Baristastryk
I går klev jag in genom ett av dessa kaffehål i väggen, där personalen är otrevlig men duktig på att göra kaffe, och jag gjorde amatörmisstaget att beställa en kopp kaffe.

Jag borde vetat bättre. Hur tänkte jag? Kliva in på ett kaffehak och BESTÄLLA EN KOPP KAFFE. Som jag sagt tidigare, jag är min egen största idiot.

"Kan jag få en kopp kaffe?" sa jag, oh jag enfaldige.

Baristan stelnar till. Hans ögon smalnar. "Vad i helvete?" Jag inser mitt misstag, men försent! Det blir ett liv utan dess like. Två män kliver fram, greppar mig under armhålorna och kastar mig ut genom dörren med huvudet före. Den är stängd så jag åker genom rutan, glaset yr omkring mig. Sirenerna ljuder, snart sladdar en baristavan runt hörnet och stannar där jag ligger med näsan fast i brunnsgallret. Fem baristor med moccabryggare rusar ut och börjar puckla på mig med ventiländen. "Thabla tedvickave!" ropar dom (de har svårt med r:en och läspar också lite). "Thabla dumma tedvickave! Dumma dumma!"

Sedan släpar de in mig i bilen, kör ut i skogen, kastar mig i en hög med kobajs och säger att där kan jag ligga och tänka över mina dumheter. "Äv du thå dum thå att du bethällev en kopp kaffe på våvt fina kaffethälle, thå fåv du faktiskt skylla dig själv!" Sedan drar de iväg i sin baristavan och lämnar mig där.

Döm om min förvåning när Patrick Olausson sticker upp huvudet ur kobajset och undrar vad jag gör där.

PATRICK OLAUSSON LUKTAR PRUTT OCH HAR BAJS I HJÄRNAN!

(förlåt. nu ska jag sluta. jag lovar)

Nu avslutar vi inläggen om Patrick Olausson en gång för alla.

Det började som en fånig grej, jag skulle skriva något roligt om karma och för kontrastens skull så använde jag en helt okänd person jämte historiskt odödliga karaktärer. Det råkade bli Patrick Olausson.

Sedan spann det i väg och jag tappade kontrollen och han hängdes ut som en idiot.

Faktum kvarstår dock att han var elak mot folk i skolan, många var rädda för honom och han var någon som gillade att trycka till folk. Att han var en halvmesyr till mobbare, var bara tack vare ödets mildrande omständigheter.

Så han förtjänar faktiskt skiten han fick här. Men nu är det slut med det och vi går vidare till nya äventyr på den här bloggen.

Ja jävlar, säger jag bara om denne Patrick Olausson.

Nu har det blivit en grej av det. Nu kan jag inte släppa taget. Jag måste sluta blogga om detta Dumkopf. Men hur? När jag nu gläntat på Pandoras ask, så ter sig möjligheterna oändliga. Jag får adrenalin av att det finns en risk att han får reda på det, dessutom. Och försöker göra något åt det.

Till och med om jag blir stämd hela vägen ner till helvetets sjunde cirkel, så kommer jag inte kunna sluta skratta när jag tuggas i stycken av Lucifer. Jag kan bara höra bevisföringen framför mig: "Den åtalade har bland annat skrivit att Olausson är ett ... hmmm ..."
(här får även åklagaren svårt att hålla sig för skratt)
"... melonhuvud, dumkopf, manetskalle och ... ja, och sådana saker."
Nämndemännen tjuter av skratt, domaren bankar klubban i podiet, så mycket skrattar han, och han böjer sig fram och rufsar Patrick Olausson i håret och säger: "Klart den där Roman ska få sota för det här. Du har ju rätten på din sida. Va? Lilla ..." Han vänder sig till åklagaren, som kniper ihop läpparna och plirar ner i golvet, och sedan viskar ur mungipan: "(kötthuvud - det är min favorit, säg kötthuvud)"
"Lilla kötthuvud", säger domaren och skrattar.
Själv är Patrick bara sur och förstår inte varför ingen kan ta hans klagan på allvar.

De flesta av mina författande vänner, varav några av dem är betydligt mer framgångsrika än jag, tycker alltid att deras texter är sådär. I synnerhet mot slutet, när de är nära inlämning, så säger de att de är trötta på texten och att de inte kan tänka sig att någon kommer gilla vad de skrivit.

Det är vanligt och fullt normalt. Min förre redaktör sa till mig att det är inget konstigt med det, han förstod om jag var trött på min text men att jag skulle hålla ut och ta mig genom korrekturet. Jag lutade mig tillbaka, sträckte ut fingrarna så att de knakade och sa: "Jag tycker boken är skitbra. Faktum är att jag ständigt häpnar över min egen förträfflighet."

Det är en välsignande slöja, för hade jag tyckt då vad jag tyckte om min första roman i dag, så hade jag förmodligen aldrig blivit författare. Jag är min egen största idiot.

Precis som Patrick Olausson.

