För att utveckla mitt resonemang kring Patrick Olausson, så var han inte den klassiske skolidioten. Han retades en del och sysslade kanske med något som kan kallas för mobbing och han gillade att trycka till folk om han kunde.

Men det var just där grejen låg. Om han kunde. Han var nämligen inte särskilt bra på att vara dum i huvudet, vilket gjorde honom till en annan slags idiot. Hans idioti var honom övermäktig, den begränsade den skada han kunde göra så till vida att han var dålig på att använda de vapen han hade.

När någon gick förbi som han ville attackera, så sa han oftast bara saker som "Ooooh" eller "Aaahaaa duuu", och vad som kunde blivit en möjlig mobbingsituation blev mest förvirrande. Han satt ibland och bara tittade på någon med ett lurigt flin, en typisk upptakt till något större, men han kom aldrig ur flinläge och var som fastlimmad. Kanske pågick en konflikt i hans inre, där den ena delen av Patrick Olausson sa: "Men kom igen nu då, sitt inte där och flina, gå fram och säg att hans jacka luktar bajs." Men den andra delen sa: "Aaahaaa du, nooog." Lite som en dementpatient, och man tänkte ofta när man såg honom: "Den där killen kommer inte få det lätt framöver."

Ibland så spelade Patrick Olausson fotboll och då skrek han "Kämpa då!" till de som var dåliga på fotboll, men det var nog lika mycket till sig själv han sa det. Jag får inte ge upp, tänkte han. Jag är verkligen en riktig praktidiot men jag får inte ge upp. Kämpa på. Någon gång kommer det lossna för mig också.