Gud ringer, jag svarar
Det ringer i telefonen. Jag svarar.
"Andreas."
"Hej. Det var Gud här."
"Ja men tjenare Gud. Hur är läget?"
"Jo, det är fint. Själv då?"
"Det funkar, vet du. Det funkar."
"Okej."
(här blir det tyst en stund, jag är oklar på vad Gud vill och han har alltid lite svårt att komma till skott)
"Jo", säger han efter en stund. "Jag tänkte be om ursäkt."
"Jaha? För vad?"
"För att jag sa att din bok var en skitbok. Det var inte meningen att bli så arg."
"Äsch, det är lugnt. Vad skulle du annars tycka? Du har ju ett rykte att tänka på."
"Lite så, ja. Men jag är glad att du ser det så."
"Det är lugnt, mannen. Det är lugnt. Annars då?"
"Jo, det är lite bråkigt här uppe. Grabben gör inte som jag säger och det är ett sabla liv från nedervåningen. Men det är väl som väntat. Det skulle vara skönt att bara sticka i väg någon gång, du vet. Lite sol och bad, pina colada, sådana saker."
"Mmm. Du, jag hinner inte snacka mer nu. Men vi är cool, tack för att du ringde, jag uppskattar det."
"Np, kompis. Np."
Jag lägger på. Telefonen är alldeles varm.