the Truman Show

Så ja. Stockholm har gett mig ett litet rum. På sju kvadrat. Utan fönster. Med en jävla massa speglar. Ska kännas som en kabinhytt, säger de. Lite myspys, säger de att det ska kännas som. Det är väldigt mysigt att se sig själv i alla tänkbara vinklar och rätt många otänkbara, när man klär om, kliver upp, sjunker ner, rullar undan. Som att sitta vid ett enormt mixerbord där varje reglage påverkade mitt liv.

SOM ATT VARA MED I THE TRUMAN SHOW.

Vilket jag måste vara. Det skulle förklara så mycket.

VARFÖR HAR NI INTE SAGT NÅGOT? JAG TRODDE VI VAR KOMPISAR.