20090402

Maneta caipirinha

Strömstad. Hanna har beställt caipirinha i baren. Det går sådär.

Bartendern drar på sig sydvästen och börjar blanda till grejer. Han tar fram fiskenätet, han krossar mussleskal, han startar träbåten, han oljar in sin rock och krossar is. Därefter så är drinken klar, han skjuter fram den över bardisken, den liknar algblommigt vatten vid västkustens utlopp. Myntan är ersatt med tång, råsockret är planktonägg. Han grinar mot Hanna, rättar till vegamössan och pekar på caipirinhan:
"Ser i silla där?"
"Ursäkta? Nej."
"Ser i silla, som hon simmer runt bland isa?"
"Har du lagt en sill i min caipirinha?"
Han knackar på glaset och putar med läpparna. "Silla silla, simma i caipirinha, va fick en se, maneten på sne!"
Hanna tar drinken och tackar för sig.

Silla caipirinha

Jag och Hanna var på spa i Strömstad för inte så länge sedan. I norra Bohuslän råder en lite annan kultur bland hotellen. Hanna ville till exempel i ett svagt ögonblick köpa en caipirinha i baren.

"Jag tar en caipirinha, tack."
"Sa det vare med eller uten mokrill?"
"Öh, va?"
"Ja. Sa i ha saltvattnet med eller uten mokrill?"
"Utan. Tack."
"Greit."

20090401

Jag är från Skåne

Horsens, Danmark. Litteraturmässa. Jag talar inför vad jag misstänker är nästan hundra danskar. Många sittande, en del stående. Alla lyssnar, skrattar, häpnar, flämtar och andas ut. Vi har så trevligt så det finns inte.

Efteråt är jag fruktansvärt nöjd med mig själv och över publikens respons, och många kommer fram och tackar. Vilken dag. Jag är chef, helt enkelt.

En av danskarna säger:
"Det var godt att lyssne till deres baerettelser."
"Tackar", säger jag och frossar i min egen förträfflighet.
"Og du foertalte po et vis so man foerstod. Du talte valdigt klar och tydlig."
"Vad bra", säger jag och tänker att det finns nog ingen i hela världen som är så bra som jag.
"Aer do mogligen fra Skåne?"
Mitt leende stelnar. Min uppsyn mörknar. Min blick blir svart. "Jag är från Göteborg."
"Mange godt. Det er densamme, syns jeg." Så klappar han mig på axeln och går därifrån.

20090330

Till Vildingarnas Land

När jag var liten, fick jag en bok läst för mig på biblioteket. Den handlade om en pojke som seglade över havet en dag för att hitta något nytt, något spännande. Han kom till ön där vildingarna bodde, och för en stund fick han leva i en värld där urkrafterna rådde, där odjuren bar honom på sina axlar och visade honom stora ting.

Jag tyckte så mycket om boken att jag lånade hem den, och satt sedan och läste den högt i ett hörn för mig själv. Varje gång jag nådde slutet, bläddrade jag tillbaka till början och läste igen. Jag tröttnade aldrig på att höra vågorna slå mot båten, på att se de höga träden vaja i kalla vindar och hur himlen alltid var så strödd med stjärnor. Jag tänkte att jag var den där pojken som seglade till en annan värld, att det var mig odjuren hälsade välkommen och sedan lät mig se fantastiska saker.

Det var en skimrande och på sätt och vis melankolisk berättelse, och nu ska den bli film. Trailern finns här. Förlagan verkar vara fritt tolkad, vilket är rimligt med tanke på att boken är kort.
Men trots det såg jag bilderna tona fram, så som jag upplevde dem när jag var fem och satt för mig själv och läste högt, om och om igen, tills det blev sent och mörkret kom.

Osten slumrar

Vi har en ondskefull ost i kylen. Jag lägger örat intill dörren och lyssnar. Jag hör bara tunga, danskdoftande snarkningar. Osten sover.

Jag öppnar kylan, men då vaknar han, han skrattar åt mig, "HAHAHAHAHA JAVISST GOSSE HAHAHA", jag slänger igen kylen igen och springer skrikande därifrån, grannarna får fånga in mig, hålla om mig, stryka mig över huvudet och säga "Såja, det blir bra nu, inte gråta, såja", men de vet likaväl som jag att efter den där fördömda osten så kan inget någonsin bli sig likt igen.

