Kebaben har inte dött förgäves

Fajten är över.

Kebaben är död.

Mitt i allt tumult så slank den ur mitt grepp. Föll till golvet. Rullade runt. Jag kastade mig efter den, som i slow motion så vrålade jag likt en grottmänniska, men en storvuxen karlakarl från SvarvarFörbundet trampade snett, drämde stöveln rätt i kebaben, och därmed stämplade vår brödrullskamrat ut.
Såsen sprutade över hela golvet. Köttet for i väggen. Salladen pressades ut över sätena. Aluminiumfoliet slets itu.

Striden avbröts omedelbart. Alla var chockade. Jag föll på knä, tårarna rinnande nerför mina kinder. Plötsligt är alla där för mig, vänner som fiender. "Andy", säger Svarvarmannen. "Det var inte så här vi ville att det skulle bli. Det var inte så här vi menade."
Jag tar hans hand. "Jag vet", säger jag. "Jag fattar det." Jag reser mig upp, nu helt barbröstad och med det mesta av mina byxor borta, så att även mina muskulösa, brunbrända och oljeindränkta lår syns i bild.
"Låt inte kebabens död vara förgäves! Låt inte hans öde vara utan mening!"
Alla nickar. Kramas. Tar varandra i hand.

Tillsammans går vi över Göta Älv-bron mot centrum, mot Nordstan och bortom, för att berätta för alla vad vi just har upplevt. Världen kommer att bli en bättre plats. Kebaben har inte dött förgäves.

Kebabkriget på bussen

Det är storbråk i bussen. Chauffören ropar, "Jag kan inte svänga denna buss!", fordonet kränger åt höger och vänster. Smockor delas ut till kreti och pleti. Folk flyger genom luften, åker ut genom rutorna, hänger i kristallkronorna och hamnar med huvudet före ner i det självspelande pianot.
"Luspudel!" ropar någon.
"Skumraskhandlare!" ropar en annan.
"Sopprot!" ropar en tredje.
Och så vidare.

I mitten står jag, skjortan riven, mitt muskelsvällande, brunbrända och svettiga bröst pulserande av stridens hetta. Jag håller kebaben tryckt mot mig, jag delar ut slag åt alla som kommer nära, och bakom mig (vi är längst bak i bussen) finns min här av lojala frihetskämpar.
Vårt slagord är: "Kebaben ska med!", och vår idol är den svarta kvinna som under Apartheid åkte buss på de vitas avdelning och därmed startade bråket som var början till slutet på DETTA DJÄVLA FÖRTRYCK SOM VI INTE LÄNGRE TÄNKER TOLERERA.

Slagsmålet rasar vidare, "Jag kan bara svänga denna buss!" ropar chauffören. Likt Sandra Bullock snurrar han ratten så gott han kan för att inte krascha rätt in i Ramberget.

Fajten rasar mellan främre och bakre delen, det stämplas kuponger, man löser in magnetkort, det dubbelstämplas Byte, man trycker ner mynt i maskinen, det delas ut tidtabeller. Det är en kalabalik utan dess like. Men vi som är längst bak i bussen, vi vet vad vi slåss för och vi tänker inte ge oss utan en fajt.

Kebaben åker buss

Jag tar med mig kebaben till jobbet. Den har en liten kebabstrumpa som jag har stickat, och där har jag bäddat ner den nu. Eftersom det är kallt ute, så har den även en liten mössa på sig, så att den inte ska frysa.

Folk på bussen rynkar på näsan. "Vad är det som luktar?" säger någon.
"Det luktar gammal kebabdjävul", säger någon annan.
"Ja sannerligen", säger en tredje. "Jag har luktat kebabdjävulen och han luktar så här."
En fjärde vänder sig till mig. Han är riktigt stor, skägget är enormt, han har jeansjacka och nitar i pannan. "Du", säger han.
"Ja?"
"Tar du och stoppar undan kebaben, va?"
"Vadå? Jag har inget med detta att göra. Det är ditt underliv som luktar. Jag åker bara buss här med min väska och jag vill inte ha något bråk."
"Men du har ju en kebabdjävul i knäet. Det är ju den som luktar. Mitt underliv är rent. Jag tvättar det med Dove. Men din kebabdjävul, däremot. Den är inte ren. Den är oren."
"Ska du bråka med mig och kebaben? Är det vad du vill? Är du ute efter konflikt?"
"Lämna honom och hans kebab i fred!" ropar någon längre bak. "Han får väl ha sin kebab om han vill!"
"Lägg dig inte i det här!" ropar skäggmannen.
"Men för fan!" ropar en annan. "Det här är väl ett fritt land! Klart grabben få åka buss med kebaben om han vill."
Spänningen är tjock. Plötsligt är alla beredda. Till slut vrålar någon: "DET ÄR DAGS FÖR KEBABEN ATT STÄMPLA UT!"

Men jag delar ut första smockan, rätt in i skägget på den store mannen. "DU LÄMNAR MIG OCH MIN KEBAB I FRED!" ryter jag, och snart är hela bussen i bråk.

Kebaben går till sängs

Sovdags. Härligt. Efter en lång hård dag så ska det bli skönt att sova.

Jag kryper ner under täcket och givetvis har jag kebaben med mig. Jag lägger den försiktigt på kudden, stoppar om den så att den har lite täcke över sig och sedan pussar jag den godnatt.
"Vad är det som luktar?" frågar Hanna när hon kryper ner.
"Inte vet jag", säger jag. "Du kanske inte har tvättat dig."
"Sluta nu. Jag har precis duschat. Det luktar ... KEBABSÅS. Har du kebabdjävulen där med dig?"
"Hahaha. Eller hur? Här? Hur skulle det vara möjligt?"
"Ja inte vet jag. Du har väl något pellejöns för dig igen, som vanligt."
"Inte jag inte. Seså, släck nu. Nu sover vi."
"Okej. God natt. Puss."
"Puss."

När vi har släckt och Hanna har somnat, så tänder jag en liten ficklampa. Kebaben och jag fnissar tillsammans och jag viskar till kebaben (genom foliet): "Haha, där lurade vi henne allt. Vi är allt bra fiffiga, du och jag kebaben."
Och sedan somnar vi tillsammans.

Kebaben och jag

I söndags blev det kebab till middag. Vi orkade inte laga något, så det blev att gå till lokala pizzerian och köpa sig lite gott.

Jag orkade bara halva kebaben och då säger Hanna, helt hjärtlöst: "Släng kebabdjävulen. Titta på den, så äcklig den är, denna djävul till kebab. Den dryper av sås och svett. Gör dig av med den nu medan du kan."
Men jag tar kebaben och trycker den intill mig. "Säg inte så. Den kan höra dig."
"Lägg av nu Andreas. Gör inte en sådan här korvgrej av det här."
"DU FÖRSTOD ALDRIG MIN RELATION TILL KORVARNA!" skriker jag och stormar ut med kebaben intill bröstet. Jag går ner till havet och tittar på vågorna, som piskar mot piren under en höstvind.
"Var inte orolig", säger jag till kebaben och klappar den över salladsbladen. "Hos mig är du trygg."