Titta noga

En del säger så här: "Den här bloggen du har. Den är en sådan kontrast mot dina böcker."

Men det är den inte.

Man måste bara läsa riktigt noga.

Inte alla är snälla

Kolla här, så här går det när man försöker vara lite mänsklig på sin blogg. Va? Så typiskt.

"
Hallå Andreas,

Det är jag som ligger bakom samtliga bloggar, recensioner och övriga offentliga uttalanden om dina bristande kvaliteter. Jag erkänner, du fick mig. Din lilla rackare.

Jag har antagit en mängd identiter, bland annat som journalist på Svenska Dagbladet (riktigt sköna brillor har jag, ingen känner igen mig, haha!), men det är även jag som ligger bakom kampanjen "Stoppa Anders Rohmans bondtolva nu!" Vilket är aningen olyckligt, eftersom jag stavade ditt namn fel, har missförstått vad du egentligen gör och därmed pumpat tio miljoner in i en kampanj som ingen jävel fattar vad den går ut på. Lite som mitt liv i stort. Ibland blir jag så trött.

Med vänliga hälsningar,
Thomas Olausson

P.S. Jag fick hjälp att skriva det här brevet, jag försökte själv men efter tre dagar gav jag upp och gick ner till den lokala kinakrogen där vi skrev, drack och åt och hade det trevligt ända tills klockan blev tio och min stomipåse svämmade över efter att jag glömt byta den för tredje gången i dag. Så jävla typiskt va?
"

Haha! Jag visste det!

Undrar om Thomas är min vardagsnemesis?

Eller om han bara är här för att ge igen?

Den djäfvulen är han, oavsett.

Var snälla mot mig nu

Som jag sagt så många gånger förut, så roar jag mig emellanåt (fyrtio gånger om dagen) med att googla mig själv. Detta är numera inte så mycket ett nöje som ett sätt att kolla vad som händer, om det händer något alls.

Och det är en sak jag inte förstår.

Det finns en mängd bloggare och journalister som inte alls gillar min grej. Det är okej, man kan inte gilla allt. Men jag är ju the Underdog! Jag är ingen bästsäljare, jag skriver inte deckare, jag är inte särskilt publik, jag är ingen uppmärksamhetsparasit. Ändå finns det massa som säger "Jag är inte imponerad ..." och "Förstår inte varför Mörkrädd blivit så omskriven ..." och "Inte det minsta intresserad ..." Som faktiskt är ute efter att kväva en hype som inte finns.

Jag är ju the Underdog. Ni ska vara snälla mot mig. Ni ska ju gilla att jag slår i underläge och försöker skriva nya saker och annat sådant fint. Om man nu måste vara dum, vilket man faktiskt inte måste för övrigt, så ska man vara dum mot sådana som säljer massor eller är dryga på löpet eller äcklar sig mot andra. Men man ska inte vara dum mot någon så ni får egentligen inte vara dumma mot dem heller.

Men framför allt får man inte vara dum mot mig. Jag är snäll och vill skriva bra grejer och inte bli föremål för folks uppfattning att jag redan är överskattad när jag knappt ens hunnit bli uppskattad.

Okej, vi säger så här. För varje gång ni är snälla mot mig så får ni godis. Okej? Kanon. Då säger vi så.

Max och Bengt får en idé under Sjunde Inseglet

Det går åt helvete under inspelningen av Det Sjunde Inseglet. Inget funkar. Alla är arga. Inte minst Ingmar. Han är jättearg.

