Det är söndag morgon och Gud ska precis ingripa. Jag sitter på spårvagnen till Linnéstan, jag ska redigera Mörkräddsmanus i söndagsdimman. Jag skickar ett SMS till min gode vän Navid Modiri och undrar om han någonsin ska komma hem från Indien, ska vi aldrig mera ses?

Tio minuter senare står jag i kön i Condeco, som är allmänt förvirrad för att en dominant mor med grått hår och rosa bröstcancerbrosch på kappan talar om för sina fullvuxna söner och deras flickvänner vad de ska beställa. Det blir en jävla röra och personalen blandar ihop Halleluja-frukostar med Granola-beställningar, men inte för att de inte är duktiga (för de är väldigt duktiga) utan för att mamman är förvirrad.

Hur som helst.

Då dyker Navid Modiri och hans jättetrevliga flickvän upp. Glädjen är obeskrivlig. Vi kramas och skrattar och han har precis fått mitt SMS och pang så är vi här. Jag ser potentiella manustimmar flyga åt skogen, ett sådant här tillfälle från Gud måste man utnyttja, men Naviden ser förstås igenom min invit och säger att "Du bjuder ändå bara in mig till ditt bord för att vara artig, just nu vill du inte ha sällskap egentligen." Det har han ju rätt i, den gamle krönikören. Så vi skiljs åt och lovar att vi ska ses i veckan istället.