20090329

Osten som gäckade

Jag kommer hem. Är lite sugen på något gott, öppnar kylen för att ta mig en macka, kanske med ost.

Men när jag öppnar kylskåpet så möts jag av ett ondskefullt "HAHAHAHA JA JÄVLAR HAHAHA!", och jag slår igen dörren igen, kallsvettig, darrande, febrig.

Hanna har handlat ost igen. Och nu ligger denna ost i vår kyl. Och den skrattar åt mig, hånar mig, gäckar mig.

Jag faller gråtande ihop i fosterställning.

20090328

Hannas ost, Pandoras ask

Hanna handlar ost, av den förbjudna sorten. Hennes vän är med henne, det här håller på att gå åt helvete.

Vännen viskar förskräckt: "Kom Hanna. Vi går."
Men Hanna ger sig inte. Hon har ostmannen i kragen och hon ska ha vad hon kom för.
Ostmannen darrar nu. Han försvinner in i lagret men är snart tillbaka med en svart, armerad låda. Hanna ler. "Nu snackar vi."
"Den här ... det här är som att öppna Pandoras ask ... jag svarar inte för följderna ... om du tar en överdos ... om någon ser dig ..."
Lukten fyller butiken. Någon svimmar. Hannas vän, som är förberedd, tar på sig gasmask. Hanna andas in genom näsborrarna. "En uppfriskande doft. Ge mig tre hekto av denna ost."
"TRE HEKTO? Men det kommer att -"
"Ge. Mig. Tre. Hekto. Och lite knäckebröd, kanske marmelad på den, gott gott, gärna också lite havssalt, kanske olja och vinäger? Oh vad fint."
Ostmannen tar på sig visir och radioaktiv skyddsväst och börjar skära upp med laserkniv. Utanför går solen i moln, kvinnorna tar in barnen, bilarna krockar och sirenerna börjar ljuda. Någon gråter.

20090327

Hanna handlar osten

Linnégatan. Min fina Hanna ska köpa ost. Hon går in i ostaffären tillsammans med en vän, som ändå har försökt hejda henne. "Gör det inte, Hanna. Snälla, gör det inte." Men Hanna har bestämt sig.

"Ge mig det hårdaste ni har", säger hon och lägger upp armen på disken.
"Javisst", säger ostmannen. "Vi har en fin cheddar här, lagrad sedan -"
Hon ler kort. "Nej nej. Sluta nu."
"Min dam. Jag förstår. Här har vi Svarta Sara, så lagrad att skinnet krullar -"
"Ser jag ut som en amatör? Jag pratar om da shit, okej? De tunga grejerna. Mmmkay?"
"Ah, förstås. Madame vill ha vår äldsta Gamle Olle, den mest väldoftande av -"
Hanna greppar hans krage och drar honom över disken. "Ge. Mig. Det. Starkaste. Du. Har. Fattar. Du. Trögt. Eller."
Hans underläpp darrar. Han börjar gråta.

20090326

Komposten som gick ur

Morgon, brådis till bussen, sen till jobbet, skynda skynd, hämta nyckeln, klappa dvärgen, svara på gåtan, spring mot dörren.
Jag tänker att jag ska slänga komposten på vägen till bussen, en riktigt mogen kompost, som fått ligga så länge att den nu börjat röra sig, rumla runt där nere i papperspåsen, illavarslande och hotfull.

Väl i hissen står jag med denna kompostpåse i handen och då går botten ur. Räkskal rinner ut över hissgolvet, packat med gamla äppleskrottar, teblad, potatis, rutten gurka, mjukslemmig tomat, äckelägg, rövenfisk och dreggelsallad.

Och då tänker jag: "Detta är bra. Jag vill att detta ska hända oftare. Det gör så ont när komposten brister, men ändå är det fint. Inte bara fint, det är roligt också! Känn hur hissen luktar, se hur golvet smetas in av en sörja så besynnerlig i sin färg, att dess gestalt ter sig omöjlig. Jag har gott om tid att städa undan detta, jag ska visserligen vara på jobbet om trettio sekunder men hur lång tid kan det ta? Jag ska bara fånga allt som rör sig först, sedan är jag i princip klar. Roligast av allt är att hissdörren just nu öppnades och min granne stod där. Hon tittade på mig och på komposten som nu kravlade runt över hissgolvet. Det var det roligaste av allt. Just nu känner jag att jag vill göra detta varje morgon."