Bengt Ekerot och daMackster (von Sydow) går ändå fram till honom och säger: "Du Bergman. Vi har snackat lite här och vi tycker att sportanalogin i sig inte är fel."
"Jaså? Vad roligt då. Är ni författare nu också? Eller producenter? Kanske båda. Vilken tur. Då löser ni det här åt mig då. Är ni från lallarpatrullen rentav? Jag har hört att dom hyr ut lallare, nämligen. Och vi behöver några sådana här. Seså, visa mig var ni har. Lalla lite då."
"Var inte sån nu, Ingmar. Vi vill bara snacka lite om manuset." Macke kollar på Bengan, som nickar menande med sin lie. "Vi tror väl att man kanske inte spelade så mycket badminton och curling och så under medeltiden. Det är vår utgångspunkt, om man säger så."
"Nähä du. Och du var där eller? Det vet du? Du tror visst att du är en korsriddare på riktigt, du. Hej jag heter Max von Pucko, jag är från medeltiden. Och jag, jag heter Bengt Kålrot, jag är godast om man rostar mig i ugn."
"Ja, hur som helst ... vi hittade en bild på en tavla här ... kolla. Visst är den fin?"
Bengt tar fram en tavla ur sin oändligt djupa kappa. Den föreställer en schackspelande Döden.
Ingmar tittar på den. Han kisar med blicken. Ögonbrynen går upp och ner. Han tänker hårt. Gillar han den? Han kanske gillar den! Max och Bengt ser på varandra och ler, Bengt blinkar åt Max och gör en diskret pussmun.

"Troligt", säger Ingmar och bryter tavlan mot knäet. "Jävligt troligt. Döden spelar schack. Jovisst. Oj, jag tar ditt torn, ja då är du död. Eller nej, vänta förresten, jag måste ju ta kungen. Ja då får vi ju hålla på ett tag, jag kan ju köpa mig tid på det viset." Han fräser åt Max och Bengt. "En riktigt jävla skitidé var det här. Jag blir så trött på er. Skådespelare. Håll er till manuset och håll käft, okej?"

Ingmar tar sedan megafonen och ropar: "Bär in bowlingbanan! Har alla bowlingskor på sig? Bra, då kör vi. Drar du igång poängtavlan, Lars? Kanon. Cue amerikansk bluegrassmusik! In med Budweiser. Max och Bengt, tag plats! Den här gången sätter vi scenen, hörni! Så vi kan gå hem någon gång. Okej?"

Vidare under Det Sjunde Inseglet

"Nej för helvete!" ropar Ingmar. "Jag säger nej! Nu kör vi igen. Ta det från början. Vad är det som inte stämmer? Jag förstår inte."

Bengt Ekerot går fram till Max.
Max säger: "Vem är du?"
"Jag är Döden", säger Bengt.
"Kommer du för att hämta mig?"
"Jag har länge gått vid din sida."
(så här långt funkar det ju, varför går det snett sedan, Ingmar förstår inte)
"Vänta!" säger Max. "Du är ju en baddare på curling, eller hur?"
"Haha, skoja inte gamle knekt. Jag sopar isen med vem som helst, när som helst."
"Med den jävla kappan? Det tror jag inte. Mina dunderpuckar knuffar dina åt fanders vilken dag som helst."
"Nog. Du sopar isen med en tandborste, det gör du." Döden svingar armen bakåt, faller på knä, glider fram över sanden och gör ett swischande ljud. "Och där sitter den perfekt. Va? Va?"
Max skrattar hånfullt. "Hahaha, säger jag. Hahaha. Låt oss curla. Jag ska skicka iväg dig över isen in i sargen, gamle gubbe."

Tidigt under Det Sjunde Inseglet

Filminspelning, Det Sjunde Inseglet.
Ingmar biter på naglarna och tar av och på sig baskern. Han är stressad. Teamet är tyst. De väntar på hans instruktioner.
"Vi tar den här jävla scenen igen", säger Ingmar till Max von Sydow och Bengt Ekerot.

