Ah! Jag är nu tillbaka till skrivandet. Detta är gott och jag förstår att ni glädjer er med mig.

En indikation på detta är alla brev jag fått från läsare under min frånvaro. Några lyder så här:

"Fy fan vad gött att du slutar skriva din jävla pellejöns, ge plats åt såna som kan i stället och låt ditt dravel ruttna till fossilbränsle."
(nu ruttnar ju inte saker till fossilbränsle direkt på det viset, det är inte så det funkar lilla idiot, men är man rudad så är man)

Ett annat brev lyder så här:
"Här på gården hade vi bokbål med din skit när du äntligen la ner, sällan har sådan glädje varit så äkta och fin. Vår borgmästare kom ner och höll tal, prästen välsignade askan och vi reste ett tempel för att glädjas åt att din smörja äntligen var över. Sedan åkte vi och köpte upp hela Akademibokhandelns lager av din dynga, tuttade på den också och grillade korv och marsh mallows över elden. Det du, din förbannade lallare. Det du."
(korv och marsh mallows är väldigt gott, svårt att bli upprörd när böckerna används till så smaskiga syften. icke desto mindre är det tydligt att denna skara människor ska få besök inom kort. av Baltic Inkasso).

Och så skrev Patrick Olausson ett brev:
"hej anndreas jag spelar fotbol i dag och driker lite folcköl äter även chips jag gillar det och tyker att du vart dum mot mig på blogen även fast jag var ett as i skolan som folk var räda för och som jag slog ibland men jag är som jag är ock om jag inte finge plåga och tortera de som var svagare än jag, vem skulle jag då annars vara under denna min tid som definierade mig?"
(ingen kommentar här, självrannsakan måste ske i frid)

Men det här gillade jag bäst:
"Snälla Andreas. Sluta inte skriv. Jag har läst alla dina böcker och noveller. Den om mannen som blev fångad i rymden fick mig att gråta. Slutet på Demonen var något av det vackraste jag läst. Vigilante gjorde mig arg och nu längtar jag efter Mörkrädd. Snälla sluta inte skriv, säg att du bara skojade.
(det här brevet var på riktigt, jag fick det några timmar efter inlägget, jag blev rörd och fick gå undan en stund med vetskapen att emellanåt rör man vid någon som man aldrig ser, aldrig träffar, aldrig talar med, men som ändå tycker att man är bra grejer. sådant är stort och jag är glad och tacksam för att ni människor finns)

Att jobba som frisör

Efter att folk ryggade inför den nakna sanningen som kom fram när jag besiktigade lägenheter, så har jag nu sadlat om till frisör.
Det går toppen, det här med hår och sax är verkligen min grej. Framför allt har jag omdöme för vad kunden vill ha. De kanske säger något i tron att de vet vad de önskar, men det gäller att läsa mellan raderna och förstå vad de är ute efter.

"Hej hej. I dag ska jag gifta mig, det ska bli spännande. Så sätt nu upp håret som vi har pratat om tidigare."
"Javisst", svarar jag. "Och med det menar jag: Det blir nog inget med det."
"Hahahaha! Du är rolig, sätt igång nu. Klockorna ringer in om några timmar."
Jag tar fram rakapparaten och ställer in den på en millimeter. Hennes hår är långt och tjockt, det har tagit några år att uppnå den kvaliteten. Och just därför kommer detta bli så bra. Något att minnas, som man talar om, som är en once in a lifetime upplevelse.
Jag drar igång apparaten.
"Vad gör du?" frågar hon.
"Jag ska raka av dig håret, flicka lilla."
"Va? Men va? Men nej! Jag ska gifta mig, vi ska göra som vi pratade om sist. Raka av mig håret? Du är konstig."
"Jaha. Men jag är i alla fall inte dum i huvudet", säger jag och viftar med rakapparaten. Jag råkar träffa en frisörkollega i ansiktet så att hennes kind börjar blöda - rätt ordentligt, faktiskt, kan nog behövas plåster där - och fortsätter: "Så vitt jag vet så klipper inte du hår varje dag, så om du tror att du vet bättre så kan vi ju byta plats då."
"V ... a?"
"Javisst! Här har du!" Jag ger henne rakapparaten, mitt bälte med sax och spade och sekatör som jag har runt midjan (jag vet, mina metoder är okonventionella, sålunda det briljanta i det jag gör), jag pumpar upp cykeldäcket och tänder rökelsen. Sedan rycker jag upp henne från stolen, hon står med mina verktyg förvirrad och arg, och jag sätter mig ner framför spegeln. "Försök nu då om det är så jävla enkelt!" ropar jag. I bakgrunden skriker min blödande kollega.
Den blivande bruden stirrar på mig. Sedan sker en förändring i hennes uppsyn och hon närmar sig med rakapparaten.

