Hurra!
Jag kom tvåa i tidningen ViLäsers bloggtävling.
Ärligt talat är jag förvånad att jag ens kom med, så obegriplig som den här bloggen måste vara för så många där ute i världen.
Men hur som helst så är ju detta tack vare er, alla fina läsare, och hade ni varit här nu hade ni fått varsin kram och damerna hade dessutom fått varsin puss. Göbbarna hade kanske fått ett rejält handslag också, som kompensation för utebliven puss.
Polisen har slungat Mikael Persbrandt genom luften och han är nu på kurs mot Dramaten. Han flyger med sin teaterhalsduk virvlande omkring sig, han hötter med näven åt de förbipasserande fiskmåsarna och vrålar åt dem: "Ja ni kan klaga ni, men vad fan spelar det för roll när allt ni gör är att bajsa och äta? Förbannade borgarsvin, medan sådana som vi försöker hålla gatorna rena från slödder så blir ni bara fetare och fetare. Men när pikéstyrkan kommer, då är ni inte så tuffa längre. Va? Va?"
Varpå den ena måsen säger: "Håll käften nu."
Och den andra säger: "Din morsa då eller."
Och så säger den första måsen igen: "Jag sa till Mikael Persbrandt, inte till dig."
Då säger den andra måsen: "Då ber jag om ursäkt, gosse."
Och sedan blir måsarna de goaste vänner igen, medan Mikael Persbrandt precis missar Dramaten och i stället landar med huvudet före i Jan Guillous jaktväst, där det är varmt och gott men faktiskt även lite svettigt (Jan Guillou luktar inte alltid helt hundra kan jag avslöja, i synnerhet inte när han åker taxi i Göteborg).
Mikael Persbrandt tror han är polis - som vanligt - men dörren åker upp och Good cop och Bad cop stormar in. "Vi ber om ursäkt", säger de till mig. "Du förtjänar all stryk du har fått, men Mikael Persbrandt förtjänar du inte."
"Det är okej pojkar", säger jag och hostar mera blod. "Jag håller det inte emot er."
"Andy är en hedersknyffel ändå", säger den ene polisen och blir rörd till tårar medan han börjar ge Mikael Persbrandt systematiska njurslag.
"Ja förbanne mig om du inte sa ett sanningens ord där", säger den andra och torkar undan en öm skvätt från ögat, medan kollegan vilar och han delar ut njurslag till Mikael Persbrandt. Som för övrigt bara gapar och skriker och uppvisar enorm otacksamhet.
"Korrumperade jävlar! Ni är köpta av öst! Lås in mig bara, det kommer inte hjälpa! När de får reda på att ni spärrat in en snut, då får ni hela avdelningen på er! Gösta Ekman! Peter Haber! Carl-Gustav Lindstedt! Är det vad ni vill, va? Är det vad ni vill?"
"Håll käft Micke", säger ene polisen och roterar och kastar honom likt en slungboll hela vägen till Dramaten.
Good cop och Bad cop lämnar mig blödande på golvet. Efter en stund öppnas dörren och vem kliver in om inte Mikael Persbrandt. Det var länge sedan.
Han har polisbricka, blå skjorta och hängslen. "För fan, Andy", säger han och stirrar ut i luften. "Här försöker man städa upp bland buset ... man har pikéstyrkan, man har resurserna, man har viljan ... men så kommer nån jävla åklagare med pennan upp i röven och fyller i nån blankett och stoppar hela kalaset."
"Men Micke", hostar jag, "du är ju inte ens polis. Du spelar ju bara polis."
Mikael Persbrandt ger mig ett njurslag. Sedan blir han tom i blicken igen. "Anslagen går ner ... vi har knappt råd med knapparna till uniformen längre ... och på stan härjar bråkstakarna, slår sönder rutor, ryter åt gamla damer, stjäl plånböcker. Jagar katter. Skrämmer marsvin. Går mot röd gubbe. Fy fan säger jag bara. Fy fan."
