De skickade BaristaTristan
De skickade BaristaTristan.

Han hade byxor och skjorta på sig. Han var stilig i sina svarta kläder och med sin titel sydd på vänstra bröstet. Han verkade rädd. Han kramade moccabryggaren hårt mellan sina händer.

"Hej Andveath", sa han.
"Hej, BaristaTristan", sa jag. "Hur är det?"
"Det är bva ... bva ..." Han skrapade med foten i marken och tittade bort.
"Kan jag göra något för dig, BaristaTristan?"
Hans underläpp darrade. Ena ögat blev fuktigt. "Vi vill ... vi vill ..."
"Ja?"
"Vi vill inte bvåka längve, Andveas! Vi gillav ju dig egentligen! Allting blev bava fel fvån bövjan!" Sedan bröt han ihop och började gråta. Men jag gick fram och la en hand på hans axel. Han kramade den hårt och blundade. "Äv vi vännev?"
"Javisst", sa jag. "No hard feelings, vet du. Vi är vänner."
"I så fall ... i så fall ..." Han tittade upp och nu grät han floder.
"Ja?"
"Kan du läva oss huv man göv bva te?"
Jag log mot honom. "Självklart, BaristaTristan. Självklart."
"Huvva! Huvva! Huvva!" Han for upp och sprang runt i cirklar och viftade med sin moccabryggare, och hans kompisar hade stått gömda bakom en buske och nu kom de också fram, de höll händer och dansade i cirklar, de sjöng och trallade och kramades och BaristaJean och BaristaGeorge kysstes äntligen (som de har tassat runt varandra), men sedan kom en buss och körde över dem allihopa.

Jättesynd. Vi höll ju precis på att bli kompisar.