En stund senare så är jag skallig och arbetslös. Och jag funderar som så att det här var nog inte helt genomtänkt.

Att jobba som besiktningsman

Vidare: Jag är nu besiktningsman. Riksbyggen har byggt nya fina lägenheter nere vid vattnet och det är givetvis min uppgift att se till att bärande väggar håller, att tapeterna inte släpper och sådana saker. Man har gärna med sig de som ska flytta in vid besiktningen, så att man kan språka med dem om vad som är bra och vad som kanske behövs åtgärdas.

Jag är i en trea med ett ungt par. De följer mig nyfiket genom lägenheten. Jag kommer in i köket och börjar skratta. "Hahahaha, har folk sådant här kakel nu för tiden? Herregud, var finns smakpolisen när man behöver den?"
De säger ingenting. Vi går vidare. Jag knackar på en vägg. "Ojoj", säger jag. "Den här skiten lär inte hålla mer än en vecka. Jag skulle tro att ni får taket i huvudet ganska omgående om det här inte fixas."
"Hur lång tid tar det att fixa?" frågar killen.
"Ett par år", svarar jag och bankar hårdare på väggen. "Jävligt länge i alla fall. Här kan ni inte flytta in om en vecka, om ni trodde det. Hoppas ni har någonstans att bo."
Vi fortsätter. In i badrummet. Jag viftar med handen och rynkar på näsan. "My god! Här stinker ju av gammal fukt! Det här badrummet är som Titanic på havets botten! Silverfiskarnas paradis, det är vad det är."
"Jaha, det ser nytt och fräscht ut tycker jag."
Jag vänder mig till dem. "Ja men då kan ju ni ta över besiktningen då. För ni verkar ju inte vara så jävla noga med kvalitet. Jag ska visa er kvalitet." Jag drämmer näven i spegeln, den går sönder. "Kallar ni detta kvalitet? Känns det här okej? Va? Va?"
"Nej", mumlar de tillsammans.
Jag går vidare ut på balkongen. Jag hoppar, känner på svikten i underlaget. När de är på väg ut på balkongen, så skriker jag högt: "NEEEJ! KOM INTE UT HIT, FÖR HELVETE! DÅ RASAR HELA SKITEN OCH VI SLÅR IHJÄL OSS!"
De står kvar, paralyserade. Jag rör mig mycket långsamt runt på balkongen. "En hastig rörelse, så tippar hela huset ner i vattnet. Rör er inte! JAG SA: RÖR ER INTE!"

En stund senare kom en annan besiktningsman. Och så blev jag arbetslös igen. Ja, så är det när man säger sanningen, folk gillar inte den obehagliga verkligheten utan vill leva i sin drömvärld tills allt rasar samman.

Att jobba som busschaufför

Det här med att jobba i trädgård gick väl sådär, klimatet var så igengrott att det inte gick att göra ett bra jobb där. Så jag tänkte bli busschaffis i stället. Jag har fått en fin uniform och en schysst mössa, jag har även solglasögon eftersom det gäller att visa vem som bestämmer.

När jag stannar vid hållplatsen, kliver en lallare på och frågar: "Hej, går den här bussen till Eketrägatan?"
"Det kan man aldrig veta", svarar jag.
"Nähä? Men vet du?"
"Jag vet vart jag ska. Vet du vart du ska?"
En medpassagerare lutar sig fram och säger: "Den här bussen går till Eketrägatan."
Jag kikar fram bakom från förarsätet och säger: "Och det vet du då eller? Är det du som kör den här bussen eller?"
"Nä, men jag har åkt linjen i tio år och -"
"Så då är det du som kör då?"
"Nej men -"
"Ska vi ta och hålla käften då kanske?"
Efter det så rullar bussen. Jag kör ut från Göteborg och mot Oslo, vilket inte är riktigt vad passagerarna som trodde att de hamnat på en stombuss runt centrum hade väntat sig. Någon säger: "Du, skulle du inte kört över bron där?"
"Ursäkta?" säger jag.
"Ja, alltså, vi ska ju till Hisingen?"
"Du kanske ska dit, men det ska inte jag."
"Kan du släppa av mig då?"
"Du ska sitta ner och tiga. Du ska vara jävligt glad att du får åka med mig. Vi ska till Norge och därifrån får ni fan ta er vidare själva."
Passagerarna börjar nu ropa och skrika och trängas hos mig för att få mig att stanna bussen. Jag gör en skarp sväng så att alla ramlar, hahaha, och sedan trycker jag plattan i botten för att se vad den här babyn egentligen kan pressa.

