Läsarbrev om danskan

Efter mitt förra inlägg om Danmark, så har jag fått lite fler läsarbrev. Ett av dem lyder såhär:

"Käre Andy,

Din kunskap i danska imponerar. När jag läser din blogg, så häpnar jag över din lingvistiska färdighet i detta mytomspunna språk. Jag vill mena att min haka åker i golvet. Padang, säger det när den slår i ekparketten.

Emedan jag inser att jag aldrig kan bli så snygg på danska som du - det ter sig som en omöjlighet för mig och jag tror jag talar för de flesta här faktiskt - så vore det ändå fint om du kunde ge oss bara några sköna glosor och fraser, så att man lär sig något i alla fall.

Tack för att du skriver om Danmark. På tiden att någon kartlägger denna mystiska kontinent.

Mvh,
PalleSkov Jensen"

Jag vill inte förneka att mina kunskaper om det danska språket är fenomenala såväl som insiktsfulla. Det vore förmätet mot alla er som önskar att ni var lika über på danska som jag.

Därför kör vi en lektion i morgon. Välkommen åter.

-MagisterAndy

Mysteriet vi kallar Danmark

Efter mina framgångsrika tolkningar av den danska kulturen (ni kan uppdatera er här och här) så har många läsare hört av sig och vill veta mer om detta mytomspounna land som heter Danmark.

"Andy", skriver ni, kära läsare. "Kan du inte lära oss mer om detta underliga men samtidigt också spännande land? Du verkar kunna så mycket om Danmark. Och du är en baddare på danska. Har detta att göra med att du är så attraktiv?"

Varpå jag brukar svara er då, kära läsare: "Vad söta ni är. Och ni har rätt, visst är min kunskap om den danska kulturen snudd på bottenlös. Jag blir ofta konsulterad av danskar när de behöver vägledning i sina beslut kring hur Danmark ska utvecklas. Hur ska pölsen kokas? Vad ska Lars von Triers nya film handla om? Vad ska vi döpa Cobenhavns nya stadsdel till? Sådana saker. Självklart kan jag lotsa er vidare genom det mysterium som i folkmun kallas Danmark. För övrigt så kan man vara attraktiv och ändå inte kunna något om Danmark, så det har inget med saken att göra."

Så utan att dröja längre så ska vi då börja med en allmän diskussion kring det danska språket. Danskar förstår inte varandra. Så är det. Detta är fakta och är bevisat genom statistik. De försöker förstås dölja det väl genom att agera som om de förde en dialog med varandra där de faktiskt båda förstod precis vad de sa. Men hahaha, säger jag. Mig lurar ingen.

Chefredaktören: "Kan I da ta och rite en rondell med havnen till den näste nummer av den gamle Jyllandspost?"
Tecknaren: "Vad sier du?"
"Vofolls?"
"Va?"
"Nu foerstor jag ige."
"Jeg foerstor ige vad I saeger."
"Men aer du da svaer att saege tydligt?"
"Vanu?"
"Kim Larsen!"
"Vaendt! Daer kommer en svensk. Nu ma vi laedses att haen tror vi faerstar varandra."
"Godt."
Svensken går förbi, han lyfter artigt på hatten och nickar leende mot danskarna. De ler tillbaka och säger med höga röster:
Tecknaren: "Ja, alltse. Du viel att jeg ska rite en rondellhund som liegner Mohammed till naesten nummer."
"Jae."
"Det kan jeg godt gore."
"Mange takk."
"Den er godt."
"Lars von Trier."
"Cobenhavn."
"Hahahaha."

Mikael Persbrandt på stan

Efter lunchen så går jag och Mikael Persbrandt på stan. Han springer efter några duvor, klappar i händerna och skrattar hest. "Hahahahaha!", halsduken virvlar omkring honom och rocken gungar som en mantel. Sedan köper vi glass, han sitter på parkbänken och stirrar ut över vattnet. "Vem fan", säger han, "vem fan kan äta glass oberörd i dag? Va? Va?" Han tittar på mig. "Ja men kan du svara mig då! Ska du bara sitta där med din jävla vaniljlgass med chokladströssel och inte säga någonting? När du vet hur det går till där ute."
"Det vore att föredra", svarar jag. "Att äta glass och vara tyst, alltså."
"Har du strössel förresten? Får jag smaka, Andy."

Vi fortsätter nerför stan. Några poliser går förbi, Micke nickar uppskattande åt dem, dunkar dem i ryggen och skrattar som en rökare. "Ni tar hand om det här", väser han. "Det är bra. Ni har mitt nummer, ring mig om det är något. Jag kommer. Som ett skott."
"Har vi druckit lite för mycket här i dag kanske?" frågar en av poliserna.
Micke står paralyserad. Hans blå ögon grumlas. "Vad faaan ..."
Men jag släpar honom därifrån med en ursäktande min mot poliserna.

