Baristapanik
Jag går förbi kaffehålet i väggen. BaristaTristan står och mal bönor med slutna ögon. Han har svarta knästrumpor under sitt förkläde, men det är allt.

Jag smyger in, glider upp bakom honom, lyfter fram en fuktig tepåse och lägger den försiktigt på disken framför honom. Sedan smyger jag fnissande därifrån och gömmer mig bakom en kaffepall för att se vad som händer.

BaristaTristan öppnar ögonen.

Och vad han skriker.

Som en gris. Han viftar med armarna, springer i cirklar, ylar och tjuter, BaristaPierre kommer ut och han börjar också skrika, de springer runt varandra och ropar och ylar, de kramas lite, sedan kommer BaristaJeanTartuffe och han flippar ut totalt och börjar laga till en latte medan han skriker, sedan kommer BaristaBenne och skriker i högan sky medan han tar fram ciabattorna, sist kommer BaristaPierre och han skriker högst av alla medan han öppnar nya paket med baristamjölk och börjar göra sig en macchiatio.

Jag tassar fram och rycker bort tepåsen. De tystnar, de darrar, de vågar knappt andas.

"Du .... du ... oh du dumme tedvickave ...", viskar BaristaYves (som just kliver in genom dörren, han har handlat persilja och morötter i Saluhallen).

Jag lägger tillbaka tepåsen, alla börjar skrika och kramas och springa i cirklar och göra espresso och jag går därifrån, omsvept av ondska.