Kritiker går på bio, ser 30 Days Of Night. Stenhård, ren vampyrrulle. Inget tjafs, liksom. Killar och tjejer med stora tänder lackar ur och äter människor. Kritiker är lite irriterad, förstår inte riktigt.

Men vid ett tillfälle säger en vampyr: "En sådan farsot ni är, ni människor."

Kritiker rycker till, som om strömmen går genom kroppen. Farsot? Människor? Vi? En tanke! Där finns något! Vad bra! Ge mig mer! Ta det längre!

GE MIG ETT ALIBI ATT VÅGA GILLA SKRÄCKFILM! JAG FÅR INTE GILLA DET HÄR OM DET INTE FINNS FÖRSÖK TILL NÅGOT MER!

Men så fortsätter vampyrerna att äta människor och en av dem blir nermald i en jättestor maskin med snabba spetsiga valsar vilket är ganska coolt fast rätt äckligt.

Kritiker blir arg. Surar. Får inget alibi. Efteråt frågar kompisen: "Var vampyrfilmen bra? Fanns där djup och tanke bland blod och slafs?" Nej, muttrar kritiker och går hem, begraver ansiktet i kudden och gråter sig till sömns. Bredvid ligger Zac Snyders Dawn of the Dead, Extended Edition.