Kebaben åker buss

Jag tar med mig kebaben till jobbet. Den har en liten kebabstrumpa som jag har stickat, och där har jag bäddat ner den nu. Eftersom det är kallt ute, så har den även en liten mössa på sig, så att den inte ska frysa.

Folk på bussen rynkar på näsan. "Vad är det som luktar?" säger någon.
"Det luktar gammal kebabdjävul", säger någon annan.
"Ja sannerligen", säger en tredje. "Jag har luktat kebabdjävulen och han luktar så här."
En fjärde vänder sig till mig. Han är riktigt stor, skägget är enormt, han har jeansjacka och nitar i pannan. "Du", säger han.
"Ja?"
"Tar du och stoppar undan kebaben, va?"
"Vadå? Jag har inget med detta att göra. Det är ditt underliv som luktar. Jag åker bara buss här med min väska och jag vill inte ha något bråk."
"Men du har ju en kebabdjävul i knäet. Det är ju den som luktar. Mitt underliv är rent. Jag tvättar det med Dove. Men din kebabdjävul, däremot. Den är inte ren. Den är oren."
"Ska du bråka med mig och kebaben? Är det vad du vill? Är du ute efter konflikt?"
"Lämna honom och hans kebab i fred!" ropar någon längre bak. "Han får väl ha sin kebab om han vill!"
"Lägg dig inte i det här!" ropar skäggmannen.
"Men för fan!" ropar en annan. "Det här är väl ett fritt land! Klart grabben få åka buss med kebaben om han vill."
Spänningen är tjock. Plötsligt är alla beredda. Till slut vrålar någon: "DET ÄR DAGS FÖR KEBABEN ATT STÄMPLA UT!"

Men jag delar ut första smockan, rätt in i skägget på den store mannen. "DU LÄMNAR MIG OCH MIN KEBAB I FRED!" ryter jag, och snart är hela bussen i bråk.