Godis på webhallen

Webhallen säljer numera godis på postorder. Det tycker jag är kanon, då kan man få lite gött hemskickat till sig inför nästa avsnitt av Grey's Anatomy. Så jag ringer upp webhallen för att preppa för en helkväll och för att överraska Hanna med godis till lite läkarmys på söndagskvällen.

"Webhallen, det är Fabian."
"Tjenare Fabian. Andreas här."
"Ja hej."
"Får jag kalla dig Fabbe? Haha, kanon. Vi är redan kompisar."
"Öh, okej."
"Du, Fabbe. Jag tänkte handla lite gotta."
"Jaha?"
"Javisst. Då kör vi. Jag vill ha ett geléhallon, två skumbananer ... har ni sådana där salta döskallar?"
"Öh ..."
"Du kanske är något av en salt döskalle själv, haha! Vad roligt vi har, Fabbe. Bästa vänner. Nå, hur som helst, om du har sådana så kan du väl slänga i två ... eller ta tre, förresten. Är det fest så är det."
"Okej."
"Och så lite choklad på det. En punchpralin, två romerska bågar - frugan ska ju ha sitt, vet du - och så kan vi ta lite romrussin i choklad. Jag är sååå svag för choklad. Du kan ta ... FEM stycken där."
"Men du -"
"Jag vet. Du tänker: Vilken slösare. Vilken storfräsare. Men är det dags för gotta så är det."
"Jaha."
"Vad är jag uppe i nu? Fabian, käre vän, vad kan detta tänkas kosta än så länge?"
"Tja. Vet inte. En tia kanske?"
"TIO KRONOR? Det går ju inte. Harrejävlar. Jag har ju bara en femma här. Men den femman kan bli din, Fabbe, om du spelar dina kort rätt här nu. Skoja inte med mig gosse. Det här är allvar. Så då kör vi. Vad kan vi ta bort? Va? Inte geléhallonet, det vill jag verkligen ha. Men vi kan slänga ut en salt döskalle, det räcker faktiskt med två när jag tänker efter. Hanna gillar dom också, då kan vi äta varsin."
"Okej."
"Hmm, det var ju mycket choklad där. Kanske ta bort romrussinen också. Eller lämna ett, förresten. Ett är ju gott att ha. Så, vad kan vi vara uppe i då?"
"Du, jag vet inte. Vad var det du ville här egentligen?"
"Men ni säljer ju gotta på er hemsida, det står det ju. Och ni har postorder. Då vill jag ha lite gotta hemskickat till mig. Grey's börjar om en timme, hur lång tid kan detta tänkas ta då?"
"Men alltså ... det är ju söndag kväll. Vi delar liksom inte ut post på söndag kväll."
"VAD I HELVETE? SÄGER DU ATT JAG INTE HAR GOTTAT HÄR INOM EN TIMME?"
"Ja, jo."
"Då, Fabian, kan du dra åt helvete. Jag köper inte mitt gotta hos er någonsin igen. VAD MIG ANBELANGAR SÅ KAN NI TA ER I RÖVEN!"
"Okej."
"OCH NI KAN SLUTA SÄLJA MINA BÖCKER OCKSÅ!"
"Öh ..."
"Ha!"

Jag slänger på luren. Där fick han, Fabian.

Hunden slår till

Och så efter ett tag så flög schäfern upp från golvet och bet mig i ansiktet.
Han hängde kvar, jag såg ingenting, allt var svart. När jag ruskade på huvudet så flög han åt vänster och höger, han åkte in i väggen och i stolen men han släppte inte taget. Hans tänder trängde genom mina kinder och blodet rann.
"Ursäkta mig damen, jag vet att du tycker jag är dum i huvudet som säger det här, men kan du inte hålla din hund borta hos dig?"
"Hahaha, Lucifer leker ju bara ser du vill. Han gillar dig."
Lucifer vrålade och slet, hårtestar flög åt alla håll. Jag kände hur jag blev matt av blodförlusten.
"Men det finns ... kanske de ... som ändå vill ... att du ska ha hunden ... kopplad."
"Dom kan brinna i helvetet", sa damen. "Lucifer! Duktig ponke, duktig ponke! Vill mammas lilla älskling ha en kattunge när vi kommer hem?"
Lucifer ylade mot månen, så glad blev han av tanken på att få en kattunge. Sedan slog han käftarna omkring mitt ansikte igen.