På Sergels Torg så stannar Micke upp och börjar göra pantomimer. "Kolla Andy", säger han. "Jag är inlåst. Va? I en glasbur. Som vi alla är." Hans händer låtsas röra vid ytor, han ser sig om i panik. "Vi är alla fängslade av vårt eget jag!" vrålar han. "Du och du och du!" Han pekar på några, en gammal tant får panik och ramlar omkull. Ett barn börjar gråta. En stekare kissar ner sig.
"Nu går vi hem, Micke. Nu går vi hem."
Han börjar gråta. Sjunker ner på knä. Dreggel rinner från mungipan. Han är röd i ansiktet. Jag drar upp honom på benen och släpar hem honom till hans flådiga lägenhet.

Och då var han ändå inte ens full i dag.

Lunch med Mikael Persbrandt

Jag och Mikael Persbrandt hittar ett lunchställe och vi slår oss ner. Det är alltid lika besvärligt att umgås med Mikael, hans trevliga sällskap äventyras av hans besynnerliga sätt.

Servitrisen kommer fram och säger: "God middag mina herrar. Önskar ni se på lunchmenyn?"
Mikael böjer sig fram. "Du", säger han barskt och lutar sig mot armbågen. "Jag tänker ta mig fan inte titta på nån djävla lunchmeny som du har i alla fall."
"Nähä?"
"Jag ska väl för helvete få se a la carten om jag vill."
"Jaha?"
"Om du inte rappar dig på nu, så ringer jag in insatsstyrkan. Det fattar du väl, att dom är här ute, och bara väntar på min signal?" Han spänner ögonen i henne. "Har du fattat vad jag har sagt då? Eller behöver jag säga det långsamt igen?"
"Nänä, jag hajar." Hon rullar med ögonen och går därifrån. Micke har ätit här förut, de är vana.

Jag säger ingenting. När Mikael fångar min blick, så slår han näven i bordet och lutar sig fram, han blir röd i ansiktet och spottar när han säger: "Och vad fan glor du på då? Är det något som inte passar eller? Va? Va? Jag har tre kroppar och en förvirrad dotter som inte talar. Begriper du det? Fattar du att det här är på riktigt? Det här är ingen djävla lek."
"Det är ju bara lunch", mumlar jag.
Mikael sträcker upp händerna i luften och suckar. Sedan dricker han rödvin och tittar ut genom fönstret, på något som bara han kan se. "Vem fan ska städa upp på gatorna?" muttrar han. "Hur fan ser det ut där egentligen? Med buset, som aldrig sover."
Han dricker igen.

Jag hälsar på Mikael Persbrandt

Nu när jag ändå har varit i Stockholm, så passade jag på att hälsa på min gamle kompis Mikael Persbrandt.

Jag ringde på dörren till hans flådiga lägenhet. Han öppnar, röd i ansiktet, med en sjal runt halsen, glitter i ansiktet och läpparna målade röda.

"Andy! För fan!" Han greppar min krage, drar in mig i lägenheten och pressar mig nära. "Hur i helvete tror du att du skulle kunna komma hit och visa dig, efter alla dessa år?"
"Eh ... vi sågs för tre veckor sedan?"
"Hahahahaha!" Han skrattar hest och slänger in mig i väggen.
Sedan sjunker han ner på en stol och får ett svårmodigt uttryck i ansiktet. Han knäpper händerna och säger: "Hela tiden, där ute ... så finns buset. Vi har pikéstyrkan. Vi har alla ledtrådar." Han slår näven i väggen. "Vi vet ta mig fan till och med vem som gjorde det! Ändå kan vi inte göra ett tillslag."
Hans isblå ögon blir grumliga. "Och under tiden sitter våra feta riksdagsmän på sina feta rövar, och gör ingenting."
Jag reser mig försiktigt upp. "Ska du med och äta lunch, Micke?"
"Ja för fan. Det låter skittrevligt."

Det var det

Jahapp, det var det. Efter en mycket lyckad signering i SF-bokhandeln så tackar jag alla som kom, som sa hej, som stannade och pratade, som köpte en bok, som verkade ha det lika trevligt som jag och Johan.

Eftersom det blev en sådan braksuccé så kör Johan och jag en repris, på Bokmässan.

Fredag under mässhelgen, 1500, SciFi-bokhandelns monter.

Då blir det åka av. Igen.

Signering i dag 1400 i SF-bokhandeln (och lite te på den)

I dag är det signering i SF-bokhandeln i Stockholm, klockan 1400. Men det vet ni ju redan. Både jag och Johan Theorin är där, det kommer bli kanon.

Det är också dags för ett besök till Vernons utmärkta teaffär.

Här ska handlas.

