BaristaTristan

Det är sol ute och jag blir kaffesugen. Jag kryper in genom hålet i väggen och där står BaristaTristan. Han har bandage runt huvudet och ena handen är lindad. Men han riggar ändå kaffet som en gud.
"Hej BaristaTristan", säger jag.
"Hev", säger han utan att titta på mig. Han verkar lite sur.
"Du. Kan jag få en kaffe?"
"Mmm, vet inte." Han putar lite med läpparna. "Du dvickev ju bava te. Du gillav ju inte kaffe."
"Sluta larva dig nu, BaristaTristan. Jag tycker också det är jättetråkigt att en buss körde över er allihopa. Men det var inte mitt fel. Och det gick ju bra till slut. Kan vi inte lämna det bakom oss nu? Bli vänner? Sluta fred?"
"Vet inte."
"Okej. Men om jag beställer en KaffeTjosan med extra DingeDong, lite gräddfillemoj på den och extra Kviddelitt?"
BaristaTristan ler lite nu men han försöker fortfarande se sur ut. "Vet inte ..."
"Kom igen nu. Va? Släng i lite fillifjonkasocker också, så blir det bra."
"Mmm ..."
"Va? Är det ett litet leende jag ser där? Va? BaristaTristan? Kom igen nu, får pappa ett litet skratt? Ska jag killa honom under hakan? Va? Killekillekill. Killekillekill."
Då brister BaristaTristan ut i skratt. "Åh, dumma dumma TeDvickavAndveas, det gåv inte att vava avg på dig sävskilt länge, vet du det?"
"Haha, jag vet, ge mig kaffet nu och håll käften."
"Huvva! TeDvickavAndveas ska få jättegott kaffe! Huvva huvva huvva!"
Och medan BaristaTristan gör kaffet så kommer BaristaJeanPaul och BaristaClaude ut i sina Julie Andrews-dräkter, men de känner sig inte alls ertappade för vi är vänner och då kan man vara precis hur man vill när man vill utan att det blir pinsamt.

De skickade BaristaTristan
De skickade BaristaTristan.

Han hade byxor och skjorta på sig. Han var stilig i sina svarta kläder och med sin titel sydd på vänstra bröstet. Han verkade rädd. Han kramade moccabryggaren hårt mellan sina händer.

"Hej Andveath", sa han.
"Hej, BaristaTristan", sa jag. "Hur är det?"
"Det är bva ... bva ..." Han skrapade med foten i marken och tittade bort.
"Kan jag göra något för dig, BaristaTristan?"
Hans underläpp darrade. Ena ögat blev fuktigt. "Vi vill ... vi vill ..."
"Ja?"
"Vi vill inte bvåka längve, Andveas! Vi gillav ju dig egentligen! Allting blev bava fel fvån bövjan!" Sedan bröt han ihop och började gråta. Men jag gick fram och la en hand på hans axel. Han kramade den hårt och blundade. "Äv vi vännev?"
"Javisst", sa jag. "No hard feelings, vet du. Vi är vänner."
"I så fall ... i så fall ..." Han tittade upp och nu grät han floder.
"Ja?"
"Kan du läva oss huv man göv bva te?"
Jag log mot honom. "Självklart, BaristaTristan. Självklart."
"Huvva! Huvva! Huvva!" Han for upp och sprang runt i cirklar och viftade med sin moccabryggare, och hans kompisar hade stått gömda bakom en buske och nu kom de också fram, de höll händer och dansade i cirklar, de sjöng och trallade och kramades och BaristaJean och BaristaGeorge kysstes äntligen (som de har tassat runt varandra), men sedan kom en buss och körde över dem allihopa.

Jättesynd. Vi höll ju precis på att bli kompisar.

Baristapanik
Jag går förbi kaffehålet i väggen. BaristaTristan står och mal bönor med slutna ögon. Han har svarta knästrumpor under sitt förkläde, men det är allt.