Bengt Ekerot går fram till Max.
Max säger: "Vem är du?"
"Jag är Döden", säger Bengt.
"Kommer du för att hämta mig?"
"Jag har länge gått vid din sida."
(än så länge är det bra, Ingmar är nöjd)
"Vänta!" säger Max. "Du spelar ju badminton, eller hur?"
"Javisst. Jag är en jävel på nätbollar vet du. Pang! rätt över kanten, du hinner aldrig ta dom."
"Eller hur? Jag har ett racket här, tajt som fan, jag spände det så sent som i morse när jag nitade Nils Poppe med några sköna skruvar."
"Snacka går ju. Spänn upp nätet så kör vi."
Döden tar fram sitt rack. Det ser trött ut, lite slappt. Max skrattar. "Hahaha! Spelar du med en fjärilshåv eller? Åh, det här kommer bli så lätt. Kom igen nu så kör vi."
Döden hoppar runt, stretchar och övar några slag. "Du kommer få så mycket spö", säger han. "För jag är the Badminator och nu ska du få smaka."

Först tänkte storlöken så här

Först tänkte jag så här: Nu är det sommar, nu är det sol, nu är det gött mos i hagen.

Och då har så gott som alla mina bloggande kamrater tagit semester, så till vida att de lökar runt bland grekiska öar, dricker drinkar i Stockholm, hänger på Mallorca eller andra sådana sköna grejer. Lina Forss, Susanne Möller, Mats Strandberg, Mola Ram, Pol Pot, Sven Dufva med flera.

Och då tänkte jag så här: Det ska jag med göra. Nu ska här slappas. Jag ska bli Storlöken. Jag ska bli rik på lager med en tofs på huvudet, jordig och fräsig, lökarnas lök. Man ska skala mig och skiva mig och steka mig och äta mig, så lökig ska jag bli. Och alla andra ska se på mig i avund och säga: Hur blir man så lökig? Lär mig att löka.

Men så kollade jag in statsen på bloggen, hur många läser mina dumheter nu under sommaren?

Och då visade det sig att ni är ännu fler nu, och att jag har fler besök om dagen nu än någonsin.

Då kan man ju inte bara lägga av. Så storlöken drar sig tillbaka utan väsen, han gräver ner sig i jorden, sluter sina lager omkring sig och slår sig till ro. Tiden för lökandet är inte nu.

Vardagsnemesis och toapapper

Jag sitter på toaletten i godan ro. Det är en bra toalettsession. Jag läser en god bok och känner mig avslappnad.

MEN SÅ STRÄCKER JAG MIG EFTER TOALETTRULLEN FÖR ATT AVSLUTA RITUALEN. OCH DÅ SER JAG ATT DET BARA ÄR TVÅ BITAR KVAR AV PAPPRET. NÅGON HAR VARIT HÄR OCH RIVIT AV NÄSTAN ALLT PAPPER. DET KOMMER INTE RÄCKA. DET KOMMER BARA INTE RÄCKA.

MÅ SATAN TA DIG, VARDAGSNEMESIS. MÅ DU SLUNGAS TILL INFERNOTS SJUNDE CIRKEL, DÄR LUCIFER SJÄLV KAN FESTA PÅ DITT KÖTT.

Mattias ut i stratosfären

Barnkalas. Ungarna har fantastiskt roligt. Så kliver Mattias från Lyxfällan in, han har röd clownperuk, jättenäsa, skor som är för stora och enorma hängslen. "Kolla här!" ropar han, "här kommer Mattias, känd från teve, Lyxfällan alltså, men jag är även en jävel på andra grejer."

Och så sväller han, han sväller och sväller, han blir till en heliumballong och börjar guppa runt i luften. Ungarna tycker inte det är roligt, de har liksom sett det här förut. "Hahaha!" ropar Mattias. "Kolla, va! Jag är en heliumballong och jag snackar som Kalle Anka! Precis som på julafton! Nej vad tokigt! Hohoho"

Sedan kommer vinden och han roterar så att ungarna får rumpan emot sig och Mattias kikar upp i himlen. "Oj då", säger han. "Kan någon ge mig en liten knuff här? Bara en liten en, jag ser inte så mycket nu. Dra lite i foten där kanske, rotera mig lite åt vänster, så jag kan se er."

