Om man till exempel blir lämnad av någon man älskar.

Om ens katt dör.

Om man får kicken.

Så man kan både levla upp och levla ner.

Prova nu att använda det här ordet i din vardag. Du kommer märka hur lätt det känns, hur enkelt det glider in i ditt språk, och du kommer att tänka att den där Andreas, han vet fan i mig vad han snackar om.

Det börjar med att en tjej reser sig upp och kräks över hela golvet. Alla häpnar. Hon snubblar och i farten så skvätter hon upp lite kräka, som hamnar på läppen hos en IT-kille. Han skriker och springer därifrån, men i farten så kalvar han ur mungiporna och det skvätter ner några projektledare till vänster och några flashutvecklare till höger. De snurrar runt i sina stolar medan de fontänspyr över väggarna, och vår chef får en kaka rätt i ögat. Han häver sig över den ergonomiska stolens ryggstöd och kräks rakt fram, som i en tjock stråle. Det träffar väggen och studsar i vinkel över en Art Director, som får en stöt genom kroppen och kräks först åt ena hållet, sedan åt andra, sedan bakåt och därefter framåt.

Alla krälar i en grop av kräka, de tjuter och ylar som människorna i Sodom och Gomorra under de yttersta dagarna.

Alla utom jag. Jag sitter och knackar på en grej vi ska pitcha till Feta Kunden och ingen rör mig eller ser mig. En bit bacon flyger förbi från en designers näsborre och den missar mig med bara några millimeter. Jag duckar inte, väjer inte. Varför skulle jag? Jag sitter ju och skriver.

Vinterkräken är här. Och den bryter ner de mest härdade, till snyftande högar.

Runt omkring mig jobbar alla i sävligt tempo. Alla är lite coola, med schyssta IT-brillor, snygga kläder, fina frisyrer. Hela grejen.

Så staplar någon ut från toaletten, blek och rödrosig på samma gång. Med handen halvt för munnen och glansig blick, så säger hon: "Jag vet inte ... jag tror inte det ska vara så här ..."

Och alla kastar sig upp från sina stolar, dyker ner under borden, drar bombskyddet över sig, vrålar högt att nu är det fan klippt, helvete det här går åt helvete säger jag. IT-brillorna flyger all världens väg men det gör inget för de är tjockbågade och har plastglas så de tål väldigt mycket, man får smuts på jeansknäna men det är också okej för man duckar för vinterkräken.

"Jag måste hem ...", säger hon och stapplar därifrån. Man undrar om hon hinner hem innan nästa omgång laddas ur.

Sedan, när hon gått, så lugnar det ner sig och folk kryper fram. Fy fan, säger någon, den där vinterkräken alltså, den vill man inte ha. Usch nej, jag minns en gång när - oj kolla här, jag har fått mejl, najs. Internet.

Sedan så fortsätter allt som förut, ända tills nästa person kalvar ner sina byxor och rullar i sin avföring med ett hysteriskt skratt.

Jag har just skrivit klart en novell om en katt. Inte vilken katt som helst, utan katten Esther.

Jag visade den för Hanna. Den är väldigt kort, inte ens tre sidor. När hon hade läst klart, så fick hon något i ögonen och gick och la sig i sängen. Där låg Esther, och Hanna klappade henne långsamt medan de somnade tillsammans.

Hemma hos oss är det katter överallt.

Jag vaknar av att en katt ligger och sover på mitt ansikte. Då vänder jag mig om och får en kattnos i ögat, hon vill buffa lite den lilla katten. Jag kliver upp och går in i badrummet, då snubblar jag över en katt som ligger på värmeslingorna i golvet och undrar vad fan jag gör i hennes badrum. Sedan duschar jag och då är det en katt som kommer och slickar i sig vattendropparna efteråt. Vid frukost lägger sig en katt över tidningen när jag läser, eftersom det är ett jävla sätt att läsa tidningen när hon vill prata, en annan katt krafsar på mina ben och vill ha mat och uppmärksamhet, i den ordningen. När jag tar på mig jackan så hänger det en katt i fodret och tycker att ska jag gå redan?Och i mössan ligger det också en katt och vill veta varför jag stör henne när hon sover i sin mössa. Sedan går jag till jobbet och ta mig fan om inte en katt hängde med i väskan. Men hon somnar om när hon ser att det bara är jag, och jag klappar henne av och till under arbetsdagen och hör hur hon spinner med halvslutna ögon.

Ibland läser jag om Aristoteles Poetik, som vem som helst som är intresserad av något kreativt men framför allt att skriva och berätta historier borde läsa.

Hur som helst. I den boken är det ordning och reda. Aristoteles säger som det är. Så här ska man göra om man vill berätta en bra historia, säger han. Och håller ni inte med så kan ni dra åt helvete, säger han också.

Nu för tiden så är det ju livsfarligt att försöka etablera regler för skapandet. Så fort man säger att det här är mer rätt och det här är mindre rätt, så kan det bli ett sabla oväsen och folk säger saker som "Men det kanske känns rätt för mig" eller "Ska du tala om för mig vad som är rätt nu också?" eller "Enya kanske är rave för mig."

Och eftersom folk är så värdelösa på att lyssna idag så kommer man inte längre i diskussionen, och den med oförmåga att ta emot kritik rullar iväg och tänker att ja då fick jag rätt igen. Nu ska jag fortsätta skriva eller spela musik eller måla på mitt sätt för jag är bäst och dessutom fjorton år. Och alla som inte diggar mig är dumma i huvudet.

Annat var det nog på Aristoteles tid. Om unge Stilotles kom med en text till Ari, så kunde han säga "Stille. Du har slarvat med dispositionen, och den här karaktärsutvecklingen känns inte helt trovärdig heller." Och då kunde Stille säga "Ja men det kanske funkar för mig. Ska du tala om för mig vad som är konst och inte?" Och då kunde Ari säga "Om du inte vill göra som jag säger, så kan du dra åt helvete. Jag har skrivit pjäser och böcker hur länge som helst och känner dessutom Platon och som du vet så var han lärjunge till Sokrates, ska du tjafsa så här så kan du dra." Och då kunde Stille säga "Ja men skit på dig då gubbjävel." Och Ari säger "Okej, det var droppen, ta din toga och stick från mitt öppna torg som jag kallar klassrum." Och sedan var det färdigsnackat och efteråt tänkte nog Stille, "Det där kunde jag skött snyggare."

Jojo.