Dante och redaktören

Dante har skrivit klart sitt storverk, det som han tänker ska göra honom känd över hela Italien, ja kanske hela världen.

Han kallar sitt mästerverk "Utan brallor i Infernot", allt uppdelat i tre delar. "Det är en gudomlig komedi", har han utropat på fyllan nere i kvarterskrogen, när lagerkransen hängt på sned med kvistarna instoppade i näsan. Men hans redaktör är inte lika övertygad.

"Lucifer springer liksom upp och ner för trappor, slår i dörrar, tittar ut genom fönster när andra slår i dörrar, skojar om att grannfrun kanske skulle behöva sig en omgång underliv i underjord, sjunger en lustig visa i mitten och har en skojig hatt."
Dante skrattar högt, "Javisst är det bra! Herregud, jag är ett sådant geni. Djävulsk buskis när den är som bäst."
"Men Dante ... det här är ju Nils Poppe."
"Snarare Eva Rydberg. Jag tänker att hon spelar Lucifer. Rött, krulligt hår. Otäckt värre. Och skånskan. Satanisk. Så gudomlig är denna komedi, att jag tänker att jag gör den i tre delar. Kanske kan andra handla om ett badhus, de ska liksom renas och rensas och så kan man dra skämt om tvagning och intvålning och knådning för att få all skit ur sig. Och så tänker jag att sista delen är på en riktig paradisö, en semesterort utan dess like, där kan vi få mycket naket, Eva Rydberg kan ha bikini, kanske får vi Stefan & Krister att knalla runt i bara fillingarna."
"Lägg av nu Dante."
"Det är en gudomlig komedi."
"Visst. Okej. Du, jag har lite att göra här, vi hörs, okej?"
"Okej."

Men på vägen hem så tar sig Dante ett par järn på krogen, och han blir full som en kaja. Han går vilse i skogen och har ingen aning om var han är, förrän ett annat fyllo dyker upp, dunkar honom i ryggen och säger: "Vi går den här vägen. Den här leder ut ur skogen."
"Vem fan är du då?" frågar Dante.
"Vergilius. Men du kan kalla mig Viggo, om du vill. Kom nu. Vi följer svaveldoften här, det leder ut. Kom nu."