Ja, då var korret till Mörkrädd klart. Det är postat till min redaktör på det finfina bokförlaget Natur & Kultur och nu inväntar jag utlåtande. Vi är överens om det mesta men inte riktigt allt. Jag vet inte hur det kommer sluta. Kanske tar redaktören tåget ner till Göteborg med slagträet i hand och knackar på min dörr.

Jag öppnar, redaktören knuffar mig bakåt och jag slår ryggen i golvet. Sedan börjar redaktören hamra. "Ska det vara så jävla svårt att kommatera rätt? Va? Jag bara frågar?" Och medan slagen haglar och parketten stänks ner av röda slamsor, så svarar jag: "Nej, kanske inte. Jag hör vad du säger och ska ta det i beaktning."
Sedan går redaktören på knäskålarna, det smäller till när den ena och sedan den andra ryker. "Och dina jävla tempusskiften mellan tredje och första, så här tycker jag om dom!" Varpå jag säger genom gluggen av utslagna framtänder: "Jag tycker att du är rak och tydlig i din kommunikation och jag ska överväga noga inför nästa roman, vad ett dylikt stilgrepp egentligen ger."
Därefter slår redaktören systematiskt in revbenen, nerifrån och upp. Inte alla, förstås, då kanske jag skulle dö, men tillräckligt många för att poängen ska gå fram. Och den är: "Din satans nationalromantik får du fan i mig lägga av med! Sånt jävla blaj sysslar vi inte med här, fattar du det eller?" Jag får kisa för att fokusera blicken, redaktören har nämligen stampat in ögonen och jag ser lite illa. Men jag svarar: "Detta är gott. Jag är överens med dig och ska definitivt banta ner mina adjektivrika skildringar av skog och mark."

Sedan är vi klara. Redaktören böjer sig ner, hjälper mig upp och jag gör kaffe. Vi skrattar och umgås över fikat och sedan tar redaktören tåget hem igen.

Det är viktigt att ha en god relation med sin redaktör och att giva och taga i en kreativ diskussion.