Horace insisterar

I vanlig ordning så ringde Horace Engdahl och frågade om jag inte ville ha hans töntiga pris i år då.

"Hallå Andy. Det var Horace här."
"Hallå min hårige vän. Hur är läget på ludenfronten?"
"Kul. Vill du ha Nobelpriset i år?"
"Nej, min krullbröstade vän. Men tackar som frågar."
"Men för fan Andy. Du förändrar ju världen med din litteratur. Vigilante var boken som fick Bush att avgå, med orden: "Jag är ju själv en av idioterna." När änglar dör fick katolska kyrkan att säga: "Förlåt för att vi fuckat er i tvåtusen år." Och Mörkrädd har fått världens kritiker att gråta av lycka världen över."
"Ja, allt detta vet jag, min ryamattsbeklädde kamrat. Vart vill du komma?"
"Jag vill att du tar emot Nobelpriset. Vi har frågat dig i femton år nu. Ska det vara så djävla svårt att bara säga ja?"
"Jag vill inte ha ditt fåniga pris. Ge det till någon grodätare i stället. Däng iväg det till baguetteland, där når deras kultur inte högre än kragen på den randiga tröjan och det höga C:et på dragspelet."
"Vad fasen. Vi kan ju inte ge Nobelpriset till en fransman, det kommer ju ingen gå på. Även jag har en gräns och jag drar den där."
"Om du gör det, min manbeprydde vän, så kanske jag kan tänka mig att ta emot ditt fjantpris nästa år."
"Jaså? Det säger du?"
"Horace Chewbacca Engdahl - det är ett löfte. Ge det till någon lallare i Frankrike som alla snabbt kan säga: Åh, vad skönt, gött att han fick det, men som i själva verket ingen vet vem det är utom någon skön bokhandlare och något litet förlag som alltid är steget före, och låt alla litteraturprofiler uttala sig som om de känt till författaren i tjugo år och har läst allt han skrivit, och säga exakt samma saker allihopa eftersom de läser varandras åsikter och karbonkopierar sina uppfattningar om nobelpristagaren. Rigga det, så kan vi snacka sedan."
"Lovar du att ta emot priset nästa år då?"
"Nej, ludo. Men jag lovar att vi kan diskutera det nästa år igen."
"Det duger för mig, gosse. Jag gör som du säger. Har du några önskemål?"
"Nej käre pälsöverdrag, dra någon ur hatten bara, som du gjort i massa år nu. Alla anpassar ju sig efter vem du än väljer så det blir bra hur du än gör."
"Fan vad grym du är Andy."
"Thanks man. Ta hand om dig nu."
"Du med."

Gud ringer fel

Gud har ringt ner till Jorden, han vill ha tag på vad modevärlden är enig om är kanske världens svalaste och hippaste snubbe, och nu ringer det i andra änden.

"Satan vad spännande", säger Gud. "Nu ringer det här."
Det ringer.
"Oj oj oj. Jag kan knappt hålla mig. Nu ska han få, den där pannbensförfattaren."
Det ringer och ringer.
"Vilken sekund som helst nu. En riktig omgång kommer det bli. Som Noas syndaflod eller Moses straff över Egypten."
Beep beep. Ringer ringer ringer.
"Snart så", fnissar Gud och lägger handen över luren så att den där svale snubben inte ska höra att det är Gud som busar, om han råkar svara just då. "Hihi, vad galet det här ska bli."
Så svarar någon i andra änden. En gammal, knarrig röst. Det är Asta från Danmark, hon har korvkalas och har dukat upp över fyrtio korvar på sitt bord, de dansar och plojar och sprutar senap och ketchup överallt och lite rostad lök på den, ty så äter man korven i Danmark.

"Jae den aer Asta?" säger hon. "Hvor aer den?"
Gud blir kallsvettig. "Men detta är ju inte Andy", viskar han. "Jag har ringt fel."
"Den aer daer?" säger Asta.
"Vad gör jag nu, vad gör jag nu?" viskar Gud i panik.
"Aer du den lille gammelbusringer?" säger Asta då.
Varpå Gud får panik, tjuter högt, slungar en blixt ner mot Jorden som träffar Asta i huvudet. Hon blir till aska på en sekund och kvar är endast en blöt fläck.

Korvarna står stumma och tittar på platsen där Asta en gång stod. Så säger huvudkorven: "Vi jazzar vidare gubbar. Korven har mycket kvar att ge och det är vad den gamle Asta hade velat. the Korv must go on."
"Du talar sanning, kung Korv", säger de andra korvarna och jazzar snabbt in i andra andningen.