Under resten av tågresan så satt jag med hans gap runt mitt huvud. Ibland försökte jag vände mig om, då följde han med i rörelsen. Han hängde fritt i luften och viftade på svansen. Ibland så gnydde han. Jag försökte läsa tidningen men såg inget för jag stirrade ju ner i svalget på hunden. Det gjorde ganska ont. Damen tyckte det var roligt och ibland så frågade hon paret bredvid om hon fick låna deras son ett tag. Det fick hon inte. Till slut så svimmade Lucifer av utmattning, hans käftar vad vidöppna och fulla av hud och kött. Även i sömnen så högg han efter allt som rörde sig.

Hunden får ett ben

Ytterligare en stund senare så började schäfern hasa över golvet likt en odöd törstande efter kött. Han spärrade upp käkarna, jag stirrade ner i odjurets gap, och han slog igen kring mitt smalben. Sedan började han att tugga.
"Ursäkta", sa jag medan hunden åt på mitt ben. "Din hund äter på mig."
Damen skrattade och viftade med handen. "Lucifer Damien Baal!" sa hon. "Så får du väl ändå inte göra mot den snälla fabron. Hahaha, vad söt han är, tycker ni inte?" Hon växlade till babyspråk och lutade sig fram mot Kerberos själv. "Ja det är du, ja det är du. Vem är en snäll ponke? VEEEEM är en snäll ponke? Ja det är du, ja det är du. Ge matte en puss, ja ge matte en puss nu da!"
Hunden vrålade och högg efter henne, blod kring tänderna. Hon skrattade igen och klappade honom på huvudet skickligt undvikande hans salivdroppande gaddar.
"Ja", sa hon. "Lucifer vill bara leka lite med dig. Det unnar du väl honom?"
"Kopplar du aldrig din hund?"
Hennes blick smalnade. "Nej. Varför skulle jag göra det?"
"Ja, han äter ju på människor, till att börja med."
"Du din djävel. Du är en sån som tycker att alla hundar ska ha munkorg, att dom ska gå kopplade och att dom borde spärras in så fort dom tuggar av ett finger på ett barn."
Jag tänkte svara på det. Men insåg att kvinnan var matte till Satan reinkarnerad, och därför valde jag i stället att hålla tyst.

Hunden skäller

En stund senare så började schäfern skälla på mig. Damen skrattade, "Hahaha, tyst nu Lucifer. Skäll inte på den snälla farbrorn bara för att han ser ut som ett stycke nykarvat, härligt, saftigt, doftande kött."
"Ursäkta mig", sa jag, "men din hund verkar inte gilla mig."
"Äsch då, dummer. Han älskar dig. Han vill bara hälsa. Kanske också leka. Han leker gärna. Då gäller det att hänga med, hahaha."
Hon böjde sig ner mot kopplet och höjde på ögonbrynen, låtsades koppla loss Lucifer från sina kedjor. Hunden slet och drog, morrade och röt. Sedan skrattade hon igen, slog sig på knäna och lutade sig tillbaka, hunden alltjämnt fjättrad.
"Okej", sa jag. "Om du säger det så."
Hunden fortsatte att skälla, det for dräggel ur hans mun, jag fick det i ansiktet och kände hur det luktade gammalt kött och torkat blod.

