Bokmässan tjoar vidare

Johan och jag tjoar vidare i Bokmässans monter. Det är ett liv och ett kiv. Vi skjuter ärtrör på förbipasserande, och när de vänder sig om så pekar vi oskyldigt men förtroligt på Eva Gedin som står i närheten. Folk blänger ilsket på henne och undrar varför hon skjuter med ärtrör på folk.

Vi riggar vattenhink på monterns kant, knuffar lite försiktigt på den när Jan Guillo går förbi så att han blir alldeles blöt. "Det var då schutton", säger han, "vad fuktig jag blev nu. Och jag som har älgfärs i skjortfickan, hur ska det här gå?"

Sedan kommer G.W. Hans enorma kalufs skjuter ut sina tentakler åt alla håll och kanter, vi får kämpa mot den likt kapten Nemo kämpade mot jättebläckfisken, som tur var har Johan med sig sin tentakelmachete och jag har gamla olästa kriminalfallsluntor med mig. De delar av kalufsen vi inte lyckas kapa, matar vi med luntorna tills G.W. simmar iväg, helt ovetande om vad hans jättelika man har ställt till med.

Men lustigast är när en asiatisk kvinna ställer sig framför oss, spänner blicken i oss och säger: "Var är manga?"
Johan och jag blir svårmodiga. Han blir tyst. Jag knäpper händerna. Frågan kan tyckas vara konkret, men den döljer ett filosofiskt djup som inte går att förneka. Johan tar av kepsen och lägger den på bordet.
"Jag är manga."
Jag lägger en hand på hans axel. "Det är vi alla, Johan."
Kvinnans ögon växer. "Manga? Var?"
Men vi förmår icke mer, stundens allvar griper oss och vi har inget svar. Var är manga? Ja, sannerligen.