På fredag

Nej nu jävlar, hörni. Nu är det snart Kulturnatta, då ska jag och Johan Theorin slå sönder stan. Vi ska läsa och lite sådant på Pocket MedMera klockan 2000, men därefter så ska vi golva hela djävla Göteborg. Från Poseidon till Hisingen, från Partille till Torslanda. Allt ska jämnas med marken.

Vill ni vara med, så kan ni komma och kolla på oss på fredag, 2000, hos Pocket MedMera, i Landala. Det kan hända att Johan kommer läsa ur sin sköna bok Nattfåk. Det kan hända att jag kommer läsa ur Mörkrädd.

Men det kan framför allt hända att jag kommer läsa ur min nästa bok, den som kommer nästa år. Det kan man tänka sig att det kommer hända.

Vad vet Gud?

Gud har just läst min blogg, förrförra inlägget, och han reagerar på slutet av meningen som säger: "... gud vet vad."

Han blir förbryllad. "Vad är det jag ska veta nu?" Han kliar sig i huvudet. "Vad vet jag? Jag vet inte vad. Vet jag vad? Vadå jag, veta?"
Han reser sig upp och börjar lunka fram och tillbaka. "Exakt vad ska jag veta? Åh, jag ska då visst veta allting!"
Han gör en grimas och säger med härmaperöst: "Vet inte du så vet inte jag, ja jag vet då inte."
Han höjer armarna och går snabbare. "Vad vet jag vad vet jag vad vet jag!"
Han snor runt. "Ja, allt jag säger är detta: inte vet jag! Ja jag vet då inte. Det är i alla fall inte jag som vet. Är det något jag vet, så är det att jag inte vet. Att jag vet, alltså. Och det är något som jag vet."
Han höjer blicken mot himlen och ropar uppgivet: "Ja men hur ska jag kunna veta det? Det var väl inte så lätt att veta?"
Han skriker rakt ut i luften: "Men det kan väl inte jag veta? Om ingen har sagt det till mig, hur ska jag kunna veta det då?"
Sedan sätter han sig ner och suckar. "Ja jag vet bara inte. Jag vet liksom inte alls."

Han tar fram sin nya sköna Sony Ericsson S500i, slår numret till en riktigt sval snubbe nere på Jorden och väntar på att signalerna ska gå fram.

Meny till Alwida och Ka

Alwida och Ka är härmed inbjudna till övre däck för middag. Vinden är ljummen i dag och himlen är blå. Vi äter ute, en vit duk över ett slagbord i mörkt trä, längs fram i fören.

Förrätt
Nygräddade våfflor med precis färdigvispad grädde och färsk blåbärssylt, bären plockade från snåren vid stugans baksida. Färskpressad apelsinjuice att dricka till.

Varmrätt
Varma, krispiga våfflor direkt från järnet. Hallonsylt så het att den nästan kokar, hälld över våfflorna som ligger under en bädd av färsk vispade grädde. En tyngre årgång av svartvinbärssaft serveras till detta.

Efterrätt
Våfflor försiktigt brända i kanten, gräddade på en blandning av smör och olivolja från Florens. Hjortonsylten är gjord av bär plockade kring Kittelfjäll, grädden är vispad på mjölk från skeppskossan. Våfflorna är dubbelvikta, sylt och grädde pressas samman och rinner ut på sidorna. Till detta dricker vi tranbärsjuice.

Väl mött.

Vi är bäst

Jag har fått lite mejl från er läsare angående det här med att jag och Johan hänger så mycket med varandra på sista tiden. Signeringar, läsningar, gud vet vad.

Några av er undrar: Vad är grejen? Varför gör ni massa saker tillsammans nu hela tiden?

Det finns ett mycket enkelt svar på det:
För att vi är BÄST.

Det finns andra författare som säljer mer, som är snyggare (fast det är inte många det, frågan är om det är någon när jag tänker efter), som poppar upp i media oftare, som umgås med kultureliten, som producerar mer.

Men de är inte bäst.

Så då frågar jag er nu:
Om ni fick välja mellan att vara bäst, eller att inte vara bäst? Vad hade ni valt då?

Nä just det. Då anser jag härmed saken avklarad.