Jag smyger in, glider upp bakom honom, lyfter fram en fuktig tepåse och lägger den försiktigt på disken framför honom. Sedan smyger jag fnissande därifrån och gömmer mig bakom en kaffepall för att se vad som händer.

BaristaTristan öppnar ögonen.

Och vad han skriker.

Som en gris. Han viftar med armarna, springer i cirklar, ylar och tjuter, BaristaPierre kommer ut och han börjar också skrika, de springer runt varandra och ropar och ylar, de kramas lite, sedan kommer BaristaJeanTartuffe och han flippar ut totalt och börjar laga till en latte medan han skriker, sedan kommer BaristaBenne och skriker i högan sky medan han tar fram ciabattorna, sist kommer BaristaPierre och han skriker högst av alla medan han öppnar nya paket med baristamjölk och börjar göra sig en macchiatio.

Jag tassar fram och rycker bort tepåsen. De tystnar, de darrar, de vågar knappt andas.

"Du .... du ... oh du dumme tedvickave ...", viskar BaristaYves (som just kliver in genom dörren, han har handlat persilja och morötter i Saluhallen).

Jag lägger tillbaka tepåsen, alla börjar skrika och kramas och springa i cirklar och göra espresso och jag går därifrån, omsvept av ondska.

Stryk på Ica
Jag är på Ica och står vid teavdelningen. Ica har inget bra te, jag tänker inte köpa något, men mitt intresse gör ändå att jag är nyfiken på utbudet och granskar deras sortiment.

Plötsligt får jag en knuff i ryggen och känner slaget från en moccabryggare i skallen. Allt snurrar, jag blir yr och känner blodet rinna nerför nacken. När jag samlar mig, ser jag mig om. Vem fanken var det?

En gammal tant hänger vid sin kundvagn. Hmm, förmodligen inte hon. En gubbe är arg vid mineralvattnet. Inte han heller. En liten tjej käkar med näven direkt ur lösgodiset. Förmodligen inte hon. Och där står en barista, naken såväl som på ett svart förkläde, och tittar åt ett annat håll. Han har en moccabryggare runt halsen. Jag är inte säker, men det kan vara han.

Baristorna gör narr av mig
Baristorna har kaffemöte. De dricker varsin Dubbel TjottaHejti med finfördelad KaffeDumDum. Medan de andra sitter nakna i sina svarta förkläden och benen i kors, så springer BaristaJean fram och tillbaka med sin moccabryggare och gör yviga gester i luften.

"Och däv fåv du! Och däv! Och däv! Och däv! Haha! Dumma dig! Dumma dumma dig!"

Alla applåderar, huvva för BaristaJean som spöav den däv dumma tedvickaven. En annan barista, vars förkläde är lite för litet så BaristaTristan smackar honom på skinkorna när han kliver upp, reser sig upp med sin moccabryggare och säger: "Nej nej, slå mig inte, jag äv fövfattave och jag dvickev bava te! Nej nej dumma BaristaJean, låt mig vaaava! Fövnedva mig inte med din moccabvyggave, göv det inte!"

Och så fortsätter de att göra narr av mig, säkert i flera timmar. De dansar och skrattar och leker och låtsas och kramas.

ÄNDA TILLS JAG KÖR FÖRBI OCH KASTAR IN EN BURK NESCAFÉ GENOM FÖNSTRET OCH SEDAN SPINNER IVÄG PÅ ALLA FYRA DÄRIFRÅN.

Baristorna skriker och springer runt med armarna i luften. Sedan trycker de ihop sig i ett hörn, darrar och skakar och kramar varandra. BaristaLoretta, ja han bara gråter.

Det stora bruna
Efter att ha blivit misshandlad av baristorna, beger jag mig sakta hemåt. Patrick Olausson frågade om han fick följa med och jag sa att självklart får du det, Patrick. Och tryckte honom djupare ner i högen med kobajs.

