Nationalgardet till signeringen

Telefonen ringer.
"Andreas."
"Ja hej det var Nationalgardet här."
"Ja men tjenare."
"Du ska visst ha en signering med Johan Theorin här den ... nu ska vi se ... 4 december?"
"Ja, lite högläsning och sådant blir det. Bokia i Mölndal, klockan 1900."
"Okej. Bra. Vi har börjat förbereda här. Vi har tjugo skåpbilar med fulla styrkor förberedda, och ett hundratal tårgasgranater. Till att börja med."
"Men det kommer ju aldrig räcka. Du vet ju hur Johans läsare är. Fullständig galna. Och mina ska vi inte tala om."
"Vi jobbar på att få fram tre helikoptrar också."
"Kravallskummet då?"
"Vi tänkte det kanske räckte med taggtråd och hundar."
"Kommer aldrig att gå. Hela jävla Mölndal kommer gå åt helvete om ni inte tar in fler folk."
Han suckar. "Jag vet. Jag gör så gott jag kan här."
"Ni måste åtminston ta in styrkor från Borås också. Och Stockholms specialinsats. Annars kan jag inte svara för följderna."
"Vi kan ta med oss högtryckssprutan kanske."
Jag skakar på huvudet. "Du fattar inte. Du tar med dig Hobbexprylar till ett riktigt krig. Antingen så kallar du in det grova artilleriet eller så blåser vi av hela signeringen."
"Jag hör dig. Jag ska se vad jag kan göra."
"Så ska det låta. Vi ses den fjärde."

Söderbelte och teamet

Steve Söderbelte stegar nu runt i rummet. Han håller i ett slagträ.
"I ett team", säger han, "är det viktigt att hålla ihop. Att ingen kör sitt eget race. Att alla jobbar i samma riktning."
Alla skrattar. Svettas.
"Jag gör dataspelet här. Jag öppnar internet. Startar extraminnet. Använder processorn. Bygger Windows. För att det ska gå, så måste vi alla jobba tillsammans. Eller hur?"
Oj vad alla skrattar. Steve kramar slagträet hårdare.
"Men ibland så funkar inte spelkontrollen. Speldatorn vill inte starta. Forumprotokollet laddas inte in i hårddisken."
De tittar på varandra, skrattar skrattar. Svettiga.
Steve stannar bakom en programmerare. Han höjer slagträet.
"Så när PC-filen inte funkar, då måste vi alla samarbeta. Och inte köra solo. Okej?"
Javisst, alla nickar, okej okej.
Han drämmer till programmeraren i huvudet. Skallbenet krossas, hår och hud slås ut över bordet, slagträet blir rött och kladdigt.
"VARFÖR -"
bang
"KAN -"
splat
"JAG -"
slafs
"INTE -"
dunk
"SPELA -"
smäll
"DATASPELSFILEN!"
smack

Alla sitter stumma. Programmeraren ligger över skrivbordet, med blodet rinnande från det som återstår av hans huvud.

Steve Söderbelte vill laga datafilen

Steve Söderbelte, el Grande chef på det Stora Spelföretaget, har möte med sina programmerare, grafiker, designers. Spelet ser inget bra ut och han är jättearg.

"Varför är dataspelet trasigt?" frågar han och blänger på dem alla. Någon rycker till. En annan kvider. En tredje håller tårarna tillbaka. Söderbelte vänder sig till en programmerare. "Du! Berätta för mig!"
"Ja, alltså ... vi har ju låg frame rate nu, vi behöver optimera vår AI så att den -"
"Kan du inte bara ändra i datafilen då?"
Nu darrar alla. De vet att programmeraren är dödens lammunge. "Ändra ... i datafilen?" frågar han förskräckt.
"Ja! Öppna internet och ändra i filhanteraren. Ska det vara så djävla svårt?"
"Men ... alltså ..."
"FÖR UT HONOM!" ropar Söderbelte, och två könlösa svartklädda personer med visir kommer in, greppar programmeraren under armhålorna och släpar honom därifrån. "NEJ!" skriker han. "Jag har fru! Två barn! En hund! Ett nymålat staket! Jag kan ändra i datafilen! Jag kan laga CD-romen! Jag kan laga internet! Jag gör vad som -"
PANG dörren slår igen.
Steve vänder sig till de andra. De svettas. "Nu", säger han, "vill jag veta: Hur fixar vi hårddiskmaskinen så att jag kan göra PC igen?"