Läsning ur nästa bok på fredag

På fredag så är det Kulturnatta här i Göteborg, och då händer det grejer. Klockan 2000 så kör jag och Johan Theorin lite skön läsning och samtal om våra grejer, på Pocket MedMera.

Jag kommer att läsa ur min nästa bok, den som släpps först nästa år. Det blir premiär! Inte ens min redaktör har fått läsa.

Så det kan gå ju fullständigt åt helvete, förstås. Men i så fall ska det åt skogen med stil, om inte annat.

Att flyta med

Vissa dagar ska man låta vara som de är, och bara flyta med i deras ström tills de är över. Att lägga sig på rygg och flyta mot mynningen tills man nästan är helt still.

I dag är en sådan dag. Och därför säger jag inget mer än att min och Navids workshop på Världskulturmuséet gick mycket bra och att vi tackar alla som kom. Vi ses igen i november.

Sombreromannen och sombreron

"Tjenare tjenare", säger mannen med sin enorma sombrero. "Får man stiga på i stugan eller?"
"Ja, javisst. Jag antar det."
Han går framåt, men hejdas i dörren av sin enorma sombrero som tar emot i kanterna. "Ojojoj", säger han. "Min sombrero är stor."
"Ja, jo. Det verkar så."
"Och inte kan jag gå in på sidan heller, för det gör ju ingen skillnad. Sombreron är lika stor på alla håll."
"Ja, jo."
Vi står där tysta och tittar på varandra.
"Annars då?" frågar jag.
"Joserrö, det är fina fisken. Men du, jag ska bara ta hissen ner och hämta min tapastallrik." Han trycker upp hissen, dörrarna glider isär, han går framåt men sombreron tar i hissdörrarnas kanter och han kommer inte in.
"Åh vad trött jag blir", säger han. "Och gå in på sidan kan jag ju inte göra, det spelar ju ingen roll. Min sombrero är ju lika mäktig på alla håll."
"Ja."
Så vi står där, tysta. Han rullar tumnarna, jag puffar lite med läpparna. Dumdidumdumdumdidum.
"Men du!" säger han. "Jag tar trappan i stället."
"Ja gör det."
Så han går mot trappan, men sombreron tar emot i trapphusets väggar och han kommer varken upp eller ner. Han blir stående där. En granne från övervåningen går förbi, hon säger: "Schysst sombrero."
"Tack", säger han.
Tystnad, en stund till.
"Men hur kom du upp då?" frågar jag till slut.
"Jag tog en taxi, serrö."
"Okej"
"Visst."

Sombreromannen hinner ifatt

Jag är nu hemma från Barcelona, trygg och säker i min lägenhet i Sannegårdshamnen.

Trodde jag, ja. För nu ringer det på dörren och när jag öppnar så står mannen med jättesombreron där utanför. Han vaggar sävligt men ser bestämd ut.
Jag tänker: Om mina synder har hunnit ifatt mig, så får jag stå mitt kast. Så jag öppnar dörren. Hans mörka ögon smalnar, Clint Eastwood-style. Han sveper med armen under sin poncho. Han öppnar munnen.
"Halloj Andy."
Öh ... jaha?
"Hur var läget då? Hit med våfflan, gosse, så skakar vi på den."
SOMBREROMANNEN PRATAR PILSNERSVENSKA, ÅKE SÖDERBLOM-STYLE! HUR GICK DET HÄR TILL?

Hallå Henrik Gustafson

Hallå Henrik Gustafson.

Snart är det 8 november.

Men där emellan kan vad som helst hända.

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA.

Hälsar,
daGuyz

... ni som inte var där ...

Ja, det var ju seminarium på Bokmässan också.

Det var rätt många som kom, nästan hundra stycken. Jag frågade folk om de var rädda för mörker. Retoriskt, så klart. Sedan så berättade jag en historia om hur jag delat rum med en Art Director när jag skrev Mörkrädd. Han tyckte inte att han var så värst rädd för mörker. Jag satt vid strömbrytaren. Så när han sa det, så släckte jag ner rummet.

Det var ungefär här, under seminariet, som hela salen släcktes ner.

Ett hundratal människor satt nu och undrade: Vad hände med ljuset? Några började skruva på sig. Tyckte det var obehagligt.

Då tände jag ficklampan.

Och ni som inte var där, får inte reda på vad som hände sedan.

Dum i huvudet har svårt för språket

Det är inte lätt att göra sig förstådd eller försöka förstå när man är i Barcelona, om man som jag är lite dum i huvudet. Men jag gör så gott jag kan och jag går in i en affär för att fråga om vägen.

