För att kolla min karmapoäng, så ringde jag till Gud. Han var hemma och han svarade:
”Ja hallå, det var Gud här ja.”
”Ja hej Gud. Det är jag, Andreas. Andreas Roman alltså. Jag tänkte kolla mitt karmasaldo.”
”Mm-hmm … nu ska vi se … Roman … ah, det är du ja.”
”Just det.”
”Du. Det är du som har skrivit När änglar dör, va?”
(paniken kommer nu)
”Njae … ja. Eller nä. Nej, det är inte jag. Du tänker på en annan Andreas Roman. Han den där andre killen.”
”Det säger du.”
”Mmm.”
”Den andre killen.”
”Precis. Det finns två. Han den andre, det är han som har skrivit den. Jag har läst den, jag tycker den är skräp.”
”Okej.”
(här blir det tyst en stund)
”Du”, säger Gud.
”Ja?”
”Ljuger du för mig nu?”
”Nej. Eller ja. Eller alltså … ja. Fast nä. Inte nu.”
”Överlag är det ingen bra idé att ljuga för Gud. Åtminstone inte när man har honom direkt på tråden.”
”Nä. Eller jaha? Eller nä, det är klart. Det är nog dumt.”
”Du ville veta ditt karmasaldo, eller?”
”Nej, vet du vad. Vi skiter i det. Vi kan ta det någon annan gång.”
”Nej, vi kan ta det nu. Jag har det här. Ojojoj. Här står det att du faktiskt har skrivit den där skitboken som du sa att du inte hade skrivit. Du, jag tänkte att vi gör så här, om du tar och drar åt –”
Här la jag på luren. Han blev så sur och det tyckte jag var dålig stil.