Brev från förlaget

Jag är djupt inne i nästa roman och förlaget är riktigt sugna på att läsa. Det gillar jag, det är härligt.

Faktum är att jag har just fått ett brev från dem om när de vill ha manuset. Med en deadline och allt.

Känns bra det här.

Jag är som Orson Wells fast snyggare

My god.

Jag har fått en anmärkningsvärt stor mängd läsarbrev från folk som tycker att DN ska ge fasen i att vara så taskiga mot mig.

Först så skrev de ett brev.

Sedan så skrev de ett förtydligande av detta brev.

Men alltså, det var ju bara jag som tramsade, hörni. Jag har inget emot DN och de har inte skrivit något brev till mig.

Jag är som Orson Wells och Världarnas Krig, fast med mindre näsa och utan hatt.

Och jag är lika förvånad som han var på sin tid.

Och förmodligen lika road också.

HAHAHAHA. ETT NOLL TILL FARSAN, HÖRNI. ETT NOLL.

Kejsar Andy

Jag blir så djävla förbannad. Varje gång jag går in på hitta.se för att kolla om de ändrat mina uppgifter sedan jag flyttade, så är de fortfarande fel. Så tröttsamt. Jag försöker korrigera än en gång.

"Hejsan, det var Andy här."
"Jaha?"
"Ja och där har vi genast problemet ja ..."
"Ursäkta?"
"Precis."
"Nu förstår jag nog inte."
"Nej. Du förstår inte. Låt mig förklara. Jag heter Andreas Roman."
"Ja?"
"Det låter inte alls bekant?"
"Nej?"
"Nej det gör inte det nej. Okej. Du kanske är dum i huvudet, vad vet jag. Hur som helst. Jag går in på hitta.se, jag slår på mig själv. Jag får upp mitt namn. Men det är inte komplett."
"Nähä? Vad heter du då?"
"Nu är det väldigt tydligt att du inte fattar vad jag säger till dig."
"Men ..."
"Låt mig diktera för dig, min klenbegåvade dreggelvän vars mungipor svämmar över: "Kung Andreas Roman den Förste." Alternativt: "Kejsar Andy." Det funkar också. Okej?"
"Va?"
"Förstår vi varandra?"
"Men det fattar du väl att jag inte kan skriva Kung Andreas Roman."
"Den förste."
"Va?"
"Kung Andreas Roman den Förste."
"Men lägg av nu. Jag skriver inte det, så är det bara."
"Nähä."
"Nä."
"Men Kejsar Andy då?"
"Nej."
"Nähä."
"Var det allt eller?"
"Baja ner dig då."

Söderbelte ger feedback

Steve Söderbelte kvalitetssäkrar den nya dataspelsskivan, den som handlar om att döda. Men han har sett något, hans hökskarpa cyklopöga har fångat upp en bristande kvalitet, det är läge att agera.