Jag vet att jag har sagt till er läsare att jag ska sluta skoja om Patrick Olausson. Men försök själva då om det är så jävla enkelt.

Baristastryk
I går klev jag in genom ett av dessa kaffehål i väggen, där personalen är otrevlig men duktig på att göra kaffe, och jag gjorde amatörmisstaget att beställa en kopp kaffe.

Jag borde vetat bättre. Hur tänkte jag? Kliva in på ett kaffehak och BESTÄLLA EN KOPP KAFFE. Som jag sagt tidigare, jag är min egen största idiot.

"Kan jag få en kopp kaffe?" sa jag, oh jag enfaldige.

Baristan stelnar till. Hans ögon smalnar. "Vad i helvete?" Jag inser mitt misstag, men försent! Det blir ett liv utan dess like. Två män kliver fram, greppar mig under armhålorna och kastar mig ut genom dörren med huvudet före. Den är stängd så jag åker genom rutan, glaset yr omkring mig. Sirenerna ljuder, snart sladdar en baristavan runt hörnet och stannar där jag ligger med näsan fast i brunnsgallret. Fem baristor med moccabryggare rusar ut och börjar puckla på mig med ventiländen. "Thabla tedvickave!" ropar dom (de har svårt med r:en och läspar också lite). "Thabla dumma tedvickave! Dumma dumma!"

Sedan släpar de in mig i bilen, kör ut i skogen, kastar mig i en hög med kobajs och säger att där kan jag ligga och tänka över mina dumheter. "Äv du thå dum thå att du bethällev en kopp kaffe på våvt fina kaffethälle, thå fåv du faktiskt skylla dig själv!" Sedan drar de iväg i sin baristavan och lämnar mig där.

Döm om min förvåning när Patrick Olausson sticker upp huvudet ur kobajset och undrar vad jag gör där.

En Kaffe Tjosan med Fillefjong och extra Truddelutt
Vårt kaffe har gått från bara svart till en satans massa tillägg och add-ons. Man kan säga att kaffet HAR LEVLAT.

Först så kom man in på cafét och sa: "Kan jag få en kopp kaffe?" Och det gick bra.

Sedan utvecklades det hela och man kunde säga: "Kan jag få en kopp kaffe?" Och då kunde man få frågan: "Ska du ha mjölk och socker?" Så då kunde man skräddarsy det lite efter smak och behov.

Sedan gick tiden och snart kunde man säga: "Jag tar gärna en café au lait, går det att lösa?" Nu kunde man alltså få kaffe gjort på ett sådant speciellt sätt att det hade ett eget namn.

Därefter så öppnade de små hålen i väggen som såg ut som skit och där personalen var otrevlig, och där blev det också mer avancerat. "Kan jag få en kaffe latte med extra mjölk och lite socker?" Eller: "En dubbel macchiato med mjölk till kanten." Man kunde få motfrågan: "Ska du ha det dubbelpressat eller sidomalt?" Man svarade något och försökte se ut som om man förstod åtminstone ett ord i den meningen.

Sedan så ballade det ur totalt. Påhängen bara haglade över oss och när man beställde sin kopp, gällde det att ha tungan rätt i kaffemunnen. "Kan jag få en Kaffe Tjosan, med extra Filifjonk och dubbel Tjilevipp? Och så mjölk på den." Personalen ropade: "En dubbel Tjosan, Filifjonk och lite Tjilevipp!" Vänta nu, tänkte man, det där var inte det jag beställde. Men man fick det kaffe man förtjänade.

"Jag vill ha en stor Kaffe TjosanHejsan med lite mjölk, half and half sockerFillemoj, dubbla Truddelutten och en stänk Tjottabläng." Baristan tittar på mig och rullar med ögonen. "En idiotkaffe!" ropar han över lokalen. "Till det förvirrade skallbenet här framme!" Jag betalar och får givetvis ingen växel tillbaka. Jag slapp i alla fall stryk.