DET KOMMER ATT GÅ ÅT SKOGEN. HÖR NI DET? ÅT SKOGEN! JAG KOMMER ATT KÖPA TEER FÖR FLERA HUNDRA KRONOR. EN NY KANNA. KANSKE OCKSÅ EN KOPP, EN SÅ KALLAD GAIWAN.

HANNA, FÖRLÅTER DU MIG? KOMMER JAG NÅGONSIN ATT FÅ KOMMA HEM IGEN?

*fosterställningen*

Nytt skojigt skämt om Tyskland

Efter en sådan framgång med HAMBURGskämtet, så känner jag press på mig att leverera.

Någon säger: "Nej nu ska jag dra till Spanien, vi ses om en vecka.

Jag säger: "Ja dom behöver väl alla pengarna nu när dom ska invadera Polen, HAHAHAHA!"

Alla blir tysta.

Någon gråter.

Jag tänker: Jävlar också. Jag drog ett Tysklandsskämt när han skulle åka till Spanien. Vilken miss.

HAMBURGskämtet sprider sig

Hamburgskämtet gick verkligen hem.

Vi garvar fortfarande, allihopa.

Hela kontoret är i gungning. Folk ligger på golvet och kippar efter andan. Skrattvågorna böljar över arbetsplatsen. Vi har smällt upp skämtet på tavlan, skrivit ner det i sin helhet. En av projektledarna har gjort ett diagram för att visa dess utvecklingskurva, han förklarar för de andra mellan tårarna, de kiknar och orkar knappt lyssna, så roligt tycker de att det är.

Personalen från SEB kommer in, de har hört talas om det där jävla roliga skämtet och måste bara höra det. När jag drar skämtet igen, så skrattar de så de kissar ner sig, lusten tänds hos kvinnorna och männen sliter av sig skjortorna och säger: "För dig, Andy, blir jag gay."

Vi har lagt upp en budgetplan för skämtet, en burn down-chart som löper hela vägen genom 2009, sajten är på gång och Warner Bros har hört av sig och undrat när de får köpa filmrättigtheterna. Ute på stan så skrattar alla så mycket så trafiken har stannat, Göran Johansson har klätt av sig naken och dansar marengo på Gustaf Adolfs-torg, så roligt tyckte han det var. Maneterna har kastat sig ur vattnet, de guppar i ring runt varandra, sillarna simmar kors och tvärs och Eriksbergskranen gör en Fox Trot tillsammans med Älvsborgsbron.

Ja, så rolig kan jag vara ibland.

Hamburg är ett skämt

På jobbet.

Någon säger: "Då åker jag till Hamburg nu då. Ses snart."

Jag säger: "Ät inte för mycket HAMBURG-are då, HAHAHAHAHAHAHAHA!"

Och nu skrattar alla som utav helvete.

Författare På Stan uh-huh ah-yeah mm-hmmm

Författare På Stan är på väg nerför huvudgatan, denna skitiga ådra som rinner som ett genom stan. Bergsprängaren är på högsta volym, musiken dunkar ut över asfalten, buset ska veta att det inte går säkert.

Snubben trodde han va cool
för han hade ett pronomen
men jag visa han ett trick
ett korrat manus i ett kick

Bandidos glider upp på sina hojar bredvid. Jag griper tag i ledaren, pressar hans näsa mot min. "Ska vi ta och ge fan i att skifta mellan första och tredje person bara för att vi tycker det är ballt?" Sedan slänger jag honom på gatan. Han kryper snörvlande därifrån, de andra gängmedlemmarna tittar sig skrämt över axeln, någon viskar: "Författare På Stan ... man rår liksom bara inte på honom." Det finns spår av respekt och beundran i deras röster.

Jag växte upp i betongen (oh oh aaah)
bland substantiven och jargongen (uh-huh uh-huh ah-yeah)
pappret det var ofta slut, rödpennan med knappt nåt sprut (mmhmm)
bängen skratta åt vårt korr, men såklart de läste bara porr (oooh aaah)

Estniska maffian är i stan. Jag möter Svetleifa på gatan, han har bakåtslick och svart skinnjacka. När han ser mig, så darrar han i knäna. "Shit ... Foerfattere på Staen ... du, jag aer inte her for att broka med dej."
"Okej. Låt höra ditt tema då."
"Vae ...?"
"Hur knyter du an den intrig som du gjort till din fond, till den underliggande poängen?"
"Men ..."
"VAD SKA JAG HA LÄRT MIG OM MIG SJÄLV NÄR DU ÄR KLAR?"
Svetleifa springer skrikande därifrån.