Men ungarna leker vidare och rätt som det är så får Mattias väderspänning, en liten fjutt, inte så mycket, men tillräckligt för att skicka iväg honom ut och iväg i stratosfären.

"Så jävla typiskt", muttrar Mattias från Lyxfällan. "Nu är jag i omloppsbana igen. Charlie kommer bli skitsur. Och med all rätt."

(det skrivs)

Det skrivs en del om Alex Schulman & Co nu för tiden.

Men inte alls lika mycket som för ett tag sedan.

Han är ju blott en heliumballong

Faktum är att Mattias ballongfasoner, är något av ett problem för inspelningen av Lyxfällan. Vi får förstås bara se de klipp där han inte blir till en heliumballong, men nu när jag själv varit med i programmet så ser jag ju hur bökigt det är.

Vi sitter vid bordet och Mattias är igång, "Ska du ha dina jävla papper så här ditt satans äckel? Jag blir så trött på dig Andy, jag tänker ta mig fan köra ner pärmajävulen i halsen på dig, så trött blir jag ..."

(och här någonstans börjar rösten gå upp i falsett, Mattias viftar med armarna, han är röd och han svettas, vi ser kamerateamet slå sig för pannan, "Helvete!" ropar producenten, "Nu blir han en ballong igen hörni! Hämta repet!"
Assisterande producent och även skriptan rusar efter repet, Mattias sväller och pratar likt mössen i Askungen, han pekar och förmanar, precis innan han guppar upp på andra våningen så svingar de ett lasso kring hans ankel och lyckas hålla honom i koppel.

Producenten slänger kepsen i golvet, medan Charlie - Mattias kompis - går undan och gör sig lite kaffe. "Ska det vara så jävla svårt att inte svälla upp till en heliumballong hela tiden?" ropar producenten. "Va? Va?" Han sträcker ut armarna, vädjande, mot Mattias, som nu guppar runt med ansiktet mot taket och har svårt att uttrycka sig. De försöker vända på honom men utan resultat. "Kan du inte bara tänka så här, när du känner att du håller på att bli en heliumballong: Nej. Kan du inte tänka så? Nej. Nej, Mattias. Nej, Mattias ska inte bli en heliumballong. Mattias är med i teve. Det kostar dyra pengar när han blir en heliumballong. Han kan bli det på fritiden. När han är hemma. Leker med sina barn. Gullar med sin fru. Men i teve? Nej."

Nu har de fått rätsida på Mattias. Han rullar tummarna förnöjt och säger: "Men jag är ju blott en heliumballong. Vad begär du av mig?"

Producenten biter sig i läppen och ser uppgivet åt ett annat håll.

Lyxfällan blev en ballong

Mattias är en rejäl karl, han är med i Lyxfällan och han vet hur man ska sortera sina papper. Faktum är att han var hemma hos mig för bara några dagar sedan för att sortera mina papper.

Jag har en satans röra, ska ni veta. Jag hällde ut alla mina papper på kösbordet, det var ett halvsårs kvitton som var osorterade och skrynkliga.
Mattias blev röd i ansiktet. "Men vad fasen ... men vad är det här ... är det så här du har dina papper? Så här kan du ju inte ha det. Har du dina papper så här? Du har ju ingen koll. Du har verkligen ingen koll. Vet du ens vilka fakturor du har betalt? Har du nån koll på vilka intäkter du har?" Och så vidare.

Men medan han talade så växte han och svällde, rösten sköt upp i frekvens, och hans kropp blev allt rundare. Till slut så insåg jag att Mattias från Lyxfällan förvandlades till en heliumballong!

