Jag vill bara påminna alla om det här.
Jag visste att Malena Ernman skulle tanka. Men lyssnade folket? Nehej då.
Nästa gång det är schlagerfestival i Sverige, och jag sitter i juryn, då gör ni fan som jag säger. Det kan ju knappast gå sämre i alla fall.
"Vi slänger in lite sköna masker också och så får nån dåre sjunga opera, så lär vi ta hem hela skiten. Igen." - Fredrik Kempe
Och sedan föll publikens röst.
Vi var krossade och förkrossade. Vi satt i cirkel, höll varandra i händerna, stirrade ut i luften. Malena Ernman hade gått vidare till Moskva. Den sjunde ängeln hade blåst i basunen. Apokalypsens ryttare syntes vid horisonten. Havet fradgades när odjuret steg från djupet.
När vi skiljdes åt, kramades vi länge, under tystnad. Himlen var svart, en vass kyla bet i oss. "Berätta om vad som hände här", sa de alla till mig. "Berätta, så att världen minns. Att vi försökte. Att det inte var vårt fel."
Jag åkte hem och skrev det här. Och nu vet ni, kära vänner.
Så skyll nu fan inte på oss om det går åt skogen i Moskva IGEN.
Röstningen var över.
Och vi var rasande.
Jurymedlemmarna runt om i landet hade svikit oss! Vilka kvisslingar! Vilka utomsocknesfasoner! Vilket ränksmideri! Genom att fullständigt slå dunster i ögonen på oss, och rösta lika inkonsekvent som en ambivalent pudel med koncentrationsstörningar, så begick de århundradets - tusendets! - schlagerkupp! En ondskans regim hade svepit över schlagerSverige, när tolvpoängarna hade ramlat till höger och vänster, upp och ner, än på det ena sunkbidraget efter det andra. Och K.G. Bergström själv var inblandad! Finnes ingen botten?
Skådespelaren sparkade runt stolar och slog i borden. Tv-producenten skrev arga mejl. Schlagerexperterna försökte stävja gråten med ord som "De måste ha gjort fel, det är inte över än." Jag själv stod i ett hörn med armarna omkring mig och ville bara ha någon som höll om mig.
Vår ordförande var i telefon med Björkman. "För helvete Christer", sa hon. "Du fattar väl själv att det är fel på röstningen? Du såg ju att Måns Möller var både full och förvirrad i rutan. Han blandade ihop ettorna med tolvorna och fyrorna med åttorna och fingrarna med tårna. Jag skiter i vad du säger, nu får du lösa det här. Du har vårt resultat, agera därefter!"
Men regissören, han bara stod vid ett fönster, med armarna i kors, och såg ut mot den mörka himlen. "Det här, kära vänner", sa han, "det här är bara början."
Schlager. Vi, de samlade i juryn, satt spänt och väntade på att den Internationella Juryn skulle kliva fram och delge sina röster. Deras roll var för oss obegriplig och därmed spännande. Nu skulle de visa sitt sanna ansikte, som om Illuminati själv slet av sig masken, som om Frimurarna till slut öppnade sina valv, som om kommunalråden i Göteborg till slut gjorde sig begripliga.
Men efteråt fick vi höra - åh, de uslingarna - hur pratet hade gått bakom scenen.
"Okej boys and girls. Det är viktigt att vi använder vårt inflytande som Internationell Jury till att skicka ett riktigt skitbidrag till Moskva. Under inga som helst omständigheter får Sverige vinna."
"Men hur grejar vi det?"
"Enkelt. Först och främst så fattar ingen vad vi gör, sålunda kommer ingen ifrågasätta oss. Så där är vi safe. Och så har vi ju faktiskt lyckats få in den där Sofia, som sjunger på grekiska -"
Här skrattar alla och gör high five i Internationella Juryns loge, där fick vi till det säger de till varandra, en grekisk låt från Sverige, eller hur? Men svenskarna var nära att överlista oss, som tur var fintade vi in henne under Andra Chansen under allmän förvirring, när ingen såg på.
"Jag vet, jag vet, vi är da shit. Hur som helst, sedan lägger vi våra poäng på dom bidragen som vi alla vet är chanslösa. Alla kommer få panik, ändra sina röster eftersom vi är dom som har koll på god smak, och därmed lurar vi dom till att rösta fram den störste lallaren till Moskva."
"Det är en underbar plan", säger en av medlemmarna i juryn. "Får jag polera din flint?"
"Nej. Eller okej, en stund då."
"Jag med, jag med!"
"Åh, ni är såna jättebebisar. Jaja, ställ er i kö då, låt flintpolerandet börja. Hämta vitlöken, och kanske lite anis. Lika bra vi kör den fina olivoljan också."
