Min reaktion till Hannas Alla Hjärtans Kaviar

Kalla mig otacksam, men min relation till kaviar är skadad. Det kunde inte gått på något annat vis, kära vänner.

Kaviar på Alla Hjärtans

Så här på Alla Hjärtans, tänkte Hanna överraska mig med något som betydde mycket för henne och som spelar en central roll i hennes liv.

KAVIAR.

För er som inte känner till bakgrunden, gå hit. Och återvänd sedan.

Kaviarkliniken

Mina föräldrar, gud välsigne dem, är de enda som hälsar på mig nu. För det mesta orkar jag inte träffa någon, men när jag väl har ork så är jag alltid glad att se dem.

Läkaren brukar viska med dem avskiljt innan de går. Mamma tittar bekymrat åt mitt håll, pappa är mer engagerad i diskussionen och verkar alltid försöka hitta en lösning tillsammans med läkaren. Jag tittar åt deras håll och ler matt när de ser mig. Mamma vinkar, pappa ler men återvänder sedan till läkaren.

"Vi tror väl aldrig att han kan komma helt tillbaka", säger läkaren. "Hans rädsla för kaviar - han är så att säga kaviarrädd - har gått för långt. Han tror att det kommer en kaviartub till honom varje natt och sprutar kaviar i munnen på honom. Ibland är drömmarna nästan av sensuellt slag, tuben seglar in och matar honom långsamt och ömt, torkar undan det som fastnar på mungiporna. Sedan ger han honom en kaviarkyss."

Pappa ryser. Mamma blundar, hon orkar inte med att höra detta hemska.

"Men helt frisk blir han aldrig", säger läkaren. "Det är stort av er att betala för hans vård, det finns ju trots allt bara en kaviarklinik i hela världen."
"Men vid gud!" utbrister min far. "Hur kan det vara så? Så många som lider av den här sjukdomen!"
Läkaren skruvar på sig. "Nej, det är faktiskt bara han som gör det. Ärligt talat så är det en rätt fånig åkomma och vi här på kliniken tycker att han är en jävla mes. Om ni var klara för i dag så får jag be er gå. Vi ska köra Andreas till Kalles Kaviar-fabriken nu, han vill det så gärna."

Hanna Israelsson säger:

Hanna Israelsson säger:

"Ejdens kaviar, det är grejer det. Kalles Kaviar, det är dynga, smörja, kommersiellt skräp. För oss som älskar det goda i livet så är det Ejdens som gäller. Härlig, krämig, saltdoftande kaviar. Gott på knäckemackan är det också. Samt att man luktar fint i munnen efteråt."

Hanna och kaviarjakten

Jag rusar genom huset. Svetten rinner, min puls hotar spränga ådrorna. Ögonen far fram och tillbaka, detta är fasans anlete mina vänner, ansiktet hos en man med dödsångest.

Hanna springer efter mig med en öppen kaviartub. Hon skrattar och trycker till, tuben skjuter ut en lång sträng kaviar som flyger genom luften likt en missriktad SCUD-missil. Pang, den slår in i väggen precis bredvid mitt huvud. Jag har stelnat, jag kan inte röra mig, fötterna är av bly.

Gudars skymning. Det här är slutet, kära vänner. Det här är mitt sista blogginlägg. Den här gången är jag rökt. Kokt. Stekt. Halstrad. Flamberad. Inlagd. Marinerad.


Hanna närmar sig, jag sjunker in i ett hörn, darrande. Hannas skugga täcker mig, kaviartuben seglar långsamt upp under min näsa.

"Säg att du gillar det", viskar hon. "Säg att du gillar det."
Men jag har förlorat talet, allt jag kan göra är att dreggla av fasa.
"Säg att du gillar det då. Du gillar det ju. Du vet att du vill ha det. Kom igen nu. Säg bara. En gång."
"Nngg ..."
Hon pressar svagt på tuben. En liten dutt åker ut och landar på min nästipp.
"Slicka bort den med tungspetsen", säger hon. "Slicka bort den med tungspetsen då. Du vet att du vill."
Hon pressar tuben närmare, när den når mina läppar så svimmar jag. Kanske dör jag.

