Att jobba som frisör

Efter att folk ryggade inför den nakna sanningen som kom fram när jag besiktigade lägenheter, så har jag nu sadlat om till frisör.
Det går toppen, det här med hår och sax är verkligen min grej. Framför allt har jag omdöme för vad kunden vill ha. De kanske säger något i tron att de vet vad de önskar, men det gäller att läsa mellan raderna och förstå vad de är ute efter.

"Hej hej. I dag ska jag gifta mig, det ska bli spännande. Så sätt nu upp håret som vi har pratat om tidigare."
"Javisst", svarar jag. "Och med det menar jag: Det blir nog inget med det."
"Hahahaha! Du är rolig, sätt igång nu. Klockorna ringer in om några timmar."
Jag tar fram rakapparaten och ställer in den på en millimeter. Hennes hår är långt och tjockt, det har tagit några år att uppnå den kvaliteten. Och just därför kommer detta bli så bra. Något att minnas, som man talar om, som är en once in a lifetime upplevelse.
Jag drar igång apparaten.
"Vad gör du?" frågar hon.
"Jag ska raka av dig håret, flicka lilla."
"Va? Men va? Men nej! Jag ska gifta mig, vi ska göra som vi pratade om sist. Raka av mig håret? Du är konstig."
"Jaha. Men jag är i alla fall inte dum i huvudet", säger jag och viftar med rakapparaten. Jag råkar träffa en frisörkollega i ansiktet så att hennes kind börjar blöda - rätt ordentligt, faktiskt, kan nog behövas plåster där - och fortsätter: "Så vitt jag vet så klipper inte du hår varje dag, så om du tror att du vet bättre så kan vi ju byta plats då."
"V ... a?"
"Javisst! Här har du!" Jag ger henne rakapparaten, mitt bälte med sax och spade och sekatör som jag har runt midjan (jag vet, mina metoder är okonventionella, sålunda det briljanta i det jag gör), jag pumpar upp cykeldäcket och tänder rökelsen. Sedan rycker jag upp henne från stolen, hon står med mina verktyg förvirrad och arg, och jag sätter mig ner framför spegeln. "Försök nu då om det är så jävla enkelt!" ropar jag. I bakgrunden skriker min blödande kollega.
Den blivande bruden stirrar på mig. Sedan sker en förändring i hennes uppsyn och hon närmar sig med rakapparaten.

En stund senare så är jag skallig och arbetslös. Och jag funderar som så att det här var nog inte helt genomtänkt.