Den gamle hoetelfrukost

Hotellfrukostar är ett helvete. Så många möjligheter, så liten magsäck. Men den här gången skulle det bli annorlunda. Jag skulle välja noga, inse att man inte orkar allt, fokusera på det jag gillar men som jag sällan äter hemma. En vattentät plan.

Eller inte.

När jag kommer ner, så breder möjligheterna ut sig som Soddom och Gomorra, som Skylla och Karybdis. Jag blir likt Odysseus fångad mellan omöjliga alternativ, hur jag än gör så är jag mer saltad än baconen, mer mosad än äggröran, mer rostad än brödet, mer kokt än äggen, mer inlagd än gurkan. Jag börjar svettas, paniken griper tag i mig, jag rusar runt i matsalen och blandar bacon med fil, korv med te, kaffe med frukt. Det blir en tallrik så hemsk och förkastlig att en i personalen kommer fram till mig och säger: "Men gud - vad är det för styggelse du har skapat på din tallrik?"

Med ett ägg i ena mungipan och en banan i andra, och en vattenmelon på huvudet, ser jag mig själv för den jag är. Jag faller på knä: "Moer ... moer ... ma du foerlate maj?"

Riktigt så gick det inte till på min senaste hotellfrukost. Men nästan.