20090325

Erik Lallerstedt, den stollen

Nu är jag i Stockholm.

Jag tänkte passa på att skoja lite så jag går till restaurang Gondolen och frågar om Erik Lallerstedt är där.
"Javisst", säger kyparen. "Jag ska hämta honom."
Erik Lallerstedt torkar händerna med en handduk när han kommer ut, han nickar och säger: "Vad kan jag göra för dig, unge man?"
"Är det du som är Erik Lallerstedt?"
"Ja, det stämmer."
"Är du en lallare då eller?"

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH

Eller?

20090324

Schlagerns ände

Och sedan föll publikens röst.

Vi var krossade och förkrossade. Vi satt i cirkel, höll varandra i händerna, stirrade ut i luften. Malena Ernman hade gått vidare till Moskva. Den sjunde ängeln hade blåst i basunen. Apokalypsens ryttare syntes vid horisonten. Havet fradgades när odjuret steg från djupet.

När vi skiljdes åt, kramades vi länge, under tystnad. Himlen var svart, en vass kyla bet i oss. "Berätta om vad som hände här", sa de alla till mig. "Berätta, så att världen minns. Att vi försökte. Att det inte var vårt fel."

Jag åkte hem och skrev det här. Och nu vet ni, kära vänner.

Så skyll nu fan inte på oss om det går åt skogen i Moskva IGEN.

Schlagerchock!

Röstningen var över.

Och vi var rasande.

Jurymedlemmarna runt om i landet hade svikit oss! Vilka kvisslingar! Vilka utomsocknesfasoner! Vilket ränksmideri! Genom att fullständigt slå dunster i ögonen på oss, och rösta lika inkonsekvent som en ambivalent pudel med koncentrationsstörningar, så begick de århundradets - tusendets! - schlagerkupp! En ondskans regim hade svepit över schlagerSverige, när tolvpoängarna hade ramlat till höger och vänster, upp och ner, än på det ena sunkbidraget efter det andra. Och K.G. Bergström själv var inblandad! Finnes ingen botten?

Skådespelaren sparkade runt stolar och slog i borden. Tv-producenten skrev arga mejl. Schlagerexperterna försökte stävja gråten med ord som "De måste ha gjort fel, det är inte över än." Jag själv stod i ett hörn med armarna omkring mig och ville bara ha någon som höll om mig.

Vår ordförande var i telefon med Björkman. "För helvete Christer", sa hon. "Du fattar väl själv att det är fel på röstningen? Du såg ju att Måns Möller var både full och förvirrad i rutan. Han blandade ihop ettorna med tolvorna och fyrorna med åttorna och fingrarna med tårna. Jag skiter i vad du säger, nu får du lösa det här. Du har vårt resultat, agera därefter!"

Men regissören, han bara stod vid ett fönster, med armarna i kors, och såg ut mot den mörka himlen. "Det här, kära vänner", sa han, "det här är bara början."

20090323

Den internationella juryn röstar

Schlager. Vi, de samlade i juryn, satt spänt och väntade på att den Internationella Juryn skulle kliva fram och delge sina röster. Deras roll var för oss obegriplig och därmed spännande. Nu skulle de visa sitt sanna ansikte, som om Illuminati själv slet av sig masken, som om Frimurarna till slut öppnade sina valv, som om kommunalråden i Göteborg till slut gjorde sig begripliga.

Men efteråt fick vi höra - åh, de uslingarna - hur pratet hade gått bakom scenen.

"Okej boys and girls. Det är viktigt att vi använder vårt inflytande som Internationell Jury till att skicka ett riktigt skitbidrag till Moskva. Under inga som helst omständigheter får Sverige vinna."
"Men hur grejar vi det?"
"Enkelt. Först och främst så fattar ingen vad vi gör, sålunda kommer ingen ifrågasätta oss. Så där är vi safe. Och så har vi ju faktiskt lyckats få in den där Sofia, som sjunger på grekiska -"
Här skrattar alla och gör high five i Internationella Juryns loge, där fick vi till det säger de till varandra, en grekisk låt från Sverige, eller hur? Men svenskarna var nära att överlista oss, som tur var fintade vi in henne under Andra Chansen under allmän förvirring, när ingen såg på.
"Jag vet, jag vet, vi är da shit. Hur som helst, sedan lägger vi våra poäng på dom bidragen som vi alla vet är chanslösa. Alla kommer få panik, ändra sina röster eftersom vi är dom som har koll på god smak, och därmed lurar vi dom till att rösta fram den störste lallaren till Moskva."
"Det är en underbar plan", säger en av medlemmarna i juryn. "Får jag polera din flint?"
"Nej. Eller okej, en stund då."
"Jag med, jag med!"
"Åh, ni är såna jättebebisar. Jaja, ställ er i kö då, låt flintpolerandet börja. Hämta vitlöken, och kanske lite anis. Lika bra vi kör den fina olivoljan också."

