Jag träffade en vegan för ett tag sedan, och vi kom oundvikligen in på frågan som de är så trötta på, nämligen enformigheten i kosten. "Blir det inte svårt att variera sig?" frågade jag.
"Nä", sa han. "Jag har mängder av valmöjligheter. Jag har fler än köttätare."
Nehej du, det har du inte, tänkte jag. Och så tänkte jag också att den diskussionen kommer inte leda någon vart.
"Nej du", sa jag. "Det tror jag inte."
"Jo, jag kan göra -"
"Tyst. Lyssna nu. Du har inte fler alternativ än jag."
"Jodå. Jag kan till exempel göra en -"
"Tyst, sa jag. Jag kan äta allt som du kan äta. Och jag gör det gärna. Och jag respekterar din ideologiska hållning gentemot din livsstil. Men fler alternativ än jag, det har du inte."
"Jo."
"Okej. Säg något du kan äta, som inte jag kan äta."
"Mmm."
"Medan du tänker, så säger jag några grejer som jag kan äta, som inte du kan äta, och så kan du komma ikapp när du väl kommer på några av dina grejer."
Efter ett par rostbiffar, tonfiskar, oxfiléer, kotletter, skinkor, salamikorvar och kräftor senare så gick han bara. Det påminde mig om en grej som jag läste i en bok en gång och jag började skratta.