"Titta vad lik jag är Andy om jag bara försöker lite", sa Mikael Persbrandt till sin spegelbild under en av hans många tragiska ensamma hemmakvällar.
Polisförhör. Jag har fått njurslag. Det lär bli fler.
Bad cop säger:
"Vi försöker igen. Har du snytit ut två kråkfamiljer från Näsgången 1 och Näsgången 2 och därmed gjort ett tiotal kråkor hemlösa?"
"Du, alltså, jag har inte tio kråkor i näsan. Då kan man ju inte andas."
Njurslag igen. Jag visste det. Nu flimrar det framför ögonen. Det tar över en minut för mig att sätta mig på stolen igen.
"Känner du igen den här kråkan?" Han visar mig en bild på en riktigt läbbig snorflabba, en nökarnas konung om man så vill. Slempäcklet tycks gråta och titta vädjande mot kameran.
"Du, den ena kråkan är den andra lik", säger jag. Bad cop höjer batongen och jag tänker att nu får jag stryk igen, men då griper Good cop in. Pust puh, jag är räddad av polisdynamiken.
Men Good cop säger: "Jag kan inte ens låtsas vara Good cop. Det här aset äcklar mig mer än Rektum-Göran gjorde. Och då var han ändå statsminister."
Och så går de lös på mig båda två.
Jag sitter nu i ett förhörsrum. Det är en good cop och en bad cop där. Bad cop röker cigg medan good cop står längre bak, med armarna i kors. Han har hämtat kaffe åt mig och han ler svagt, som om han vore min bundsförvant.
Bad cop säger: "Har du eller har du inte kastat ut kråkorna från deras hem?"
"Alltså -"
"Näsgången 1 och Näsgången 2. Är dessa adresser i din näsa?"
"Nej det är det inte. Min näsa har ingen adress. Ingen postlåda. Ingen parkering. Och det är framför allt inte en jävla bostadsrätt."
Han batongar mig i njuren. Jag hostar blod och får kravla mig upp på stolen för egen kraft. Good cop vänder bort blicken.
Så ringer det på dörren och där utanför står polisen.
"Hejsan", säger konstapeln. "Är det du som är Andreas Roman?"
"Ja."
"Innehavare av den här näsan?" Han visar ett foto på min väldiga kran.
"Ja, det ser ut som min näsa."
"Bra. Då vill jag att du håller käften, ställer dig med händerna mot väggen och särar på benen."
"Va?"
"Vi har fått larm om hemfridsbrott mot kråka här, och du är jävligt misstänkt som fan."
"Men jag förstår inte - "
"Uttrycker jag mig oklart? Sa jag inte att du skulle hålla käften?"
Jag får snällt lyda helt enkelt. Polisen handfänglsar mig och pressar mitt ansikte mot väggen. "Det är svin som du", väser han i mitt öra, "som får mig att må illa."
"Men jag har bara snytit mig lite, så farligt kan det väl -"
"Vad sa jag just?"
"Att jag skulle hålla käften."
"Just det", säger han och ger mig batongslag i njuren.
Kråkorna har flyttat ut ur min näsa, men nästa morgon hör jag ändå tissel och tassel. De är tillbaka, de lurigfaxarna.
Jag försöker lyssna noga men de talar tyst.
"Akta så han inte hör", viskas det från min näsa. "Dämpa dig nu Kråke", mumlar en annan, "du för alltid sånt jävla väsen."
Någon ramlar inne på Näsgången2 (min vänstra näsborre) och välter omkull ett vitrinskåp. Glas och tallrikar åker i golvet, "Jamen det var ju lysande", muttrar en kråka irriterat, "nästa gång kan du väl dra med dig hela köket när du försöker smyga."
"Förlåt", viskar en annan kråka, "det var inte meningen."
"Jaja. Håll käften nu bara så Andy inte hör oss."
Sedan hör jag bara en telefonsignal och förstulet viskande. Kråkjävlar. Vad håller de på med? Det är ju min näsa, måste de bråka så här?