Medan han fortsatte skälla på mig så lyfte han, rund och lätt, från stolen. Hans röst blev en ankas, han började glida runt i rummet och stöta mot väggarna, han nådde taket och rullade runt där uppe, fortfarande upprörd och röd i ansiktet över att jag inte hade någon ordning alls. Jag följde efter och puttade lite på honom så att han inte skulle åka in i något vasst och därmed explodera. Men han verkade inte uppskatta det, "Sluta putta på mig Andreas, lyssna i stället, du har ju ingen koll, har du någon budget till exempel? Gör du ens en resultaträkning? Har du kollen? Vänta, putta mig lite åt vänster, ah, så där ja, härligt."

Men då fick jag nog, jag sa till honom: "Jag kan verkligen inte ta råd från en heliumballong. Det känns inte särskilt trovärdigt."

Och efter det så öppnade jag fönstret, Mattias gled ut, han roterade och snurrade och steg mot himlen. Så vitt jag vet så guppar han runt bland molnen än.

Randiga Ebba, randiga Sofi

Jag sprang på Ebba von Sydow häromdagen, och vi småpratade lite om allt möjligt som vi brukar göra när vi möts. Jag måste alltid säga: "Jesus min skapare, din panna är hög", innan vårt samtal kan bli riktigt avslappnat, men när väl det är överstökat så brukar det gå bra.

Jag frågade Ebba vad som gällde för grabbar i år. Hon sa: "Det ska vara randigt. Gärna en randig tröja, kanske med ränder på. Inte rutor, utan ränder. Vad gäller brallorna så ska det vara randigt, alltså inte zickzack eller något sådant utan med ränder då. Gärna en randig klocka, det är bra, randigt bra alltså. Om man är randig i håret så är det inte fel. Randiga kalsonger, naturligtvis, och har man mycket hårväxt i röven så får man gärna raka det randigt. Strumporna ska vara randiga och skorna med förstås, och om man har en väska så ska den vara jävligt randig som fan. Agent Ebba ser randigt, kan man säga. Haha."

Sedan sprang Sofi Fahrman förbi, hon skrattade så hon tjöt, hon hade rumpelappen till sin randiga velourdräkt uppknäppt och hon kramade skinkorna så hårt att fingrarna var randigt vita. "Nu jävlar handlar det om sekunder!" tjoade hon när hon for förbi. "Det vete fan om jag hinner till toan i tid den här gången! Hahaha! BadaBING badaBOM!" Sedan blev hon plötsligt väldigt koncenterad och försvann snabbt runt hörnet.

Min vardagsnemesis och telefonen

Det ringer i telefonen. Jag ligger och vilar middag och har egentligen ingen lust att svara. Men signalen ger sig inte, jag tänker att det kanske är något viktigt så jag kliver upp och letar rätt på telefonen för att svara.

"Hallå ja, det var Andreas här, vad kan jag göra för dig?"
"Oj. Förlåt."
"Ursäkta?"
"Då har jag nog kommit fel."
Och så lägger han på.

JAG FALLER NER PÅ GOLVET I FOSTERSTÄLLNING. MIN GRÅT ÄR STUM, MITT SKRIK ÄR TYST. STRUPEN TORKAR, MAGEN STRAMAS ÅT.

FAN TA DIG, VARDAGSNEMESIS. FAN TA DIG. SKA DU ALDRIG LÄMNA MIG I FRED?

En dräkt från Sofi Farhman

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg, så är jag inte naken iförd endast en tweedkavaj.

Nej, jag bär i stället en röd velourdräkt med rumpelapp där bak, en sådan som man kan öppna snabbt när man behöver bajsa. Jag har fått den av Sofi Fahrman, som nu har köpt en randig i stället.

"Du vet", sa Sofi till mig över en drink, "när jag måste skita, då är det bråttom. Jag hinner sällan till toan i tid, rumpelappen ska bara upp och bajet ska ut. SprutlackarSofi kallar dom mig där hemma, hahaha. Det värsta är att jag brukar tycka det är så roligt när dom säger så, så att det börjar trycka på omedelbart. Då måste lappen av fort som fan, annars blir det sprutlack rätt i velourdräkten. Hahaha! Ja jävlar, Andy. En creme brulée på den?"