Hunden

Jag åkte djurvagn på tåget härom dagen.
På golvet bredvid så låg där en schäfer. Han morrade mot mig och drägglade. En pöl av bubblande saliv rann ut kring hans huvud.
"Ursäkta mig", sa jag till damen som ägde hunden. "Men din hund verkar ha rabies."
"Hahaha", svarade hon. "Nej då, han är så sällskaplig. Han bara nafsar folk i ansiktet lite ibland. Visst blir det blodvite men han menar inget illa."
"Okej."
Och hunden blängde på mig med ögon som lyste röda.

Korken

För inte så länge sedan så fick Hanna och jag en konstig sak gjord i zink. Den såg snygg ut, den var ganska liten och cylinderformad. Den hade en känsla av exklusivitet över sig.
De som gett oss presenten, satt i soffan och tittade spänt medan vi vände och vred på föremålet och sa "Oooh" och "Aaah" och "Vad snygg".

Den hade ett hål på undersidan. Den hade en stor knapp på översidan, som verkade frigöra föremålet från något som det skulle sättas fast på. Hanna kliade sig i huvudet och såg förvirrad ut. Jag rynkade pannan i djupa veck. Vi förstod inte.
Till slut fick vi fråga: "Vad är detta?"
"Det är en vinkork!" sa de.
"En ... vinkork?"
"Javisst. Som man sätter på flaskan när man vill spara vinet till nästa dag."
Jag och Hanna tittade på varandra. Vi fattade inte.
"Hur menar du ... spara vinet?"
"Spara flaskan då eller?" föreslog Hanna. "Typ om man vill leka Snurra flaskan?"
"Nej nej. Om man öppnar en flaska vin, och inte dricker upp allt, så kan man spara det man inte dricker upp, så att man kan dricka det en annan dag."
Hanna nickade, "Aaah", men jag såg att hon inte fattade någonting. Hon låtsades bara. Jag drog handen genom håret. "Alltså, du menar ... man öppnar en flaska för att lufta vinet då eller? Som i före maten eller så? Och då har man den här korken för att ... eller ..."
"Nej. Man öppnar, dricker ett glas och sparar resten."
"Ett glas?" ropade Hanna, högre än vad hon förmodligen tänkt.
"Ja, eller två. Men inte hela flaskan i alla fall."

Jag gnuggade fingrarna mot näsbenet. "Vänta nu. Vänta. Jag tror jag hajar. Jag tror jag är med. Man öppnar. Häller upp lite. Och så dricker man mer senare. Kanske efter maten."
Jag kände mig nöjd. Så måste det vara. Som ett dessertvin, man tar en gotta efter -
"Nej. Om man vill spara till långt senare. Kanske till nästa vecka rentav."
"Nästa vecka?" ropade Hanna igen.
Jag tog upp föremålet, roterade det ett par varv. Sedan satte jag det på huvudet. Det såg ut som en liten plommonhatt. Jag sköt ut underkäken och sa: "Nu är jag Halvan. Från Helan och Halvan, alltså. Kul va! Hahaha! Vilken rolig sak vi har fått. Tack så mycket."
Hanna skrattade. Men de andra två, de såg inte så roade ut. Jag tog av mig föremålet igen och ställde det på bordet. "Vad fin den är."
Hanna nickade. "Ja, tack. Den är jättefin. För att ... hur var det nu ..."
"Spara vin", viskade jag."
"Ja just det, om man sparar vin. Hahaha. Ja, det gör man ju. Alltid. Vi sparar ju vin hela tiden, eller hur Andreas?"
"Skoja inte. Vi har en hel vinkällare i källaren. Vi gör inget annat än sparar vin."
De log. Strax därefter gick dem.

Efteråt, så satt vi i soffan och tittade på föremålet på bordet.
"Fattar du någonting?" frågade jag.
"Jag fattar ingenting", sa Hanna.
"Vad var det man skulle spara?"
"Tja ... vinet?"
"Nej men allvarligt."
"Jag vet inte."
Jag ryckte på axlarna. Hon skakade på huvudet.
"En öl på den?"
"Javisst, vad gott. Ta fram lite nötter också. Och choklad, har vi någon choklad kvar?"
"Jag gör popcorn."

