Dum i huvudet har svårt för språket

Det är inte lätt att göra sig förstådd eller försöka förstå när man är i Barcelona, om man som jag är lite dum i huvudet. Men jag gör så gott jag kan och jag går in i en affär för att fråga om vägen.

Bakom disken står en kort man med en enorm sombrero på huvudet, så stor att det är tveksamt om han kan röra sig utan att riva ner saker från hyllorna. Den rör vid varje hyllkant, tycks smeka varje konservburk. Hans poncho är svullen som en ballong kring hans runda lekamen, den jättelika mustaschen slingrar sig kring hans hakparti och han vaggar lite fram och tillbaka med armarna gömda under ponchon.

Jag ler och frågar:
"Eksujs mi. Do you spik engelsk?"
Varpå han blir skitarg och svarar: "Calamares por favor, alejandro dos mojitos una calamares manu chao."
Jag försöker igen: "I am a bit lost. Mejbi ju can tell mi vere aj am?"
Han tar en konservburk från hyllan, böjer armen bakåt och jag hinner precis ducka innan han slungar den mot mig med orden: "Ai tequila un mojito! Camarade senor bandido, la vista o la playa!"
Jag kikar upp bakom disken, fingrarna pressade över kanten. "But mejbi ju now vere my hotel is? I think it is very near."
"TAPAS O LA SANCHO PANCHA DON QUIJOTE O LA RAMBLA! BARCELONA POR FAVOR, UNOS DOS TRES QUATTRO MARIA!"

Och där verkar han ha fått nog. Han lunkar snabbt runt disken, han är hur arg som helst, så jag springer därifrån. Han försöker följa efter ut ur butiken, men hans enorma sombrero slår i dörrkanterna och han fastnar med benen i luften.
"Aiaiai, el sombrero es grande!"
Han försöker gå ut på tvären i stället, men det går ju inte för en sombrero är ju som vi alla vet rund, och därför spelar det ingen roll vilket håll man står vänd när man försöker gå ut genom en dörr.