Anteckningsboken, post it-lappen, idéstormskartan, första texten,
de tog allt ifrån mig,
men jag hade allt ändå,
temat det var redan klart, pennan den var redan använd,
redaktören visste redan allt, korrekturet det var redan grejat,

Ett gäng dörrvakter står och skrattar åt en liten pojk som inte kommer in på krogen. Hahaha, skrattar de och är solariebrända. Hohoho.
Jag kliver fram. Det blir tyst. Kön dör. Jag böjer mig fram, sliter upp jackan på en av vakterna, rycker ut den bunt papper han har där. Han skallrar tänder medan jag bläddrar med fuktade fingrar genom bunten. "Klipp ner halva kapitlet här. Skriv ur den här karaktären. Den här passagen är totalt jävla överflödig. Och sluta särskriv." Jag slungar bunten i ansiktet på honom, pappren flyger all världens väg, han faller på ändan, alla skrattar lättat.
Men Författare På Stan försvinner in i de dunkla gränderna igen, försvunnen lika snabbt som han kom.

Författare på stan städar upp

Det har varit bråk här. Tre killar som försökte råna en fjärde. Polisen är på väg. Men tills dess måste någon städa upp här bland packet. All denna förvirring, all denna besynnerliga disposition.

Jag pressar killens ansikte mot asfalten. "Du kanske inte hörde min fråga. Jag sa: Hur tänkte du kring din kommatering?"
Killen mumlar i asfalten. Jag drar fram rödpennan. "Punkterar du kort eller långt?"
Mummel mummel. Jag sliter fram ett anteckningsblock, fuktar fingret, bläddrar fram till mitten och gör en snabb notering. Jag trycker upp den i näsan på killen. "Säger dig det här formattecknet någonting över huvud taget? Va? Va? Va?"
Hans kompisar står och darrar i ett hörn. De har en enorm bunt papper framför sig. Jag snor runt och pekar på dem: "SÄTT IGÅNG MED ERT JÄVLA KORRARBETE!"
Det skvätter från rödpennan när jag viftar den genom luften. De faller ner på knä och börjar rota bland pappren. Jag återvänder till killen på marken igen.
"Nästa gång ni börjar bråka, så tänk igenom era teman först. Tänk så här: Är det värt det? Vikta det mot insatsen. Mot tydligheten. Skriv några meningar först. Massera texten. Så att du FAN VET VAD DU SYSSLAR MED, DIN JÄVLA MELLANSTADIEJOURNALIST!"
"Förlåt", mumlar han ner i asfalten. "Förlåt."
"Så ska det låta. Seså. Jobba om den här sidan nu. Skär ner med minst tjugo procent. Och om jag kommer på dig på stan en gång till med en teckenmängd större än risfälten i kina, då ... "
Jag höjer rödpennan. Han börjar gråta.

Författare på stan griper in

Det är mörkt och fuktigt ute. Det är bråk på stan. Olika gäng som slåss. Fulla tonåringar. Aggressiva dörrvakter.
Buset vilar aldrig. Som Författare på stan så gäller det att vara med, inte missa någonting, veta när man ska slå till och när man ska dra sig undan.

Jag ser två killar stå och knuffa på varandra.
"Du då", säger den ene.
"Men du då", säger den andre.
"Din morsa."
"Din morsa."
"Nog."
"Eller hur?"

Jag kliver emellan. "Pojkar pojkar. Då slutar vi nu. Du där. Får jag se ditt korrektur?"
"Va?"
"Javisst. Fram med manusbunten." Jag tar fram rödpennan. "Vilket tempus har du valt?"
"Öh ..."
"Kör du första eller tredjeperson?"
Den andre kille säger: "Vad snackar du om?"
"Beror på, killen. Vad kör du för disposition?"
"Vad fan ..."
"Har du ens passerat point of no return? Få se din förstasida. Seså. Fram med den nu. Jag har pennan här, jag sätter bockar, jag kommenterar, du arbetar om. Förstått?"
Den ene killen ser på den andre. "Vi tar den jäveln", säger han och så anfaller de. Men de vet inte vem de bråkar med, jag gör några snabba radbrytningar, möblerar om kommatecken fort som attan, punkterar om, synonymbombarderar, pilar mellan upprepningar och kryssar över hela stycken innan de ens hinner säga Aristoteles. När jag är klar, ligger killarna bland nerklottrade ark. De rör sig inte.

"Nästa gång skärper ni er", säger jag. "Stavfel och slarvig grammatik går an. Men ni är djupare än så. Ni blandar fokus, är inkonsekventa i argumenten, sabbar intern logik totalt. Ingen konflikt går att lösa så. Ingen."

Jag går därifrån. Författare på stan vilar aldrig.

Vi ses på lördag

Och medan ni väntar på vad Författare på Stan kommer hitta på, så kan ni kolla detaljerna kring lördagens signering här.

Författare på stan

Kväll.

Bus på stan.

Fylla och slagsmål.

Jag står framför spegeln. Jag har rödpennor med mig. Blanka manusark. Ett antal korrektur.

Författare på stan är redo. Nu ska här städas upp bland buset.