Kebaben har inte dött förgäves

Fajten är över.

Kebaben är död.

Mitt i allt tumult så slank den ur mitt grepp. Föll till golvet. Rullade runt. Jag kastade mig efter den, som i slow motion så vrålade jag likt en grottmänniska, men en storvuxen karlakarl från SvarvarFörbundet trampade snett, drämde stöveln rätt i kebaben, och därmed stämplade vår brödrullskamrat ut.
Såsen sprutade över hela golvet. Köttet for i väggen. Salladen pressades ut över sätena. Aluminiumfoliet slets itu.

Striden avbröts omedelbart. Alla var chockade. Jag föll på knä, tårarna rinnande nerför mina kinder. Plötsligt är alla där för mig, vänner som fiender. "Andy", säger Svarvarmannen. "Det var inte så här vi ville att det skulle bli. Det var inte så här vi menade."
Jag tar hans hand. "Jag vet", säger jag. "Jag fattar det." Jag reser mig upp, nu helt barbröstad och med det mesta av mina byxor borta, så att även mina muskulösa, brunbrända och oljeindränkta lår syns i bild.
"Låt inte kebabens död vara förgäves! Låt inte hans öde vara utan mening!"
Alla nickar. Kramas. Tar varandra i hand.

Tillsammans går vi över Göta Älv-bron mot centrum, mot Nordstan och bortom, för att berätta för alla vad vi just har upplevt. Världen kommer att bli en bättre plats. Kebaben har inte dött förgäves.

Navid Modiri & Gudarna har levlat

Navid Modiri & Gudarna är på't igen.

Med en platta som får mig att tänka lika mycket på eldar vid stranden, som på trumrytmiska festivaler i stan, så är det ingen tvekan om att gruppen har levlat. Det blir som Paul Simons worldspår eller Coldplays spröda sekvenser där melodierna svävar fritt genom ljudrymden. Gudarna kräver att du släpper dina hörnflaggor och bara hakar på, för ibland går det undan som i en forsränning och ibland driver man bara med i en långsam ström. Det är inte du som bestämmer.

Under min frenetiska redigering av ett tevespelsmanus till en ännu icke officiell titel, så rullar Navid och hans gudar i bakgrunden hela tiden. Lekfull, allvarlig, snabb och långsam. Jag önskar att jag hade bandet med mig i förhandlingarna med spelförlag, för varje gång de föll in i sina pannbensmönster så hade jag kunnat vända mig om, säga till bandet som stod där och väntade: "Do your thing." De hade jazzat in med blås och trummor, sång och gitarr, och så hade vi golvat förlagspamparna den här gången också.

Men köp skivan, då. På iTunes, såklart, eller här om du inte hajat grejen med iTunes än.

Kebabkriget på bussen

Det är storbråk i bussen. Chauffören ropar, "Jag kan inte svänga denna buss!", fordonet kränger åt höger och vänster. Smockor delas ut till kreti och pleti. Folk flyger genom luften, åker ut genom rutorna, hänger i kristallkronorna och hamnar med huvudet före ner i det självspelande pianot.
"Luspudel!" ropar någon.
"Skumraskhandlare!" ropar en annan.
"Sopprot!" ropar en tredje.
Och så vidare.

I mitten står jag, skjortan riven, mitt muskelsvällande, brunbrända och svettiga bröst pulserande av stridens hetta. Jag håller kebaben tryckt mot mig, jag delar ut slag åt alla som kommer nära, och bakom mig (vi är längst bak i bussen) finns min här av lojala frihetskämpar.
Vårt slagord är: "Kebaben ska med!", och vår idol är den svarta kvinna som under Apartheid åkte buss på de vitas avdelning och därmed startade bråket som var början till slutet på DETTA DJÄVLA FÖRTRYCK SOM VI INTE LÄNGRE TÄNKER TOLERERA.