Jag har ett kråkbo av oanade mått i näsan.
Kråkorna festar, ser på teve till långt in på natten, har vin och ost-kalas, springer i trapporna och smäller i dörrarna när de rusar mellan varandra.
Sagt och gjort. Jag greppar näsduken. Jag drar in luft. Jag skjuter ut. Hela Näsgången 1 stryker med.
"Vad i helvete?" ropar pappa Kråka, "Din förbannad pellejöns!" ropar hans måg som just har dragit elen i hans nya badrum, "Är detta god grannsämja?" ropar kråkFarfar som förstås alltid är arg på det mesta, "Jag som just har lagt barnen!" ropar kråkMamma som jag tycker lite bättre om än de andra för hon bakar ändå rätt goda mandelflarn.
Men det är väl ändå jag som bestämmer över min kran, eller?
Ibland vaknar jag och har ett kråkbo utan dess like i näsan.
Det är som om kråkorna flugit in under natten, byggt flervåningsetage i min ena näsborre och deras bästisar byggt tvåfamiljsvilla i den andra. Det är ett liv och ett kiv i näsgångarna, som om kråkorna hade inflyttningsfest till långt in på morgonen. Jag tänker: Jag behöver snyta mig.
Men när jag går in på toaletten för att blåsa ut dessa kråkor, så hör jag hur det ropas inifrån min näsa: "Vad tror du att du håller på med?"
Nu blir jag förvånad.
"Tror du att du kan röja runt här hur som helst eller?" ropar en annan från näsan.
"Öh, tja ... det är ju min näsa."
"Visa hänsyn!" ropar en tredje, förmodligen grannen från Näsgången 2.
"Jaja, förlåt", mumlar jag och sätter mig ner på golvet, som vanligt förvirrad över allt konstigt som händer mig.
"Måste ni väsnas så mycket? Vi försöker faktiskt sova här inne i Andys enorma kran."
Ibland händer det att jag springer på någon på stan som jag inte träffar så ofta, och hon kommer viftande med armarna och ett grin upp till öronen och tjuter: "NEJ MEN HEEEJ! GUD VAD ROLIGT ATT SE DIG! VA? MEN GUD VAD ROLIGT! HUR MÅR DU? GUUUD VAD ROLIGT ATT SE DIG. DET VAR SÅ LÄNGE SEN! VAD ROLIGT ATT SE DIG! HERREGUUUD, DET VAR JU EVIGHETER SEDAN! MEN VAD ROLIGT ÄNDÅ! VAD ROLIGT ATT SEEE DIG!"
Och sist så sa jag: "Men så jävla roligt kan det väl inte ändå vara att se mig varje gång."
Varpå samtalet inte var fullt lika hjärtligt efter det.
Jag ger mig inte. Jag vill ha en juice och en ostfralla på Espresso house och jag går inte härifrån förrän jag fått det.
"Fröken. Var nu resonlig. Ge mig en juice och en ostfralla. Jag lovar, jag betalar. Det kan kosta 500, jag betalar ändå."
Hon kröker på mungipan och pekar på något bakom mig. Försent märker jag den väldiga skugga som tornar upp sig, en solariebränd Securitasvakt med en rotwailer som morrar och fradgar. Mellan tänderna hänger slamsor från det flickebarn han ätit till frukost.
"Sitt, Cujo", säger vakten. "Vad är problemet, fröken?"
"Han vill ha juice och en ostfralla", säger hon.
"Och varför duger inte den halvmogna bananfonden och de pubesrostade nötterna, blandat med organiskt skvalte och hackade gurkkärnor?"
"Jo, men jag vill ha min fralla och mitt glas juice. Jag tycker det är så gott."
"Då är det dags för dig att hålla käften", säger vakten och tar fram batongen, ger mig ett njurslag och släpper sedan loss Cujo som börjar tugga på min hälsena samtidigt som han får enorm erektion.
