P3-Guldgalan har ingen lätt publik. Den består av musiker som tänker, när någon vill dra igång dem till en låt, "Jaha, han kör det det där gamla knepet, det tänker jag då fan inte klappat i takt till", eller "Ja, tro fan att hon fick pris när bolaget satsade sina pengar på henne." Och alla tänker de givetvis: "Det där kan ju jag göra bättre."

Sedan har vi stockholmarna. De som kommer till Göteborg och tänker att nu har klockan vridits tillbaka och Göteborg är söta som gör en liten gala, den kan nog bli något framöver. De klappar händerna och ler lite mot varandra, som föräldrar ler när deras barn spelar skolpjäs och scenografin ramlar ner i huvudet på dem, något börjar brinna och lärarinnan bryter samman.

Slutligen resten. De som är där för att de blev bjudna, men som inte har så mycket med musik att göra. VIP:arna, journalisterna, kompisarna. De är så glada att vara där och så noga med att göra intryck, att de inte klappar i händerna om ingen annan gör det. Man vill ju visa att man fattar vad det handlar om.