De flesta av mina författande vänner, varav några av dem är betydligt mer framgångsrika än jag, tycker alltid att deras texter är sådär. I synnerhet mot slutet, när de är nära inlämning, så säger de att de är trötta på texten och att de inte kan tänka sig att någon kommer gilla vad de skrivit.

Det är vanligt och fullt normalt. Min förre redaktör sa till mig att det är inget konstigt med det, han förstod om jag var trött på min text men att jag skulle hålla ut och ta mig genom korrekturet. Jag lutade mig tillbaka, sträckte ut fingrarna så att de knakade och sa: "Jag tycker boken är skitbra. Faktum är att jag ständigt häpnar över min egen förträfflighet."

Det är en välsignande slöja, för hade jag tyckt då vad jag tyckte om min första roman i dag, så hade jag förmodligen aldrig blivit författare. Jag är min egen största idiot.

Precis som Patrick Olausson.