Schlagerjuryn röstar

Ja, vi fick ju se de inspelade generalrepetitionerna då, för att bilda oss en skön uppfattning om bidragens slutgiltiga kvalitet. Därefter fick vi preliminärrösta.

Det var enkelt. Vi var alla överens om vilka bidrag som borde dra åt skogen och vilka som dominerade hårt, och vi var även övertygade om att de andra jurymedlemmarna runt om i landet hade kommit till samma slutsats. Vi förväntade oss kanske att de skulle söka vägledning från oss, men det gjorde de inte. Så säkra måste de ha varit i sitt röstande, alltså. Utmärkt. Vi var nöjda med dem. De verkade sköta sig.

Medan vi åt den rättfärdiges hämtmat, resonerade vi över det självklara i våra val. Vi visste ju redan att Måns Zelmerlöw skulle vinna och att Malena Ernman skulle få åka hem med skägget i brevlådan.
"Måns, det är grejer det", sådana saker sa vi, eller "Malena, det där kommer ju aldrig funka, det förstår ju alla", med sneda leenden, ena ögonbrynet höjt och glasen riktade i triumferande skål!

"Det blir nog en pjäs om vår storhet", sa regissören tankfullt vid något tillfälle. Vi blev alla allvarliga för en stund. Någon grät för att det var så vackert. Sedan ropade skådespelaren igen: "Skaka av skräck, Putin! Vi kommer för dig!" Det var både stort och skrämmande, vi kunde känna den ryska björnens fasa hela vägen hit. Och med rätta.

Ja, sedan började tävlingen då.

20090322

Christer Björkmans tips till schlagerjuryn

ChrilleB ringde alltså, schlagergeneralen. Han skulle ge oss tips. Det märktes att ingen annan kunde göra hans jobb. Hans mångåriga erfarenhet, hans arrangerade av festivalen, hans järngrepp kring vad som gäller och inte gäller. Det var dags att strö något av det stjärnstoff som var Björkmans visdom, över oss i Göteborgsjuryn.

"Tala till oss Christer", sa vi. "Vägled oss. Visa oss hur vi ska hantera detta rätt och riktigt. Spara inte på klokskapen. Det är nu eller aldrig. Vi ska ta dig till Moskva, Christer - men vi behöver dig med oss."

Och Björkman talar. "Barn av schlager!" ropar han genom telefonen. "Proklamerare av den halva tonartshöjningen! Lyss till mina ord!"
Och som vi lyssnade.
"Först och främst", sa han, "ska ni rösta på ett bidrag som kan vinna i Moskva."
(han öppnar starkt med en no-brainer - gott Christer, vi förstår hur du tänker, vi hade siktet inställt på att rösta på något som kunde förlora i Moskva, bra att du kalibrerade oss rätt igen)

"Tänk på att från och med 2005 så röstar man inte bara på låten utan även på artisten."
(ännu ett finfint tips, innan 2005 påverkades man inte det minsta av artisten men efter den stora Schlagerrevolutionen som var just 2005, där arrangörer släpades hem ur huse och giljotinerades av bönderna på torgen till slagorden: Artisterna då, artisterna då!, så ändrades det)

Och kanske det bästa tipset av alla:
"Låter man bearnaisesås sjuda för länge, blir den alldeles för lös och sladdrig. Den ska vara fast och tjock och rinna gött över köttet och potatisen. Men blanda för helvete inte ihop det med lingonsylten, då faller ju hela grejen fattar ni väl."
(vi undrade senare om detta hade något med den Internationella Juryn att göra, och kom fram till att så nog var fallet, eftersom det var det mest begripliga vi hört i anslutning till deras medverkan än så länge)

Här nere är det slut.

Snopet va?

  © 'Sunshine' by 2008

Back to TOP