Clint Krabwood
Mitt på gatan står plötsligt krabban. Med plirande ögon, knipsande klor och antenner som långsamt åker fram och tillbaka, så liknar han en skaldjurens Clint Eastwood. Han är en krabba med ett uppdrag. Han är redo att dra vapen. Det är duell, fönsterluckorna slår igen och kvinnorna samlar in barnen.

Oturligt för krabban, så gick han ut genom dörren med ryggen åt fel håll i morse, så han ser mig inte, han hör mig bara. "Åh vad du ska få smaka nu", säger han. "Nu jävlar ska du få känna på klons vrede. KnipseliknipseliKNIPS! HA HA! KNIPSEKNIPSEKNIPSEKNIPS! Ojojoj, gosse, du kommer önska att du aldrig blivit född."

Jag står kvar och tittar på hans ryggskal. Han knipsar lite. "Jomenserrö", fortsätter han, dock lite mer lågmält nu. "Joråsåatt ... mmm ..."

Han knipsar lite med klorna igen. Jag står kvar.

Krabban säger: "Du, ursäkta mig, men skulle du kunna ... lyfta och vända på mig?" Han rycker på krabbaxlarna. "Jag ser liksom inte när jag har ryggen mot dig." Jag, som ju är något av en hedersknyffel, säger: "Självklart", lyfter upp honom och vänder honom åt mitt håll.

"HAHA!" ropar han, "SMAKA PÅ DEN! OCH DEN! OCH DEN!" Han knipsar som han aldrig knipsat förr, men eftersom jag står rakt framför honom och han bara kan springa till höger och vänster så når han mig inte utan springer bara i sidled hela tiden. Jag går därifrån. Han ropar efter mig: "Just det! Stick du bara medan du fortfarande kan gå! Din jävla MES!"

Ett tag senare kommer han hem. Krabbfrun frågar: "Hur gick det, älskling?" Varpå han svarar: "Nu vill jag att du håller käften."