Ja, vi fick ju se de inspelade generalrepetitionerna då, för att bilda oss en skön uppfattning om bidragens slutgiltiga kvalitet. Därefter fick vi preliminärrösta.
Det var enkelt. Vi var alla överens om vilka bidrag som borde dra åt skogen och vilka som dominerade hårt, och vi var även övertygade om att de andra jurymedlemmarna runt om i landet hade kommit till samma slutsats. Vi förväntade oss kanske att de skulle söka vägledning från oss, men det gjorde de inte. Så säkra måste de ha varit i sitt röstande, alltså. Utmärkt. Vi var nöjda med dem. De verkade sköta sig.
Medan vi åt den rättfärdiges hämtmat, resonerade vi över det självklara i våra val. Vi visste ju redan att Måns Zelmerlöw skulle vinna och att Malena Ernman skulle få åka hem med skägget i brevlådan.
"Måns, det är grejer det", sådana saker sa vi, eller "Malena, det där kommer ju aldrig funka, det förstår ju alla", med sneda leenden, ena ögonbrynet höjt och glasen riktade i triumferande skål!
"Det blir nog en pjäs om vår storhet", sa regissören tankfullt vid något tillfälle. Vi blev alla allvarliga för en stund. Någon grät för att det var så vackert. Sedan ropade skådespelaren igen: "Skaka av skräck, Putin! Vi kommer för dig!" Det var både stort och skrämmande, vi kunde känna den ryska björnens fasa hela vägen hit. Och med rätta.
Ja, sedan började tävlingen då.
ChrilleB ringde alltså, schlagergeneralen. Han skulle ge oss tips. Det märktes att ingen annan kunde göra hans jobb. Hans mångåriga erfarenhet, hans arrangerade av festivalen, hans järngrepp kring vad som gäller och inte gäller. Det var dags att strö något av det stjärnstoff som var Björkmans visdom, över oss i Göteborgsjuryn.
"Tala till oss Christer", sa vi. "Vägled oss. Visa oss hur vi ska hantera detta rätt och riktigt. Spara inte på klokskapen. Det är nu eller aldrig. Vi ska ta dig till Moskva, Christer - men vi behöver dig med oss."
Och Björkman talar. "Barn av schlager!" ropar han genom telefonen. "Proklamerare av den halva tonartshöjningen! Lyss till mina ord!"
Och som vi lyssnade.
"Först och främst", sa han, "ska ni rösta på ett bidrag som kan vinna i Moskva."
(han öppnar starkt med en no-brainer - gott Christer, vi förstår hur du tänker, vi hade siktet inställt på att rösta på något som kunde förlora i Moskva, bra att du kalibrerade oss rätt igen)
"Tänk på att från och med 2005 så röstar man inte bara på låten utan även på artisten."
(ännu ett finfint tips, innan 2005 påverkades man inte det minsta av artisten men efter den stora Schlagerrevolutionen som var just 2005, där arrangörer släpades hem ur huse och giljotinerades av bönderna på torgen till slagorden: Artisterna då, artisterna då!, så ändrades det)
Och kanske det bästa tipset av alla:
"Låter man bearnaisesås sjuda för länge, blir den alldeles för lös och sladdrig. Den ska vara fast och tjock och rinna gött över köttet och potatisen. Men blanda för helvete inte ihop det med lingonsylten, då faller ju hela grejen fattar ni väl."
(vi undrade senare om detta hade något med den Internationella Juryn att göra, och kom fram till att så nog var fallet, eftersom det var det mest begripliga vi hört i anslutning till deras medverkan än så länge)
Just.
Schlagerjuryn från Göteborg - redan från början förhandstippad till seger - bestod av en framstående regissör, en skådespelare, två schlagerexperter, en tv-producent, en författare (det var jag det) och en journalist som agerade ordförande.
"Äntligen ska det röstas ordentligt", sa vi alla, tog i hand, ryggdunkade och kramades. "Äntligen ska vi ta Sverige till seger."
Förstås förstod vi, att vi var utvalda för att lösa den tioåriga torkan som stavades brakförlust, att den ryske björnen nu darrade när vi fattade våra röstpennor, att segern i princip redan var klar.
"Bäva, Putin!" ropade skådespelaren med näven mot skyn. Vi hurrade samstämt och tågade sedan mot vår uppgift.
Och sedan ringde Christer Björkman.
Kära vänner.
Lördagen den 14 mars satt jag i juryn för Melodifestivalen, Göteborgsdivisionen. På grund av ett sekretessavtal har jag inte kunnat berätta om den kvällen förrän nu. Men det var en mörk och stormig afton, där en samling främlingar fördes samman för att avgöra elva artisters öde.
Smaka lite på den, så återkommer jag med detaljer snart.
Och så kan ni smaka på en annan sak också: Hur röstar ni egentligen?
Back to TOP