Slagsmålet rasar vidare, "Jag kan bara svänga denna buss!" ropar chauffören. Likt Sandra Bullock snurrar han ratten så gott han kan för att inte krascha rätt in i Ramberget.

Fajten rasar mellan främre och bakre delen, det stämplas kuponger, man löser in magnetkort, det dubbelstämplas Byte, man trycker ner mynt i maskinen, det delas ut tidtabeller. Det är en kalabalik utan dess like. Men vi som är längst bak i bussen, vi vet vad vi slåss för och vi tänker inte ge oss utan en fajt.

Kebaben åker buss

Jag tar med mig kebaben till jobbet. Den har en liten kebabstrumpa som jag har stickat, och där har jag bäddat ner den nu. Eftersom det är kallt ute, så har den även en liten mössa på sig, så att den inte ska frysa.

Folk på bussen rynkar på näsan. "Vad är det som luktar?" säger någon.
"Det luktar gammal kebabdjävul", säger någon annan.
"Ja sannerligen", säger en tredje. "Jag har luktat kebabdjävulen och han luktar så här."
En fjärde vänder sig till mig. Han är riktigt stor, skägget är enormt, han har jeansjacka och nitar i pannan. "Du", säger han.
"Ja?"
"Tar du och stoppar undan kebaben, va?"
"Vadå? Jag har inget med detta att göra. Det är ditt underliv som luktar. Jag åker bara buss här med min väska och jag vill inte ha något bråk."
"Men du har ju en kebabdjävul i knäet. Det är ju den som luktar. Mitt underliv är rent. Jag tvättar det med Dove. Men din kebabdjävul, däremot. Den är inte ren. Den är oren."
"Ska du bråka med mig och kebaben? Är det vad du vill? Är du ute efter konflikt?"
"Lämna honom och hans kebab i fred!" ropar någon längre bak. "Han får väl ha sin kebab om han vill!"
"Lägg dig inte i det här!" ropar skäggmannen.
"Men för fan!" ropar en annan. "Det här är väl ett fritt land! Klart grabben få åka buss med kebaben om han vill."
Spänningen är tjock. Plötsligt är alla beredda. Till slut vrålar någon: "DET ÄR DAGS FÖR KEBABEN ATT STÄMPLA UT!"

Men jag delar ut första smockan, rätt in i skägget på den store mannen. "DU LÄMNAR MIG OCH MIN KEBAB I FRED!" ryter jag, och snart är hela bussen i bråk.

Kebaben går till sängs

Sovdags. Härligt. Efter en lång hård dag så ska det bli skönt att sova.

Jag kryper ner under täcket och givetvis har jag kebaben med mig. Jag lägger den försiktigt på kudden, stoppar om den så att den har lite täcke över sig och sedan pussar jag den godnatt.
"Vad är det som luktar?" frågar Hanna när hon kryper ner.
"Inte vet jag", säger jag. "Du kanske inte har tvättat dig."
"Sluta nu. Jag har precis duschat. Det luktar ... KEBABSÅS. Har du kebabdjävulen där med dig?"
"Hahaha. Eller hur? Här? Hur skulle det vara möjligt?"
"Ja inte vet jag. Du har väl något pellejöns för dig igen, som vanligt."
"Inte jag inte. Seså, släck nu. Nu sover vi."
"Okej. God natt. Puss."
"Puss."

När vi har släckt och Hanna har somnat, så tänder jag en liten ficklampa. Kebaben och jag fnissar tillsammans och jag viskar till kebaben (genom foliet): "Haha, där lurade vi henne allt. Vi är allt bra fiffiga, du och jag kebaben."
Och sedan somnar vi tillsammans.

Kebaben och jag

I söndags blev det kebab till middag. Vi orkade inte laga något, så det blev att gå till lokala pizzerian och köpa sig lite gott.