Steve ropar högt: "Vem i helvete har gjort dom här data-animationerna? Det ser ju för fan fördjävligt ut!"
Han snor runt, greppar någon som råkar gå förbi och drar honom till sig. "Tycker du det här är okej eller?"
"Öh ... jag ..."
"Va?" Steve pekar på spelet. "Ska det se ut så här när jag springer över ett slagfält? Känns det här som internetkvalitet för dig?"
"Jag bara städar här."
"Ja men det tror fan att det inte blir något gjort när du springer runt och tömmer papperskorgar! Känns det som en vettig prioritering, tycker du? Hårddisks-spelet ser ut som skit, och du springer runt här och plockar undan vårt kaffespill!"
"Ja men det är ju mitt jobb -"
"DU! DITT JÄVLA JOBB ÄR ATT FÅ ORDNING PÅ DEN HÄR SKITEN!"
"Jag städar inte ens på den här våningen, hälsar bara på en kompis här som -"
"SÅ DU ÄR INTE ENS PÅ RÄTT VÅNING! HUR FAN TROR DU ATT DU SKA KUNNA GÖRA NÅGOT VETTIGT NÄR DU LALLAR RUNT PÅ ANDRA KONTOR OCH LEKER PELLE JÖNSSON?"
Steve trycker ner städaren i stolen. Han skjuter fram tangentbordet under städarens näsa och sätter musen i hans hand. "FIXA SKITEN NU! JAG VILL SE RESULTAT INNAN JAG GÅR HEM I KVÄLL! FATTAR DU DET ELLER?"
Städaren tittar på honom. Livrädd. Liten. Darrande. Sedan börjar han röra på musen. Klicka runt lite. "Okej", säger han. "Jag fixar."
"TUR FÖR DIG DET! JAG VILL ATT CD-ROMEN SKA HA SEXTON MILJONER FÄRGER NÄR JAG KOMMER TILLBAKA!"
Steve stegar därifrån. Allt ska man behöva göra själv, tänker han medan han ändå är nöjd med att ha styrt undan en katastrof än en gång.

Söderbelte kvalitetssäkrar

Steve Söderbelte är enorm chef på ett stort spelföretag. Darra gosse, när Söderbelte talar. Hans röst är likt Homeros cyklop, hans vidsynhet likaså.

Just nu spelar han dataspelet. En grafiker går förbi, Steve snurrar runt på stolen och skriker: "Jag kvalitetssäkrar!" Grafikern skriker, bryter ihop, blir tom i blicken och får ledas bort medan saliven rinner från hans mungipa.

Steve fortsätter spela. Han dunkar knäna i bordet, viftar med armarna i luften, skriker svordomar på låtsasamerikanska och slår sönder tangentbordet för designern som sitter bredvid.
"Varför i helvete förstör du din utrustning?" ropar sedan Steve åt designern. "Kände du att det var nödvändigt att ställa ditt tangentbord där? Ser du inte att jag säkrar kvalitet här? Vem i helvete anställde dig, hur som helst?"
Designern öppnar munnen, Steves ögon mörknar, designern snor runt, konstaterar att fönstret är närmare än korridoren och han slungar sig ut från den glasprydda byggnaden och hoppas att fallet i vattnet från tionde våningen ska mildra nedslaget något.

Steve vänder sig till spelet igen. Han ser något. Hans uppsyn mörknar. Nu är han arg. På riktigt.

Söderbelte ska spela spel

Steve Söderbelte susar genom korridoren. Han är chef på ett sjuhelvetes stort spelföretag och han är alltid på hugget. Han stegar fram som en cyklop, folk kastar sig bakom skrivborden, rullar under stolarna, hänger sig utanför fönstren för att undvika hans temperament.

Söderbelte grabbar tag i en programmerares nackskin och lyfter honom ur stolen. Programmeraren tjuter och sprattlar med benen.
"Jag lånar din dataspelsmaskin", säger Söderbelte. "Jag ska spela dataspelsnätverksfilen." Han slungar programmeraren likt Polyfemus slungar får, den stackaren skriker när han far genom landskapet och landar med ansiktet före i Coca Cola-maskinen. Steve Söderbelte skrattar högt, han dunkar någon i ryggen som går förbi så att denne tappar all lunch och faller framstupa på golvet, men ändå kravlar därifrån, gråtande av skräck men ändå tacksam över att ha kommit undan med livet kvar.

Sedan hårdnar Steves uttryck. Han vänder sig mot PCspelsdatainternetmaskinen. Greppar kontrollen. Nu ska här spelas spel. SOM FAN.

DN förtydligar

DN läste på min blogg att jag publicerat brevet från dem som ett rop på hjälp, och en av de mer driftiga redaktörerna på kulturavdelningen hörde av sig.