Ja, sedan kommer polisen då. Och nu är jag arbetslös igen.

Att jobba i trädgård

Efter att jag åkt ut från Ica, så har jag nu tagit jobb på Botaniska Trädgården. Det är kanon, jag får påta i jorden, plantera växter och vattna. Ibland låter de mig till och med använda redskap. Första dagen gick till ungefär så här:

Jag låg och grejade i jorden och rev upp ogräs, detta otyg som suger livet ur de fina växterna. Så kommer överträdgårdsmästaren gående och han stelnar till när han passerar mig.
"Andreas! Vad gör du?"
Jag sliter upp grönt och har bra flyt, så jag vänder mig inte om utan jobbar vidare medan jag svarar: "Vad menar du?"
"Du rycker upp växter ur jorden?"
Då känner jag att jag ändå måste avbryta, för karln är uppenbarligen idiot och kräver behandling därefter. "Det stämmer, det gör jag. Det kallas att rensa ogräs, men det verkar ju inte du ha gjort på ett tag, så som det ser ut här."
Han är mållös. Naturligtvis. Jag har ertappat hans lökande och nu är hans jobb illa ute. Faktum är att han ser ut lite som en storlök.
"Andreas", säger han svagt. "De där växterna är importerade från Ghana. Vi har jobbat i tio år med att få dom att fungera i det här klimatet. Du har just förstört ett smärre livsverk."
"Jaha ja. Är det så du tar dig ur arbete, du storlök av lökar?"
"Va?"
"Ja, du hörde mig. Maken till lökande har jag inte sett på länge. Hade du varit mer lökig, hade jag ta mig fan planterat dig här och nu, med enbart kalufsen ovanför jord."
"Sluta - rycka - upp - växter - som - är - för - oss - ovärderliga."
Jag sliter upp en tova och kastar den i ansiktet på honom.
"Nu åker du ut!" svarar han.
"Ojojdå, fräste löken till nu eller? Ja, nu när jag avslöjat dig är du ju rätt stekt! HA!"

Strax därefter fick jag sparken, vilket var väntat eftersom det politiska lökspelet är något jag inte förstår mig på.

Att jobba på Ica

I stället för att skriva har jag nu sökt jobb på Ica. Jag hamnade i kassan, mycket trevligt. Första dagen gick till ungefär så här:

Stor man i fyrtiofemårsåldern har handlat för över tusen spänn. När varorna passerat bandet och jag, i min fina rutiga skjorta och svarta väst med logga på, har stämplat in allt, så tänker jag att här måste allt gå rätt och riktigt till. Inga undantag får göras, här på Ica är vi alla lika.
Så jag ber naturligtvis om legitimation. Så här:
"Får jag be om legitimation?"
Han blir förvånad. Haha. Han trodde att han skulle komma undan, men icke.
"Öh ... va?"
"Ja? Legget, tack. Är du verkligen över tjugo?"
Mannen ser förvirrad ut. "Behöver jag vara det för att handla potatis?"
"Ja, vad vet jag? Du ska väl bränna hemma, det ser så ut i alla fall. Ska jag tolka ditt svar som att du inte har legget med dig eller?"
"Nej, men ... jag är fyrtiofem? Och har handlat mat? Glass. Godis."
"Jaha. Vad fint. herr Pannben. Går det bra om jag kallar dig för det? Utmärkt, vi förstår varandra. herr Pannben, visa mig din legitimation eller ta dig i röven."
"Va?"
"Bara att välja."
"Men ... men så här otrevlig får du inte vara. Du jobbar ju här, jag är kund här, så här kan du inte göra."
Jag vänder mig till flickan som knäckar extra som packare och som - mycket dugligt - har lagt mannens varor i påsarna. "Ge mig herr Pannbens påsar."
Hon skjuter över dem till mig, jag lyfter ner dem och ställer dem bredvid min stol.
"Det blir ingen mat för herr Pannben om herr Pannben inte visar legitimation."
Nu börjar han bli röd i ansiktet, herr Pannben.
"Jag vill tala med din chef."
"Jag är din chef. Och nu säger jag att du antingen ska ta dig i röven eller visa mig din legitimation."

Han visade mig inte legget. Inte heller tog han sig i röven. Jag, däremot, fick sparken. Lika bra det, får man inte rätt förutsättningar att göra sitt jobb så kan det kvitta.

Nu lägger jag ner skrivandet

Jag har tröttnat på att skriva. Det är en ytlig företeelse det gör mig sjuk av äckelkänsla för hur plastig och glittrig jag har blivit. Slagträsfascism, primalskräck, religionskritik - inget för mig. Så nu skiter jag i det och hittar på något annat.

Snart ska ni få se vad.