Hanna kaviarar vidare

Det är en strålande morgon. En sådan med blå himmel och små vita tussar till moln, där solen vilar med händerna knäppta över magen och ler förnöjt.

Under denna morgon äter jag och Hanna frukost. Det är en fantastisk frukost. Färsk ost, soltorkade tomater, tranbärsjuice, oolong-te. En sådan frukost som gudarna själva häpnar över.

Då tar Hanna fram kaviaren.

Kaviaren.

Mina läppar börjar darra. Min blick blir grumlig. "Ttt ... ttt ... ta bort den ..."
Men Hanna bara äter, luktar gammal räkskal, och låtsas som inget. "Ta bort vad, älskling?"
"Kkk ... kkk ... kaviaren? Som du vet att jag hatar."
"Jaja, sluta nu, du behöver inte äta om du inte gillar den."
Jag tar en klunk från mitt vattenglas.

OCH KÄNNER SMAKEN AV STYGGELSE SPRIDA SIG RUNT TUNGAN, KRING MUNHÅLET, MELLAN TÄNDERNA, NER I SVALGET. KAVIAREN HAR MIG FAST, VAR KOM DEN IFRÅN? JAG SÅG DEN INTE ENS.

Hanna har smetat in mitt dricksglas med kaviar när jag kollade åt ett annat håll. Nu skrattar hon gott medan jag flämtar och kämpar för mitt liv. Hahaha, sä farligt är det väl inte, säger hennes ansikte. Sedan dricker hon mer kaffe och läser tidningen medan jag dör av kaviarkvävning.

Hanna och kaviaren

För det mesta är tramset ni läser på den här bloggen, fiktion i en eller annan form. Alltid med ett spår av sanning, förstås, fött från en situation eller en tanke som var på riktigt.

Men ibland överträffar verkligheten till och med min dikt. En sådan verklighet tillhör min fina Hanna och hennes hanterande av kaviar.

Jag hatar kaviar på tub. Kaviar som rom är okej, det kan till och med vara gott i rätt lägen, men kaviar på tub är en jävla styggelse. Skit samma vilken sort. Kaviaren breder ut sig i sin äckliga slingrande form på en knäckemacka, folk äter eländet och luktar sedan rutten tång från ett förorenat utlopp som rinner från Göran Perssons enorma ända.

Detta äter folk. Detta äter Hanna. Jag hatar det. Och det vet hon.

"Andreas, ta en bit kaviar nu. Var inte så sjåpig, du gillar det förmodligen."
"Nej, jag hatar skiten och det vet du."
"Vad du är löjlig. Seså, prova nu."
"Ta bort den där kaviarjäveln. Vifta inte med den, någon kan bli skadad."
"Åh vad fånig du är. Smaka nu då. Om du smakar, så lovar jag att inte tjata mer."
"Men jag har ju smakat! Vi har varit ihop i tio år. Du vet att jag hatar skiten."
"Du har inte smakat den här."
"Det är samma skit som du alltid klubbar ihjäl och släpar hem."
"Jajadå. Oj kolla där förresten, där går ju Jean-Michel Jarre."
Oj, jag tittar dit hon pekar, det är inte varje dag man ser honom. "Var? Var är han? Jag ser honom inte? Åh, nu har jag säkert missat honom. Fanken också. Är han där? Jag ser inte. Åh vad trött jag blir."

Jag tar en tugga från min macka.

OCH TILL MIN FASA SPRIDER SIG SMAKEN AV RUTTET LIK, GAMMALT FISKSLEM, ÄCKELMANET, SNABBT I MUNNEN. MINA ÖGON TRYCKS UR SINA HÅLOR, HALSEN STRAMAR ÅT, DET ÄR SKRÄCKENS ANSIKTE NI SER MINA VÄNNER.

På undersidan av min macka, har Hanna kletat in kaviar. Detta när hon Jean-Michel Jarre-fintade mig. Och nu har jag gått i fällan. Kaviaren mal runt i min mun, drar mig neråt, det snurrar och allt blir svart, Hanna skrattar och säger något om att så farligt var det väl ändå inte. Sedan minns jag inget mer.