Jag orkade bara halva kebaben och då säger Hanna, helt hjärtlöst: "Släng kebabdjävulen. Titta på den, så äcklig den är, denna djävul till kebab. Den dryper av sås och svett. Gör dig av med den nu medan du kan."
Men jag tar kebaben och trycker den intill mig. "Säg inte så. Den kan höra dig."
"Lägg av nu Andreas. Gör inte en sådan här korvgrej av det här."
"DU FÖRSTOD ALDRIG MIN RELATION TILL KORVARNA!" skriker jag och stormar ut med kebaben intill bröstet. Jag går ner till havet och tittar på vågorna, som piskar mot piren under en höstvind.
"Var inte orolig", säger jag till kebaben och klappar den över salladsbladen. "Hos mig är du trygg."

Hannafiltret

Jag har ett riktigt bra litteraturhypefilter hemma. Det heter Hanna Israelsson och fungerar så här:

Hanna är immun mot alla typer av upptrissningar och åsiktsmaskiner vad gäller litteratur. För henne är det inte relevant vad litteraturvärlden har kommit överens om. Detta är inte detsamma som de som med olika nivåer av framgång försvarar populärlitteraturen och väljer att gå emot den tysta överenskommelsen. De är ändå medvetna om vad som gäller och argumenterar utifrån det.

Men Hanna, mitt litteraturfilter, hon bryr sig inte om sådant. Utan hon läser sin bok. Funderar en stund. Och säger sedan:
"Ja, den var väl okej. För lång, kanske. Och seg ibland." (om StiggeL:s första)
Eller: "Skön stämning i början. Men sedan lite tråkig." (om Ajvidens zombieförsök)
Eller: "Den var helt fantastisk. Den här måste du läsa." (om drakarna i Afghanistan)
Eller: "Helt värdelös. Jag hoppade över tvåhundra sidor." (vi lägger en barmhärtighetens slöja över denna titel)
Eller: "Den var nog inte för mig, älskling." (om något jag tyckt varit fantastiskt och därmed prackat på henne)

Det som gör att Hannafiltret har maximal trovärdighet, är att hon inte intresserar sig för det litterära klimatet. Hon läser inga recensioner, intervjuer eller debatter. Sådant gör inte vanligt folk i någon större utsträckning. Vår ankdamm är liten även för att vara ankdamm. Hannafiltret tittar heller inte på topplistor eller bokhandlares "Vi rekommenderar"-skyltar (utom när hon flyttar dem till att stå under mina böcker).

Kort sagt: Hon använder enbart sin egen smak som redskap för att filtrera. Inga överenskommelser biter på henne. Och det gör hennes åsikt om en hajpad bok mer värd för mig än någon annans.

(och det är också därför hon får läsa alla mina manus före alla andra)

Tack för i går

Tack alla ni som kom på min och Johans läsning i går. Vad många ni var. När folk har svårt att komma in genom dörren för att trycket är så stort, då är det mycket folk i butiken.

Tack också till Inez på Pocket MedMera, som riggade hela den här sköna grejen och som dessutom bjussade på både kaffe, kaka, choklad OCH macka. Det är något att ta efter.

Det var speciellt att premiärläsa ur en bok som inte kommer förrän nästa år, och som är långt ifrån färdig. Men trots dess grovyxade tillstånd, så kunde man höra en knappnål falla, om något sådant hade inträffat. Och förstås så försvann alla Mörkrädd från butiken den kvällen. Även det var väldigt trevligt.

Gud ringer rätt

Gud gör ett nytt försök. Han ringer igen, ring ring.

Den här gången är det rätt lirare som svarar, en man mest känd för att ha enat kritikerkåren i ett gemensamt jubel över hela världen med sin fantastiska litteratur.
"Ja det var Andy här ja."
"Hallå?" säger Gud. "Är det Andreas?"
"Javisst. Vad kan jag göra för dig?"
"Du är en djävla idiot."
Då blir det tyst en stund.
"Det går inget bra för dig i dag eller?" frågar jag till slut.
"Nej, inget vidare", säger Gud.
"Ta hand om dig."
"Du med, kompis."
Och så lägger vi på.