"Andreas,

Vi läste att du inte fattade vad vi försökte säga till dig. Något annat var väl inte att vänta, antar jag.

Låt mig nu å redaktionens vägnar uttrycka mig tydligt:

Vi tycker du är dum i huvudet. Snygg, javisst, men vad hjälper det? Det är ju liksom inte så att vi ligger med varandra direkt. Vilket för övrigt känns förjävligt.

Far åt skogen,
Önskar,
Hela DN:s Kulturredaktion och förmodligen de flesta på Svenskan också"

Aaaw. Vad gulligt. Jag kanske borde bli arg, men jag tycker bara det är rart.

Brev från DN

Jag har fått ett brev från DN. Så här står det,

"Bäste Andreas Roman,

Angående det litterära sköte som du så varligt tycks odla i stilistisk mylla (Grass, någon?), så vill vi ändock dryfta en tanke - eller möjligen en manifestation av en sådan - som rör både trimning och spänst i språkdräkten (måhända kan man även tala om en verbal kropp här).

Tanken som sådan kan tyckas vara banal, rentav enfaldig. Men betänk då anekdoternas korridorer, själva dramaturgins anal, och se där om inte jaget träder fram som en upplösning av duet. Den krisande identiteten blir på sätt och vis alltför tydlig när man ser det så. Kanske är reduktionens fond överkokad! Men med en precision likt den språklige trädgårdsmästarens så klipps och skördas varje formulering tills dess att knopparna är redo för att blomstra.

Vi ser därmed fram emot din replik och önskar förstås också att de greppbara vidderna håller sig inom ramen för vad som kan anses vara rimligt.

Hälsningar,
Kulturredaktionen på DN"

Jag fattar verkligen ingenting. Vad vill dom?

Fattar ni?

Nu vill jag att du håller käften

Resan på väg hem har börjat. Stockholm är bakom oss. Jag åker tåget. Det går undan. Vi far genom Sverige som om det inte fanns någon morgondag. Och att döma av himlens färg, så kanske det inte heller gör det.

Jag går mot bistron för en morgoninjektion. På vägen så passerar jag en man som sitter och skalar en clementin. Jag har aldrig sett denne man förut. Han och hans clemetin är för mig främlingar. Men jag känner att situationen är ohållbar, så här kan vi bara inte ha det, så jag tar tag i det och säger till honom:
"Hur många gånger har jag sagt åt dig att jag vill att du ska hålla käften?"
Han tittar upp. "Va?"
Jag böjer mig fram. "Måste du verkligen sitta här och skapa konflikt?"
"Men ... men ..."
"Vi har pratat om det här förut. Ändå sitter du här och ... och håller på."
Han ser sig om, förvirrad. "Nu förstår jag nog inte ..."
"'Nu förstår jag nog inte. Jag sitter här med min citrusfrukt och jag förstår inte riktigt. Det klart, jag är ju dum i huvudet, då är det inte så konstigt.'"
"Ursäkta, har vi träffats?"
"Du. Nu räcker det. När vi kommer tillbaka, så vill jag att du infinner dig på mitt rum omedelbart. Det här har blivit en ohållbar situation och du tvingar mig att agera."

Hans tågkamrat bredvid prasslar med tidningen och tittar snett på honom, med krökta mungipor. Sedan ser han menande på mig med höjda ögonbryn, och gömmer sig sedan bakom tidningen.
Jojo. Vi förstår varandra. Att resa med en idiotjävel är aldrig roligt, bra att någon talar om för honom att han inte kan uppföra sig hur som helst.

Ny fråga, nu om JanneG

Då var det dags för ny fråga. Efter att vi konstaterat att Kongo förmodligen är det som döljer sig i Henning Mankells kalufs (enligt 56% av er läsare), så går vi raskt vidare till att ta reda på vad JanneG tycker om att sova sked egentligen.

Vad tror ni? Ge mig er åsikt längst upp på sidan här. Seså. Tjopp tjopp filiklart.