Så jag kanske möter Patrick Olausson någon dag, och han kanske säger: "Fanken Andy. Är det du? Va? Gamle gosse. Kom hit så jag får titta på dig."
Jag blir osäker. Tänker han idiota mig, så att jag likt honom blir som en vattenmelon i mitt huvud? Men han är trevlig, han fortsätter: "Du, Andreas. Ska vi inte ta oss en kaffe? Det måste vara ... ja, jag vet inte ... tjugo år sedan? Femto? Gud vad tiden går. Men du, har du bråttom? Ska vi inte ta oss en fika?"
När jag tvekar och tänker att Oh Patrick, Din Enfaldiga Kossa, Vi Umgicks Ju Aldrig En Endaste Gång, så lutar han sig förtroligt mot mig och säger med låg röst: "Du. Jag bjuder."
Så vi fikar, jag är helt förvirrad, jag har ju aldrig någonsin spenderat någon tid med honom, varför fikar vi helt plötsligt? Han berättar att han har familj och barn och bor i ett radhus. "Grannarna är trevliga", säger han. "Vi grillar på helgerna tillsammans, passar varandras barn, ibland går jag ut med deras hund. Jag gillar ju både hundar och barn, vet du. Jag har ju alltid varit svag för sådant. Det kanske du minns?"
Och så skrattar han och jag vet inte, jag kan inte alls svara på om han gillade barn och hundar när han var yngre. Jag skäms.
När vi går därifrån så kramas vi och han säger: "Vad gött att se dig. Jag har verkligen saknat dig. Jag har läst alla dina böcker och spelat alla dina spel. Det har verkligen gått bra för dig."
Jag får panik och skallar honom. Kanske inte helt rätt givet situationen, men jag är i alla fall ganska snygg.

Om nu Patrick Olausson då var en sådan halvmesyr till melonhuvud, och egentligen inte gjorde så mycket skada under skoltiden och i synnerhet då inte mot mig, varför lägga tid på att skildra honom så ofördelaktigt?

Ja, mitt svar är enkelt: Någon måste ju göra det. Och när ingen annan gör det, så får det bli jag.

Ska sanningen fram så har jag ju inte träffat Patrick Kötthufvud Olausson på jättelänge. Han kanske är hur schysst som helst i dag.

Jag hade en grudge med en kille i högstadiet, han tyckte jag var en jävla mes och jag tyckte han var en töntröv, men i dag har vi jättetrevligt när vi ses. På riktigt. Så vinden kan ju vända.

Även för Patrick El Grande Pucko Olausson.

En kamrat till mig som är kunnig i juridik, påpekade att min skildring av Patrick Olausson kan uppfattas som förtal och därmed kan jag bli stämd.
"Men", sa jag, "är inte förtal att ljuga?"
"Inte nödvändigtvis. Det handlar mer om ärekränkning."
"Okej. Så jag kan säga att Patrick Olausson är en idiot, och det kan vara sant, och jag kan ändå bli stämd?"
"Just det."
"Så idiot-Patrick Olausson skulle kunna hävda att jag kränker hans ära?"
"Så kan man uttrycka det, ja."
"Och kan jag då hävda att han, i egenskap som idiot-Patrick Olausson, inte har någon ära som kan kränkas?"
"Du kan säga så men det har ingen tyngd rent juridiskt."
"Inte ens om det är jag som säger det?"
"Nej, inte ens om det är du."
"Men det behöver inte betyda att det inte är sant?"
"Nej, jag antar det."
"Så det kan vara sant att Patrick Olausson är en idiot och att han är ärelös, men jag kan fortfarande åka dit för det?"
"Just det."
"Det finns fan ingen rättvisa här i världen. Moder Justitia, varför är du så blind?"
"Om det här hamnar på din blog, så vill jag inte att du säger vad jag heter."
"Et tu, Brute? Et tu?"

För att utveckla mitt resonemang kring Patrick Olausson, så var han inte den klassiske skolidioten. Han retades en del och sysslade kanske med något som kan kallas för mobbing och han gillade att trycka till folk om han kunde.

Men det var just där grejen låg. Om han kunde. Han var nämligen inte särskilt bra på att vara dum i huvudet, vilket gjorde honom till en annan slags idiot. Hans idioti var honom övermäktig, den begränsade den skada han kunde göra så till vida att han var dålig på att använda de vapen han hade.

När någon gick förbi som han ville attackera, så sa han oftast bara saker som "Ooooh" eller "Aaahaaa duuu", och vad som kunde blivit en möjlig mobbingsituation blev mest förvirrande. Han satt ibland och bara tittade på någon med ett lurigt flin, en typisk upptakt till något större, men han kom aldrig ur flinläge och var som fastlimmad. Kanske pågick en konflikt i hans inre, där den ena delen av Patrick Olausson sa: "Men kom igen nu då, sitt inte där och flina, gå fram och säg att hans jacka luktar bajs." Men den andra delen sa: "Aaahaaa du, nooog." Lite som en dementpatient, och man tänkte ofta när man såg honom: "Den där killen kommer inte få det lätt framöver."

Ibland så spelade Patrick Olausson fotboll och då skrek han "Kämpa då!" till de som var dåliga på fotboll, men det var nog lika mycket till sig själv han sa det. Jag får inte ge upp, tänkte han. Jag är verkligen en riktig praktidiot men jag får inte ge upp. Kämpa på. Någon gång kommer det lossna för mig också.

Jag tänker att några som förmodligen har rätt dåliga karma, är Hitler, Stalin, Caligula, Judas och Patrick Olausson från min grundskola som var en komplett idiot från början till slut.

Några som har lite bättre karma, är med största sannolikhet moder Teresa, Bill Gates, Jesus, Nelson Mandela och alla som tyckte illa om Patrick Olausson redan då.

De som lirar i gråzonen är Bill Clinton, Tom Cruise, Robert Aschberg, Jan Guillo och jag själv. Vägde man skålarna, vet jag inte var jag skulle hamna. Förhoppningsvis inte med Patrick Olausson.