Hanna kaviarar vidare

Det är en strålande morgon. En sådan med blå himmel och små vita tussar till moln, där solen vilar med händerna knäppta över magen och ler förnöjt.

Under denna morgon äter jag och Hanna frukost. Det är en fantastisk frukost. Färsk ost, soltorkade tomater, tranbärsjuice, oolong-te. En sådan frukost som gudarna själva häpnar över.

Då tar Hanna fram kaviaren.

Kaviaren.

Mina läppar börjar darra. Min blick blir grumlig. "Ttt ... ttt ... ta bort den ..."
Men Hanna bara äter, luktar gammal räkskal, och låtsas som inget. "Ta bort vad, älskling?"
"Kkk ... kkk ... kaviaren? Som du vet att jag hatar."
"Jaja, sluta nu, du behöver inte äta om du inte gillar den."
Jag tar en klunk från mitt vattenglas.

OCH KÄNNER SMAKEN AV STYGGELSE SPRIDA SIG RUNT TUNGAN, KRING MUNHÅLET, MELLAN TÄNDERNA, NER I SVALGET. KAVIAREN HAR MIG FAST, VAR KOM DEN IFRÅN? JAG SÅG DEN INTE ENS.

Hanna har smetat in mitt dricksglas med kaviar när jag kollade åt ett annat håll. Nu skrattar hon gott medan jag flämtar och kämpar för mitt liv. Hahaha, sä farligt är det väl inte, säger hennes ansikte. Sedan dricker hon mer kaffe och läser tidningen medan jag dör av kaviarkvävning.