Kaviarkliniken

Mina föräldrar, gud välsigne dem, är de enda som hälsar på mig nu. För det mesta orkar jag inte träffa någon, men när jag väl har ork så är jag alltid glad att se dem.

Läkaren brukar viska med dem avskiljt innan de går. Mamma tittar bekymrat åt mitt håll, pappa är mer engagerad i diskussionen och verkar alltid försöka hitta en lösning tillsammans med läkaren. Jag tittar åt deras håll och ler matt när de ser mig. Mamma vinkar, pappa ler men återvänder sedan till läkaren.

"Vi tror väl aldrig att han kan komma helt tillbaka", säger läkaren. "Hans rädsla för kaviar - han är så att säga kaviarrädd - har gått för långt. Han tror att det kommer en kaviartub till honom varje natt och sprutar kaviar i munnen på honom. Ibland är drömmarna nästan av sensuellt slag, tuben seglar in och matar honom långsamt och ömt, torkar undan det som fastnar på mungiporna. Sedan ger han honom en kaviarkyss."

Pappa ryser. Mamma blundar, hon orkar inte med att höra detta hemska.

"Men helt frisk blir han aldrig", säger läkaren. "Det är stort av er att betala för hans vård, det finns ju trots allt bara en kaviarklinik i hela världen."
"Men vid gud!" utbrister min far. "Hur kan det vara så? Så många som lider av den här sjukdomen!"
Läkaren skruvar på sig. "Nej, det är faktiskt bara han som gör det. Ärligt talat så är det en rätt fånig åkomma och vi här på kliniken tycker att han är en jävla mes. Om ni var klara för i dag så får jag be er gå. Vi ska köra Andreas till Kalles Kaviar-fabriken nu, han vill det så gärna."