Schlagerchock!

Röstningen var över.

Och vi var rasande.

Jurymedlemmarna runt om i landet hade svikit oss! Vilka kvisslingar! Vilka utomsocknesfasoner! Vilket ränksmideri! Genom att fullständigt slå dunster i ögonen på oss, och rösta lika inkonsekvent som en ambivalent pudel med koncentrationsstörningar, så begick de århundradets - tusendets! - schlagerkupp! En ondskans regim hade svepit över schlagerSverige, när tolvpoängarna hade ramlat till höger och vänster, upp och ner, än på det ena sunkbidraget efter det andra. Och K.G. Bergström själv var inblandad! Finnes ingen botten?

Skådespelaren sparkade runt stolar och slog i borden. Tv-producenten skrev arga mejl. Schlagerexperterna försökte stävja gråten med ord som "De måste ha gjort fel, det är inte över än." Jag själv stod i ett hörn med armarna omkring mig och ville bara ha någon som höll om mig.

Vår ordförande var i telefon med Björkman. "För helvete Christer", sa hon. "Du fattar väl själv att det är fel på röstningen? Du såg ju att Måns Möller var både full och förvirrad i rutan. Han blandade ihop ettorna med tolvorna och fyrorna med åttorna och fingrarna med tårna. Jag skiter i vad du säger, nu får du lösa det här. Du har vårt resultat, agera därefter!"

Men regissören, han bara stod vid ett fönster, med armarna i kors, och såg ut mot den mörka himlen. "Det här, kära vänner", sa han, "det här är bara början."