Det blev alltså ingen frukost för mig den här dagen heller.
Var inte rädd. Cujo vill bara hälsa. Kanske även tugga lite.
Lalle är föreståndare på Espresso House i Göteborg och han har nu ringt upp sin chef för att jag bråkar så mycket om mitt glas juice och min fralla. Det ringer. Någon svarar.
"Ja hej, det är Lalle här på Espresso House i Göteborg. Ja, precis. Ja. Du, vi har en idiotjävel här som vill köpa juice och ostfralla till frukost. Ja, precis. Just han, ja. Ja, han är tillbaka. Nej han verkar inte fatta galoppen. Eller hur? Till frukost, ja det sa jag också."
"Du", säger jag. "Jag står här. Jag hör allt du säger."
Han ler och nickar, gör en min att allt är under kontroll och fortsätter prata. "Hur som helst ... hur hanterar vi detta rövhål? Aha, ja. Okej. Gott. Jag förstår. Ah, du menar så. Ja tack, då vet jag." Han lägger på och han ser inte så nöjd ut. Jag känner att triumfens timme är slagen. Äntligen ska jag få mitt glas juice och min fralla. Det var en hård kamp men nu är den över och jag har vunnit.
Sålunda talar han:
"Huvudkontoret låter hälsa att de fått nog av dina pellejönsfasoner och de skulle uppskatta om du tog din ostfralla och stoppade upp den i röven."
"Jaha?"
"Ja, det var väl allt. Om du kunde ta och fara och flyga nu, så skulle det kännas bättre för oss alla."
Tjejen bakom disken räcker ut tungan.
Espresso House. Jag vill ha juice och ostfralla. Det finns ingen sådan meny. Kaféts föreståndare har nu blandats in i konflikten. Han har headset och dubbelhaka.
"Vad är situationen?" säger han till tjejen bakom kassan.
"Den här killen vill ha juice och ostfralla", svarar hon.
Föreståndaren vänder sig till mig. "Du kan få muffins med chokladchoko, en halv apelsin och pressade nötter om du vill."
"Tack, jag vill bara ha juice och ostfralla."
"Jag förstår. Låt mig då fresta med varm choklad, två tepåsar inlindade i folie, ett skivat äppleanus och mosade kiwiskal. En riktigt fin meny. Kan det vara något?"
"Jag - vill - ha - ett - glas - juice - och - en - ostfralla."
"Men ... till frukost, människa? Hur tänker du?"
"Ring upp din chef. Jag vill tala med honom."
Espresso house, tidigt som fan. "God morgon fröken", säger jag och lyfter på hatten.
"God morgon", säger hon och niger. "Vad får det lov att vara?"
"En juice och en ostmacka."
Men då drabbas hon av svårmod. "Nej det går inte", säger hon. "Du kan få en juice med en liten kaffe och en ostmacka med skinka."
"Ja men det vill jag ju inte ha."
"Eller så kan du få en ostmacka med kaffe latte och en muffins med chokladbit till."
"Jag vill ha juice och en ostmacka. Vad är problemet?"
"Jag är ledsen, det går bara inte. Men du kan förstås få en te, två bagels och en fralla till det."
"Lyssna nu. Ge mig bara juice och en ostmacka. Så säger vi så."
"Nej. Vi har ingen sådan frukostmeny."
"Jag betalar, kosta vad det kosta vill. Men ge mig bara en juice och en ostmacka."
"Sorry. Vi har Lilla Frukostmenyn, Stora Frukostmenyn, Ohlala Det Är Frukost-menyn, Skoja Inte Om Frukosten-menyn och förstås också Nej Nu Blommar Löken Mitt I Frukosten-menyn."
"Men -"
"Sluta bråka nu annars ringer jag på min chef. Vi har ingen meny som innehåller en juice och en ostfralla. Vill du ha det så får du köpa det på något ölcafé någonstans."
Det är precis den här skiten jag inte vill ha till frukost.
Back to TOP
