En vitval genom en piercad näsborre
Min far har ett mycket trångt svalj. Det bibliska talesättet om att det är enklare för en kamel att ta sig genom ett nålsöga än för en ospöad bratslyngel att ta sig in på H&M, betyder intet. Det är svårare för en bit mandel att ta sig genom min fars svalj, än för en vitval att simma genom min kompis piercade näsborre.

Så här brukar det gå till. Vi skrattar och skojar kring middagsbordet. Stämningen är god, alla är glada. Far höjer glaset och vi skålar. Det är en fin fest.

Sedan äter pappa en bit av mandeltårtan. Han börjar hosta. Först lite diskret, med handen för munnen. Ingen märker något. Han ler förläget.

Sedan hostar han hårdare. Böjer sig framåt, det rosslar i halsen. Vi säger inget, skrattar vidare, någon skojar och vi ler åt det skojiga i skojet.

Pappa dunkar näven i bordet. "Huuuuuurl!", kabom, glasen skakar. Han börjar bli röd i ansiktet. Mandelbiten ligger där inne och roterar och är ond. Någon justerar kaffekoppen så att den inte ska trilla över kanten, medan pappa väser och frustar så föreslår min bror att nu skulle det vara gott med konjak. Oh ja! utbrister alla. Konjak! Konjak! Far hostar så att struphuvudet rusar upp och fladdrar mellan tänderna, han bankar båda handflatorna i bordet och faller sedan baklänges. Stol och far åker i golvet, tavlorna faller på sned och några böcker ramlar ur hyllan.

"Spela för oss!" ropar vi till min bror när han passerar pianot. "Spela, käre bror!" Min bror ler blygsamt, gör en liten gest nära klaviaturen och sätter sig sedan ner. Far ligger på golvet, han rullar runt och hamrar med fötter och händer i parketten. Hostandet har nu nått avgrundsdjup, en ebolapatient vore inte kapabel till att tjuta från detta mörker. Han rullar in i ett bord, vasen åker i golvet, blommor och vatten rinner ut. Min bror spelar vid pianot, vi sjunger alla med, "Ding dong, ding dong, nu så slår klockan i takt, tjo givakt!"

Far kravlar - nej, hasar! - sig mot toaletten. Han famlar efter handtaget, får upp dörren medan vi läppjar vår konjak, han häver sig krampaktigt över tröskeln och dyker ner i toaletten. Hulkandet tränger ner i rören, under marken, genom husen i Torslanda. Det ekar i området, runt omkring säger folk: "Jan Roman har ätit mandel."

Jag rynkar lite på näsan. "Den här konjaken, mor", säger jag. "Den här konjaken. Den är inte från i går!" Först, tystnad. Sedan förstår alla och alla skrattar! Nej vad skojigt! Det bankas och slås i bordet under tårdrypande skrattsalvor, min syster ryggdunkar mig och mor ler nådigt. Vilken spjuver han är, min son, tänker hon. Far spänner ut benen, klättrar baklänges upp längs med väggen medan han riktar munnen ner i toaletten. Hans djupa vrål liknar en smärtsjuk katts, han råmar stötvis som en brunstig ko och till slut far mandelskärvan ut som en torped.

Det blir tyst. Konjaken är slut, vi har alla ett samlat ögonblick där vi reflekterar över filosofiska spörsmål. Far kommer ut från toaletten. Han sätter sig vid bordet. "Ja den där tårtan var ju god", säger han. "Jag får nog ta mig en bit till."

Vi skrockar och nickar menande åt varandra. Jojo, det där svalget, det må vara trångt - men inte trångt nog för fars ... för fars ...

... hmmm ... för fars ...

... tja ... kanske lite ... hmm, nej ...

...

HELVETE OCKSÅ!