Mörkrets Hjärta
Mörkrets Hjärta, av Joseph Conrad, är en av de bästa böcker som någonsin skrivits. Jag vill inte ha någon jävla diskussion om detta och blir det bråk så blir jag bara förbannad. Och med denna inställning, så kan ni säkert förstå att denna roman har påverkat mitt skrivande under en längre tid. I synnerhet under författandet av Vigilante och Mörkrädd.

Det har gått så långt att jag i det mesta drar paralleller till Mörkrets Hjärta. I går så sa en kamrat när vi drack kaffe: "Sablar, det här kaffet var kanske det godaste jag druckit på länge." Varpå jag sa: "Lite som i Mörkrets Hjärta då, när infödingarna börjar beskjuta båten från djungeln och ingen ser var de är och alla blir rädda."
Min kamrat tittar på mig, dricker lite till och ställer koppen på bordet. Han förblir tyst.

Eller som i förra veckan, när en annan kompis tittar ut genom fönstret och säger: "Gud vad det regnar. Ja jag vet då inte." Parallellen är uppenbar, jag kommenterar: "Du, det här påminner mig om den där delen i Mörkrets Hjärta, när de kommer till lägret och de inser att nu finns inget utrymme för återvändo. Det är nu eller aldrig som gäller." Min kompis tittar på mig och lutar huvudet på sned. Men han säger inget.

Eller som när jag och Hanna åt middag ute sist, och hon sa: "Det här vinet måste vi skriva upp, vad gott det var." Kopplingen är självklar, jag inflikar: "Precis som i Mörkrets Hjärta, när de kommer till handelsstationen och alla bara vill att de ska dra vidare innan det blir bråk och det är elfenben överallt."
Hanna ställer ifrån sig glaset och tittar ut genom fönstret. Hon suckar. "Ja, älskling", säger hon. "Precis så." Jag smakar lite på vinet, mycket nöjd med vad jag anser vara en lysande, för att inte säga genialisk, tolkning av Conrads verk.