Som Lina Forss redan har uppmärksammat, så hittade jag i vinruset på ett namn för en viss typ av författarskap för några dagar sedan. Jag kallar det Chick Fatale.

För att kvala in i Chick Fatale så måste du skriva om död och svärta ur ett romantiserande perspektiv. Socialrealismen får vika undan för de större gesterna, den visuella dramatiken och för ekot från ett efterklingande öde. Det behöver inte nödvändigtvis handla om mord och arvssynder, även om det förmodligen ofta gör det, men dolkar i ryggen och stormlika kollisioner mellan människor är självklarheter.

Därför hamnar Lina Forss romaner i genren, såväl som Maria Ernestams och Camilla Läckbergs. För att ge några exempel. Andra självklarheter är Donna Tartt och Alice Sebold.

Eller?

Chick Fatale måste bäras med mer än bara en litterär ambition. För precis som en Femme Fatale, som inte bara har en agenda utan också en hållning till sin omgivning, så måste även en Chick Fatale på samma vis komma från ett sammanhang. Författaren är genren.

Du är dödligt fåfäng när du rör dig i glamourens värld. Du ska vistas i en del av den dekadens som du skriver om, på ett sådant vis att det som sker i en Chick Fatale-roman, skulle kunna ske i din värld om någon skruvade upp nivån ytterligare ett steg.

Chick Fatale är litteratur som skrivs av kvinnor med dödlig glamour, och som framställer ödestyngd svärta ur ett romantiserande fatalistiskt perspektiv.

Börja frossa nu.