Thomas Andersson Wij skriver texter

Thomas Andersson Wij sitter i sin låtskrivarverkstad tillsammans med sin producent. De jobbar på en textrad och har svårt att få till det.

"Jag tänker så här", säger Thomas Andersson Wij och så börjar han nynna, "Helvete vad långt ut jag har siiimmat."
"Okej", säger producenten. "Det känns sådär."
"Sådär? Okej. Men vad sägs om: Oj vad långt ut jag är och booottnar, det gör jag inte helleeer?"
"Mmm, nej."
"Inte det? Hmm. Men du! Nu har jag det. Här kommer den: Jag har simmat en bit men är osäker på om det är en bra idéee."
"Herregud."
"Herregud vad bra, herregud vad dåligt? Va? Jobba med mig här nu, vad säger du? Vänta, här är en till: Jag simmar och simmar men det ger ju ingentiiing."
"Ja där sa du åtminstone något som stämde."
"Aha! Det gillar du! Då är vi på väg någonstans. Vänta, nu kommer det, här är en variation på temat: Jag har simmat så länge så jag vet inte vaaad, kanske är jag i Medelpaaad?"
Producenten gnuggar sig i pannan. "Thomas. Nu håller du käften och lyssnar på mig. Din jävla låtmetafor låter som en simskola. Du simmar ut, du har inga krafter kvar, ska du vända eller inte, vattnet är kallt, vem fan är det du ropar på? Din simskolelärare eller? Står hon där med stången framför dig? Skriver du en låt om en plaskbalja eller vad skriver du om?"
"Vänta, nu då, nu då, här: Jag har simmat en bit men åt för en stund seeedan, och har nu kramp i foooten."
"Thomas, för fan, det där är en myt. Man får inte kramp i foten av att käka."
"Oj! Oj! Oj! Nu kommer den, nu kommer den: Jag simmar ut men det är maneter överaaallt, och det är jättejätteäääckligt!"
Producenten reser sig upp. Han är röd i ansiktet. Thomas Andersson Wij tar av sig sina svartbågade glasögon och putsar dem med sin t-shirt medan han säger: "Och så lite stråkar på den, Sune, så blir det skitbra. Jag lovar dig, det kommer äga på listorna."
Sune plockar upp det tjugofyrakanaliga mixerbordet och slänger det i huvudet på Thomas Andersson Wij. "Jävla pellejöns", säger han och går därifrån.