Den lile xbox

Jag sitter i öronlappsfåtöljen och röker pipa och läser en tidning som handlar om att tjäna skitmycket pengar genom att profitera på tredje världen och helst se till att ett folkslag stryker med på kuppen. Sådant gillar jag. Jag dricker även en snordyr brandy (inte konjak, BRANDY!) i ett djupt kupformat glas.

Xboxen kryper över tröskeln. Handduken släpar efter, den har fastnat i fläkten och är smutsig av allt damm. "Faer ... faer ..."

Jag låtsas som om jag inte hör något, jag höjer på ögonbrynen när jag läser en synnerligen intressant insändare om hur man kan odla tobak snorbilligt och samtidigt inte betala arbetarna någonting.

"... du mae ringa den gamle doktor. Jeg er syg, faer. Vaeldigt syg." Xboxen kräks Skagenröra över mitt jävligt fina och satans dyra trägolv. Men jag ägnar icke Xboxen ett ögonblicks uppmärksamhet. Den hasar sig vidare mot mina fötter.

"Men faer ... vod ar den da? Har jeg gjordt dig noeget ille?" Jag skrattar högt när jag läser en skämtteckning om avskaffandet av dödsstraff i Kina (as if!). Xboxen är nästan framme, den sträcker ut DVD-släden för att röra vid mina tofflor som kostade jättemycket.

"Du snaelle goe faer ... ma du plocke upp mej och bare holdt mej lite? Jeg er bange."

Jag reser mig upp, lutar mig över Xboxen och blåser piprök i dennes filter: "Det skulle du tänkt på innan du fick the Red Ring of Death, din jävla pellejöns." Sedan trampar jag på Xboxen och går därifrån. Lådan ropar efter mig: "Faer ... jeg elsker dig anda."