Så jag kanske möter Patrick Olausson någon dag, och han kanske säger: "Fanken Andy. Är det du? Va? Gamle gosse. Kom hit så jag får titta på dig."
Jag blir osäker. Tänker han idiota mig, så att jag likt honom blir som en vattenmelon i mitt huvud? Men han är trevlig, han fortsätter: "Du, Andreas. Ska vi inte ta oss en kaffe? Det måste vara ... ja, jag vet inte ... tjugo år sedan? Femto? Gud vad tiden går. Men du, har du bråttom? Ska vi inte ta oss en fika?"
När jag tvekar och tänker att Oh Patrick, Din Enfaldiga Kossa, Vi Umgicks Ju Aldrig En Endaste Gång, så lutar han sig förtroligt mot mig och säger med låg röst: "Du. Jag bjuder."
Så vi fikar, jag är helt förvirrad, jag har ju aldrig någonsin spenderat någon tid med honom, varför fikar vi helt plötsligt? Han berättar att han har familj och barn och bor i ett radhus. "Grannarna är trevliga", säger han. "Vi grillar på helgerna tillsammans, passar varandras barn, ibland går jag ut med deras hund. Jag gillar ju både hundar och barn, vet du. Jag har ju alltid varit svag för sådant. Det kanske du minns?"
Och så skrattar han och jag vet inte, jag kan inte alls svara på om han gillade barn och hundar när han var yngre. Jag skäms.
När vi går därifrån så kramas vi och han säger: "Vad gött att se dig. Jag har verkligen saknat dig. Jag har läst alla dina böcker och spelat alla dina spel. Det har verkligen gått bra för dig."
Jag får panik och skallar honom. Kanske inte helt rätt givet situationen, men jag är i alla fall ganska snygg.