Bakom disken står en kort man med en enorm sombrero på huvudet, så stor att det är tveksamt om han kan röra sig utan att riva ner saker från hyllorna. Den rör vid varje hyllkant, tycks smeka varje konservburk. Hans poncho är svullen som en ballong kring hans runda lekamen, den jättelika mustaschen slingrar sig kring hans hakparti och han vaggar lite fram och tillbaka med armarna gömda under ponchon.

Jag ler och frågar:
"Eksujs mi. Do you spik engelsk?"
Varpå han blir skitarg och svarar: "Calamares por favor, alejandro dos mojitos una calamares manu chao."
Jag försöker igen: "I am a bit lost. Mejbi ju can tell mi vere aj am?"
Han tar en konservburk från hyllan, böjer armen bakåt och jag hinner precis ducka innan han slungar den mot mig med orden: "Ai tequila un mojito! Camarade senor bandido, la vista o la playa!"
Jag kikar upp bakom disken, fingrarna pressade över kanten. "But mejbi ju now vere my hotel is? I think it is very near."
"TAPAS O LA SANCHO PANCHA DON QUIJOTE O LA RAMBLA! BARCELONA POR FAVOR, UNOS DOS TRES QUATTRO MARIA!"

Och där verkar han ha fått nog. Han lunkar snabbt runt disken, han är hur arg som helst, så jag springer därifrån. Han försöker följa efter ut ur butiken, men hans enorma sombrero slår i dörrkanterna och han fastnar med benen i luften.
"Aiaiai, el sombrero es grande!"
Han försöker gå ut på tvären i stället, men det går ju inte för en sombrero är ju som vi alla vet rund, och därför spelar det ingen roll vilket håll man står vänd när man försöker gå ut genom en dörr.

Dum i huvudet i Barcelona

En annan sak man kan göra om man är i Barcelona - som jag är - och om man är dum i huvudet - som jag råkar vara - det är att resa ner med endast ett par skor - som jag har gjort - och se till att det paret skor är ett par nyligen inköpta boots med skön dragkedja - som mina råkar vara - och sedan gå runt med dem jättelänge när det är jättevarmt ute - som jag har gjort nu i några timmar - och tänka så här:
I am not the sharpest tool in the shed.

Ny tellenalle

Nu är jag i Barcelona.

Ska detta hindra mig från att ge er den dagliga dosen av bloggen?

Icke då.

Faktum är att precis innan resan, så fick jag köplust för en ny mobiltelefon. En riktigt fin en, snygg som tusan, med läckert tema. Men jag hade hört att kvallen var så där, så jag frågade expediten: "Jag har en Sony Ericson K810. Jag hatar den. Jag vill nu köpa en Sony Ericossn s500i."
"Jaha? Men den är ju mycket sämre?"
"Javisst. Det stämmer med vad jag har hört. Knapparna spricker tydligen på tellen. Stämmer det?"
"Ja det stämmer. Knapparna spricker. Nästan garanterat."
"Okej. Det låter ju inget bra."
"Nej det är inte så bra."
"Och hur är kameran?"
"Den är inget vidare. Den är bra mycket sämre än den du har nu."
"Gott. Antennen och så? Täckningen?"
"Tja, det är ju en 2G-telefon. Så den är ganska dålig. Du är ju rökt uppe i Norrland, till exempel. Din andra telefon, som du ju hatar då, har 3G. Så den är överlägsen."
"Härligt. Och hur är det med internminne?"
"Skojar du? Din nya telefon kan inte ens stava till begreppet. Den är tom som huvudet på en politiker."
"Underbart att höra. Och batteriluckan?"
"Ka-ta-stro-FAL. Omöjlig att få upp, krånglig som fan, går gärna sönder. Många kunder kommer in med telefonen bara efter några minuter, de har misslyckats med luckan och gjort sönder den direkt."
"Ljuvligt. Jag tar den."
"Men vad fan. Jag kan inte gå med på det här. I egenskap som säljare så måste jag gå ut med att du är dum i huvudet som köper den här telefonen, oavsett om du hatar din gamla."
"Ah, låt mig se nu: Vilken telefon är snyggast?"
"Tja ... ja ... det klart ..."
"Just det. Ge hit den nya tellen, och så pratar vi aldrig mer om detta igen."

(fast detta hände innan jag drog till Barcelona)