Sova sked, i hotellrummet

Jag ligger på hotellsängen och tittar på teve. Jag äter skalad gurka. Gott.
Det knackar på dörren. Jag suckar, reser mig upp och går fram till dörren.
"Ja? Vem är det?"
"Det är jag. Släpp in mig."
"Ursäkta", säger jag. "Vem är du? Vem är jag? Levande charader. Haha, det är Arja Sajoma det. En härlig kvinna." Så rycker jag till. "Vänta! Är du Arja Sajoma? Arja, är det du?"
"Lägg av. Släpp in mig."
"Jag känner ingen jag. Som sagt: Vem är du? Vem är -"
"Sluta! Jag vill in. Jag är trött. Klockan är nästan tolv."
"Men du stack ju."
"Ja men du håller ju på med din sova sked-grej. Jag vill inte sova sked med dig, Andreas. Okej. Jag tycker det är äckligt. Jag sover sked med min tjej. Inte med dig."
"Hon är inte här nu. Här finns bara jag. Och du."
"Släpp in mig."
Jag ler. "Jag förstår att dina känslor förvirrar dig. Jag har den effekten på människor. Du känner avsky. Men du dras också till situationen och därför är du nu tillbaka för att -"
"HÅLL KÄFTEN OCH SLÄPP IN MIG!"
"Jag tror inte det, du."
"MEN SLÄPP IN MIG DÅ FÖR HELVETE!" Han bankar på dörren. "JAG BEHÖVER GÅ PÅ TOA! BORSTA TÄNDERNA! SOVA LITE!"
"Nu hör jag dig väldigt dåligt här genom dörren. Tala till mig. Hjälp mig att hjälpa dig."
Tystnad en stund. Han suckar, jag ser framför mig hur han sjunker ihop med axlarna.
"Okej Andreas. Vi kan sova sked."
Jag öppnar dörren och slår ut med armarna. "Haha, jag skojade bara med dig. Jag vill inte sova sked. Fy vad äckligt. Jag sover bara sked med min flickvän, min fina Hanna. Du är inte ens i närheten så snygg som hon är ändå."
Han andas ut, verkar lättad, går över tröskeln och skrattar nervöst. "Du är inte klok", säger han, men nu är han glad.
"Nej jag vet. Du förresten, din tandborste. Jag har borstat mig med den."
Han blir blek. "Va?"
"Ja. Jag borstade mig i rö -"
"KÄFT!"
Han håller upp ett finger. Ådran i tinningen pulserar. Han är röd i ansiktet.
"Okej."

Sova sked, ända mot ända

Vi är nu framme i Stockholm, jag och min rumskamrat. Vi bor på ett skönt, östeuropeiskt hotell mitt i centrum.
Han drar isär sängarna.
Jag knuffar ihop dem.
Han drar isär dem, lite irriterad nu.
Jag trycker ihop dem, arg över hans tramsande.
"Kan du bara ge fan i att trycka ihop våra sängar hela tiden!" ropar han. "Jag vill inte sova sked med dig, okej?"
Jag sätter honom ner på sängen. Lägger en hand på hans axel. "Min vän. Är du blyg?"
"Va?"
"Jag förstår. Vi kan ta det i etapper. Att sova sked är inget man skojar med, om man inte har rutinen inne."
"Men fattar du trögt eller! Jag sover gärna sked, men inte med dig!"
Jag tittar på honom. Oförstående. Sedan ler jag svagt. "Vi börjar varligt, helt enkelt. Ända mot ända kan ingenting hända. Känns det bra för dig?"
"Jag tänker byta rum. Jag vill ha ett eget rum." Han rusar ut.
"Givetvis får du behålla kalsongerna på!" ropar jag efter honom. "Det handlar om värme mellan kroppar, inget annat!" Han försvinner nerför korridoren, runt hörnet. "Okej?" ropar jag. "Känns det bra? Kom tillbaka! Jag kan krulla ditt brösthår om du vill! Känns det okej?"
Men jag får inget svar.