Kebabkriget på bussen

Det är storbråk i bussen. Chauffören ropar, "Jag kan inte svänga denna buss!", fordonet kränger åt höger och vänster. Smockor delas ut till kreti och pleti. Folk flyger genom luften, åker ut genom rutorna, hänger i kristallkronorna och hamnar med huvudet före ner i det självspelande pianot.
"Luspudel!" ropar någon.
"Skumraskhandlare!" ropar en annan.
"Sopprot!" ropar en tredje.
Och så vidare.

I mitten står jag, skjortan riven, mitt muskelsvällande, brunbrända och svettiga bröst pulserande av stridens hetta. Jag håller kebaben tryckt mot mig, jag delar ut slag åt alla som kommer nära, och bakom mig (vi är längst bak i bussen) finns min här av lojala frihetskämpar.
Vårt slagord är: "Kebaben ska med!", och vår idol är den svarta kvinna som under Apartheid åkte buss på de vitas avdelning och därmed startade bråket som var början till slutet på DETTA DJÄVLA FÖRTRYCK SOM VI INTE LÄNGRE TÄNKER TOLERERA.

Slagsmålet rasar vidare, "Jag kan bara svänga denna buss!" ropar chauffören. Likt Sandra Bullock snurrar han ratten så gott han kan för att inte krascha rätt in i Ramberget.

Fajten rasar mellan främre och bakre delen, det stämplas kuponger, man löser in magnetkort, det dubbelstämplas Byte, man trycker ner mynt i maskinen, det delas ut tidtabeller. Det är en kalabalik utan dess like. Men vi som är längst bak i bussen, vi vet vad vi slåss för och vi tänker inte ge oss utan en fajt.